Hoten mot journalister har blivit subtilare

Hoten mot journalister från högerextrema grupper och kriminella organisationer har blivit subtilare och handlar nu oftare om att sprida förtal än att hota med direkt våld. Men bakom de förtäckta signalerna finns samma varningar som tidigare: den som bevakar de här grupperna gör det på egen risk.

Under hösten har flera uppmärksammade fall av hot eller våld mot journalister förekommit i Sverige.

* I augusti blev en reporter på TV4 Norrbotten utsatt för ett kidnappningsförsök. På en parkeringsplats utanför redaktionen stoppades hon av en knivbeväpnad man som försökte tvinga ner henne i bakluckan på en bil. Hon lyckades slita sig loss och fly från platsen. Vid en husrannsakan i mannens bostad, en husvagn på en skogsväg, hittade polisen sju bilder på anställda på TV4 Norrbrotten, troligtvis nedladdade från kanalens hemsida.

* Under spaning mot Hells Angels under sommaren gjorde polisen iakttagelser som tydde på att det fanns planer på att kidnappa medarbetare på TV-programmet Tredje Makten, som sändes från Malmö. Fyra Hells Angels-medlemmar sitter nu häktade misstänkta för förberedelse till människorov. Varken Sveriges Television i Malmö eller polisen vill kommentera kidnappningshotet. Enligt uppgifter som kommit Journalisten till del skulle medlemmar i MC-gänget irriterat sig på att Tredje Makten gjort narr av klubben genom att i ett inslag åka omkring med mopeder utanför deras gård.

* På valdagen jagades dokumentärfilmaren Björn Lockström och frilansfotografen Olof Abrahamsson genom gatorna i Karlskrona av anhängare till det nazistiska Nationalsocialistisk Front, NSF.

Direkta överfall mot journalister är dock mycket ovanliga.

– Detta var unikt. Något liknande har aldrig inträffat tidigare, säger Petter Antti, redaktionschef på TV4 Norrbotten, om överfallet mot deras reporter.

TV4 Norrbotten ligger i ett gammalt regemente som är ödsligt på kvällarna. Efter överfallet har lampor monterats upp. TV-stationen har även vidtagit andra återgärder för att skydda sina anställda, men vill inte gå in i detalj vad som gjorts eftersom det då finns risk att insatserna kan kringgås.

– Men det går aldrig att skydda sig till hundra procent. TV är en utsatt bransch. Reportrarna syns, det ingår i jobbet. Vi får vara tacksamma att liknande händelser är unika och hoppas att det inte händer igen, säger Petter Antti.

I polisförhören sade mannen att en kartell var ute efter honom och att han hoppades att TV4 skulle hjälpa honom. Mannen genomgår nu en stor rättspsykiatrisk undersökning som dragit ut på tiden eftersom han vägrar tala.

Hur vanligt det är med hotelser är svårt att få fram. Det finns ingen samlad statistik eftersom få journalister anmäler hot till polisen. Många är rädda för att situationen kan förvärras om fallet uppmärksammas av pressen.

Men det går att påtala problemet utan att det behöver leda till rättegång. Frilansjournalisten Per Lindelöw föreslår att de som blir utsatta för hot i arbetet tolkar det som ett arbetsmiljöproblem och använder sig av arbetsmiljölagen.

– Cheferna måste då agera. När det uppdagas att flera fall av hot förekommer kan skyddsombuden ställa krav på arbetsgivaren att göra något åt problemen, säger Per Lindelöw.

Han vill också att journalister börjar betrakta hotelser i arbetet som ett högmålsbrott, brott mot de demokratiska fri och rättigheterna enligt brottsbalken. Genom att hota journalister rubbar man det demokratiska statsskicket. Det är samma paragraf som används vid hot mot kungahuset.

Samma uppfattning har överåklagaren vid åklagarmyndigheten i Malmö, Sven-Erik Alhem:

– Det finns vissa yrkesgrupper som är särskilt utsatta. De som hotar någon inom rättsväsende eller medier stör demokratin och borde dömas till mycket hårt straff.

Sven-Erik Alhem är orolig för att om inte journalister vågar bevaka vissa kriminella grupper och sätta ut sina namn i tidningarna finns det en fara för att det demokratiska samhället försvagas.

