”Jag intervjuar hellre böcker än människor”

Missväxtåren i Norrland på 1860-talet är ett stycke bortglömd svensk krishistoria, som Magnus Västerbro väcker till liv i sin nyutkomna bok Svälten. Två år i rad slog skörden fel och det tredje året var alla visthusbodar tömda. I Stockholm anklagade man de svältande för att själva ha orsakat sin nöd. Samtidigt som människor dog i drivor i norra Sverige slog exporten av spannmål från södra Sverige rekord, bland annat för att göda droskhästar i London.

I arkiven på Institutet för språk och fornminnen i Uppsala, Nordiska museet och Kungliga Biblioteket i Stockholm hittade Magnus Västerbro ett omfattande material insamlat på 1920-talet och de efterföljande årtiondena, med intervjuer med personer som överlevde svältkatastrofen som barn.

Hur hittade du materialet?
– Jag gjorde som jag brukar när jag skriver historiska reportage, jag skannar av vad som finns och kollar forskningen, och då hittade jag ganska snart barnens berättelser, som var så starka men också så konkreta. Det som kändes speciellt var att det fanns så många vittnesmål. Jag kände direkt att det var ett väldigt bra råmaterial, säger Magnus Västerbro.

Annons

Hur var det att arbeta med så omfattande research?
– Det tog ungefär ett år och sedan tog skrivarbetet ett år. Allt som var tryckt fanns på Kungliga Biblioteket, så jag gjorde en del research där, och jag märkte att när jag gick hem därifrån så var jag alltid blöt av svett, bara av att sitta och läsa. Jag skriver ner sammanfattningar medan jag läser så jag arbetar rätt intensivt redan när jag läser, och blir ganska utmattad.

Du researchade i ditt anletes svett?
– Ja, så var det faktiskt.

På vilket sätt är de här berättelserna viktiga för oss i dag?
– Jag använder den här katastrofen för att få en bild av samhällsstrukturerna. I en krissituation ser man vilka som har den verkliga makten och får en genomlysning av samhället. Jag kunde ställa berättelserna om hur människor hade det mot samhällets syn på de fattiga och den mentalitet som låg bakom hur nödhjälpen utformades. Hur samhället ser på de fattigaste är en fråga som är aktuell även i dag, med tiggarna i tunnelbanan och flyktingar från Afghanistan. Vilka ska vi hjälpa och under vilka villkor ska vi hjälpa dem? De diskussioner vi har i dag är inte någonting nytt. Det gjorde att boken också kändes viktig att arbeta med.

Så något av det samhället lever kvar i dag?
– En del åtminstone. Skiktningen i samhället finns fortfarande, och misstänksamheten mot dem som har det sämst ställt i dag är en variant av synen på de svältande i Norrland på 1860-talet. De fattigaste i dag behöver inte svälta ihjäl, men det finns likheter i hur vi betraktar dem. Det finns något tidlöst i det.

Du har ju specialiserat dig på historia, både i bok- och artikelform. Hur kommer det sig?
– Jag tyckte inte att vanlig journalistik var så kul längre. Eller rättare sagt, jag tyckte att det var påfrestande att behöva vara så social som journalist. Man måste prata med människor och intervjua människor hela tiden. Det är ansträngande. Det var skönare för mig att intervjua böcker. Sedan är jag ju trots allt intresserad av människor och hur människor tänker. Som historiker kan man hitta sådant som är tidlöst i människors tänkande och sådant som är tidsbundet. Det är ett fascinerande sätt att lära sig hur människor och samhället fungerar.

Din förra bok handlade om pesten i Stockholm 1710. Efter Pesten och Svälten, vad blir nästa bokprojekt?
– Jag har haft en idé om att skriva en bok om var och en av apokalypsens fyra ryttare, men det är lite oklart vad som blir nästa projekt. Något slags katastrof eller hemsökelse lär det helt klart bli. Jag diskuterar med förlaget just nu men inget är bestämt ännu.