– Vi är inne på en farlig väg om kriminella organisationer skapar en nimbus av farlighet omkring sig så att de kan sätta upp egna regelsystem utan insyn och kontroll från samhällets sida. Om journalister drar sig för att granska vissa kriminella grupper för att de anses för farliga har de vunnit, säger Sven-Erik Alhem.

Våld i vågor

Stieg Larsson har under många år bevakat högerextrema och rasistiska grupper för TT och tidningen Expo. Han anser att hot mot journalister från högerextrema och rasistiska organisationer är konjunkturbetonade. När de känner sig starka och expansiva ökar också hoten och när de är svaga vänder de sig inåt. Han anser att högerextremisterna för tillfället befinner sig på defensiven och då minskar även hoten mot journalister.

– Det har varit lugnt i två år. Jag gissar att de håller på att orientera sig utåt igen, säger Stieg Larsson, som för Journalistförbundet skrivit en handbok om hur hotade journalister skyddar sig.

Nyligen kom den skandinaviska grenen av den nazistiska organisationen Blood and Honour, som har sitt ursprung i England, ut med boken Fältmanualen där olika högerextrema organisationer summerar sina erfarenheter från de senaste åren och hur de ska gå vidare i sin kamp för att gripa makten.

– Nu förespråkas det åter en oförsonlig linje gentemot samhället. Vi får se hur detta faller ut bland sympatisörerna, säger Stieg Larsson.

Rasistiska och andra extrema grupper var mycket aktiva i början på 90-talet. Efter att ett stort antal medlemmar i organisationer som Vit Arisk Makt, VAM, greps för rån och hot blev det lugnt åren 1993–94. Grupperna lärde sig att det fanns bättre sätt att tjäna pengar på än att råna banker. De startade skrivbolag som gav ut vit makt-musik. Den nya offensiven 1995–96 kulminerade med flera grova våldsbrott, som mordet på John Hron och Gerard Gbeyo i Klippan. Flera aktivister greps för dåden och det var åter lugnt åren 1997–98 för att nå en ny vågtopp år 1999 med bomben mot journalistparet i Nacka, polismorden i Malexander och mordet på syndikalisten Björn Söderberg.

Att hoten från högerextrema grupper har minskat de senaste åren bekräftas också av Sveriges Radios säkerhetschef Bengt Frykman.

– Antalet hot har varit ganska konstanta de senaste fyra–fem åren. Däremot har hoten från grupper och fraktioner långt ut på högerkanten minskat.

Vanligast är hot via brev. Varningar per telefon och mejl har minskat markant, troligtvis för att de går att spåra.

Farligt att utmana

När NSF dök upp i Karlskrona och började marschera på stadens gator med sina svarta tröjor, med gula vasakärvar fastsydda på axlarna, och höll tal om att den vita rasen måste bevaras ren arrangerade invånarna ett fackeltåg mot rasism. Det förekom diskussioner om att de skulle tigas ihjäl, att det var bästa sättet att skydda demokratin. Hans Bülow, kommunreporter på Sydöstran, som har följt NSFs utveckling sedan organisationen grundades i Karlskrona i mitten av 90-talet, anser att nazisterna stärktes i sin övertygelse av den reaktionen. De lät sig inte provoceras, utan sporrades snarare av att vara avskydda.

– Att försöka tiga ihjäl dem gagnar bara deras syfte. Jag lyssnar på vad de har att säga, hälsar på dem och talar om vad jag tycker om deras våldsideologi. Att de inte hotat mig tror jag beror på att de i mig ser en journalist som är villig att bemöta dem med argument, säger Hans Bülow.

Det är då man direkt utmanar dem som nazisterna kan bli farliga. Det gjorde Björn Fries, före detta kommunalråd i Karlskrona. Han stramade upp kommunens rutiner för att göra det besvärligt att vara nazist i Karlskrona, drog in de socialbidrag många av dem levde på och försvårade för dem att hyra kommunens lokaler.

– Detta väckte naturligtvis ilska bland nazisterna. De började uppfatta sig själva som offer, dissidenter och slöt sig inom sig själva som en sekt. Detta i sin tur stärkte dem och de började se alla utanför sekten som fiender – som de delar in i olika kategorier. Jag är exempelvis en fiende, men jag har inte aktivt försökt att lägga hinder för deras personliga framtid, utan bara granskat deras aktiviteter. Det är de som direkt motarbetar dem som individer som kan råka illa ut, säger Hans Bülow.

Han tror dock att NSF ändrat taktik efter beslutet att ställa upp i kommunalvalet. Det går inte att hota journalister och kommunpolitiker om man ska försöka skapa trovärdighet.

Även Bosse Svensson, stationschef på Radio Blekinge, tycker sig se att NSF ändrat sitt arbetssätt.

– De har blivit mera slipade och tänker igenom sitt agerande. Det är också polisens bedömning. Det är inte längre fysiskt våld som det handlar om. De har lärt sig att få uppmärksamhet ändå. Men vi vet vad de sysslat med tidigare. Det finns ingen anledning att slå sig till ro, säger Bosse Svensson och tillägger att radiostationen aldrig släpper in anhängare av NSF på stationen. Journalister ska vara skyddade i sin yrkesroll.

Subtilare hot

När Richard Slätt för ett par år sedan jobbade på Radio Blekinge gjorde han flera grävjobb om NSF. Inslagen följdes av nattliga telefonsamtal där en skrovlig röst talade om att han var registrerad som fosterlandsförrädare, att när raskriget bryter ut ska han avrättas och så vidare.

Flera personer i Blekinge fick liknande samtal i slutet av 90-talet. Men avsändarna av dessa hot var inte speciellt smarta utan hade ringt från sina hemtelefoner och kunde därför lätt spåras. Två medlemmar av NSF sitter nu inne för olaga hot mot bland annat Björn Fries. Sedan dess har de flesta direkta hoten upphört.

Påhoppen förekommer numera på nazisternas hemsidor och i tidningar där de håller sig inom lagens råmärke. Men baktanken är densamma: de som skriver om dem ska passa sig. Det är känt att nazisterna kartlägger och samlar information om journalister och andra personer som de betraktar som misshagliga. Nazisterna brukar sedan lägga ut dessa uppgifter på sina hemsidor där de blandar fakta med påhitt och förvrängningar.

För ungefär en månad sedan gjorde Richard Slätt och kollegan Mikael Ekman ett reportage om NSF för TV3. Dagarna efter inslaget fanns det en artikel i en nazisttidning där det stod att ett nytt intressant namn dykt upp: Richard Slätt.

– Det är ett raffinerat sätt att tala om att du ska passa sig, att de har ögonen på dig. De säger inte längre att de ska begrava späckyxan i din skalle, vilket hände för ett par år sedan. Men det betyder inte att de blivit mindre hotfulla. Hoten mot journalister är numera subtilare. De har lärt sig hur man uppför sig för att inte åka i fängelse, säger Richard Slätt som i dag jobbar för tidningen Expo.

Trots alla hot som han fått tänker inte Richard Slätt sluta granska extremistgrupper. Han menar att det vore att erkänna att de lyckats med sin skrämseltaktik.

– När vi journalister som sysslar med dessa frågor på heltid blir skrämda till tystnad är det en förlust för det öppna samhället. Om inte vi fortsätter är det ingen annan som vågar.

Journalistparet Peter Karlsson och Katarina Larsson, som utsattes för bombdådet i Nacka år 1999, arbetar under pseudonym. Det har Richard Slätt all respekt för. Själv anser han att det är viktigt att öppet gå ut med sitt namn, visa att det inte går att skrämma honom till tystnad. Sedan gäller det att vidta skyddsåtgärder och säkra sitt hem, som att installera säkerhetsdörr, ta bort brevinkastet och sätta upp brevlåda istället, installera brandvarnare i hallen och ta bort namnskylten på dörren. Och skaffa skyddad identitet, helst innan man börjar gräva i högerextrema och rasistiska organisationer. Efteråt blir det mer komplicerat eftersom man då kanske måste byta bostad.

– Att jag skulle sluta bevaka dessa organisationer har aldrig fallit mig in. Visst har jag ibland undrat vad jag sysslar med efter att mitt i natten få samtal om att jag är registrerad och ska dö. De första gångerna reagerade jag starkt. Efter ett tag blir man avtrubbad. Men att sluta bevaka högerextrema grupper, aldrig, säger Richard Slätt.

Trots alla obehagliga samtal han fick runt åren 1999 och 2000, då han jobbade på Radio Blekinge, har Richard Slätt aldrig gjort någon polisanmälan.

– Om jag hade anmält hoten hade det blivit uppmärksamhet runt min person, som jag inte ville ha. Dessutom vill jag inte ge dem som hotar mig publicitet, säger Richard Slätt.

Men trots att han själv aldrig polisanmält några hot anser han att de som utsätts för upprepade trakasserier ska göra det.

– Sedan kan man även ringa till Expo. Vi känner folk som blivit hotade i över tio år, som vet hur man ska hantera hotelser. Vi kan ge upplysningar om det verkligen rör sig om ett hot eller bara ett försök att skrämma till tystnad, säger Richard Slätt.

Sprider rykten

En annan metod att tysta journalister utan att direkt hota dem är att sätta igång en förtalskampanj för att svärta ner deras rykte. Det har Peter Karlsson och Katarina Larsson fått erfara.

Rykten om att de skulle vara medlemmar i AFA, Antifascistisk aktion, började redan dagarna efter bombdådet mot Peter Karlsson och hans son i Nacka 1999.

Stieg Larsson anser att det blivit vanligare att högerextrema grupper försöker kompromettera och misstänkliggöra meningsmotståndare inom medierna. Han skriver i handboken Överleva deadline att han under sin tid som reporter på TT fick tips om att Peter Karlsson var ”agent för AFA” och att bilbomben var en intern uppgörelse. Anonyma källor ringde till kvällstidningarna och påstod att Peter Karlsson var kriminell och att dådet var en uppgörelse i undre världen.

Tre dagar efter bombdådet skrev Dagens Nyheter att det troligtvis var hämnd som låg bakom attentatet och räknade sedan upp åtta domar som den påstod att Peter Karlsson hade fällts för.

– Allt var lögn. Jag ringde upp DN som sade sig ha fått uppgifterna från polisen, som senare erkände att informationen var felaktig. Vi fick in en dementi, men då var skadan redan skedd, säger Katarina Larsson, som är förvånad och besviken över att DN kunde publicera artikeln utan att kolla fakta.

Av de brott som DN räknade upp var det endast ett som stämde. I samband med en nazistdemonstration år 1992 dömdes Peter Karlsson till dagsböter för ofredande.

Rykten om att journalistparet skulle ha politiska motiv bakom sin granskning av högerextrema grupper dyker med jämna mellanrum upp i medierna. Paret har sedan bombdådet vid flera tillfällen tvingats rycka ut för att försvara sin heder.

Förra året publicerade Nerikes Allehanda ett antal debattartiklar där det bland annat stod att Peter Karlsson skulle ha varit dömd för mordbrand. Paret anmälde två av inläggen till Allmänhetens pressombudsman, båda fälldes.

För ungefär ett år sedan avslöjade Peter Karlsson och Katarina Larsson att en kvinna på Försäkringskassan i Göteborg hade plockat ut adresser till personer med skyddad identitet till sin son som rörde sig i nynazistiska kretsar. Artikeln publicerades i Aftonbladet. Dagarna efter rättegången mot kvinnan och hennes son i Göteborg skrev samma tidning att journalistparet hade hotat sonen och att det var därför som hon tagit fram uppgifterna.

– Reportern erkände att han hade gjort fel och sade sig ha fått uppgifterna från någon utan att precisera vem. Vi fick ett genmäle i Aftonbladet. Men tidningsledningen sade att om vi drev ärendet vidare skulle vi aldrig få jobba för Aftonbladet mera, säger Katarina Larsson.

De högerextremas förtalskampanj verkar ha lyckats. Inom journalistkåren går det rykten om att de är rättshaverister, inte riktiga journalister och att det var deras eget fel att de blev utsatta för bombattentatet. Istället för att få sympati bemöts de med misstänksamhet.

– Vi har även fått höra att vi inte längre kan skriva om nazism för att vi är personligen engagerade, bland annat från DNs redaktionsledning. Det är lite komiskt med tanke på alla som skriver att nazisterna inte ska få tysta journalister, säger Katarina Larsson.

När de nyligen höll en föreläsning på Fojo fick de stå och försvara sig mot anklagelser från journalistkolleger. Det första som en reporter på TV4 frågade dem då de var uppe på TV-kanalens redaktion var om det var sant att de var medlemmar i AFA. Den enda politiska organisation de båda varit med i är SAC, syndikalisternas fackförbund, och Katarina Larsson var en gång SSUare.

– Journalister försöker misstänkliggöra oss. De förstår inte att vår stora passion är grävande journalistik, säger Katarina Larsson.

Journalistparet kan inte förstå vad denna misstänksamhet från kolleger kommer ifrån. Först trodde de att det kunde röra sig om avundsjuka, eller att de ämnen de skriver om är kontroversiella och på så vis även gör dem omtvistade.

Det som oroar dem mest är om det skulle visa sig att de högerextrema grupperna lyckats med att dupera journalistkåren.

– Det är en fruktansvärd förtalskampanj som pågår. Vi har aldrig haft tillgång till ett forum att försvara oss. Vi mår mycket dåligt, eftersom vi även lever under dödshot, säger Katarina Larsson.

Verka i det fördolda

Högerextrema grupper vill ha uppmärksamhet och föra ut sitt budskap. Bland kriminella är det tvärt om. De vill verka i det fördolda och minimera uppmärksamheten i medierna. Förekommer det hot sker det då nya grupper eller gäng uppmärksammas av journalister och deras verksamhet håller på att avslöjas. Medlemmarna känner sig obekväma inför mediernas uppmärksamhet och demonstrerar detta genom att visa avsky mot journalister.

När MC-kriget startade i mitten på 90-talet visste inte klubbarna hur de skulle hantera massmedier och journalisterna var osäkra på hur de skulle bemöta dem. Därför uppstod det friktioner.

– MC-gängen tyckte att journalisterna kom in i deras zon där de inte hade något att göra. Vi kränkte deras integritet, ansåg de. Innan man klarat upp var revirgränserna går kan det leda till konflikter och hot, säger Per Lindelöw.

De som kontinuerligt bevakat MC-klubbar, grova kriminella organisationer och högerextrema grupper har lärt sig att staka ut gränserna, påpekar Per Lindelöw. Men han tror inte att journalistkåren som sådan har lärt sig någonting, framför allt inte cheferna på medieföretag.

– Det kommer nya chefer, nya journalister och samma misstag görs om. Reviren måste åter markeras, säger Per Lindelöw.

När Anders Fallenius, ordförande för Kriminalreportrarnas klubb, och några andra reportrar på Expressen avslöjade MC-klubben Brödraskapets existens i mitten på 90-talet utsattes de för allvarliga hot. Klubben ogillade att journalister granskade deras verksamhet utan deras godkännande. Det gick så långt att tidningen beslutade att låta tre reportrar vistas på hemlig ort med livvakter. Även anhöriga till den dåvarande chefredaktören Christina Jutterström hotades. Medlemmar i Brödraskapet dök även upp vid Expressens entré och betedde sig hotfullt.

Anders Fallenius tycker sig se att det i dag sällan kommer direkta hot från kriminella till följd av artiklar. De som finns högre upp i den brottsliga hierarkin vet numera att det inte går att hota journalister öppet, eftersom det blir ett sådant liv i medierna.

– Däremot vet jag att de försöker komma åt de journalister som bevakar brottslighet på ett annat sätt. Det förekommer en indirekt, latent hotbild, säger Anders Fallenius, utan att vilja gå in i detalj hur denna hotbild ser ut.

Flera reportrar Journalisten talat med påpekar att de verkligt farliga inte är de som ringer upp och i klarspråk talar om vad de ska göra, utan de som bidar sin tid och försöker komma åt journalisterna på ett sätt som inte går att koppla till dem.

– Tungt kriminella skulle aldrig tala om vad de tänker göra. De låter oss förstå att det finns en gräns som de själva satt upp och passerar du den slår de tillbaka. Du vet inte när det händer eller hur. Det är en del av hotet, att det är otydligt, säger Mikael Ölander, kriminalreporter på Kvällsposten.

När en nyhet rullar igång är det lätt att det blir fel, framför allt när artiklarna handlar om tungt kriminella eftersom de lever i en värld som få journalister har tillträde till. Det blir därför mycket rykten och polisens påståenden i artiklarna. Blir personen friad från misstankar händer det att de hör av sig, eller om de är garvade tar kontakt via advokat.

– Vi kan inte gömma oss bakom slarv. Personen har all rätt att kritisera och vara förbannad på den reporter som skrivit artiklarna. Sedan kan vissa tolka det som hot, när det egentligen är någon som bara känner sig förolämpad, säger Mikael Ölander.

För att minimera hot och otrevliga samtal anser Per Lindelöw att det är viktigt att hålla på sin yrkesroll och förklara för de inblandade att man inte går någons ärende.

– Jag förklarar att jag inte skriver för att hjälpa någon eller går polisens ärenden. Om man jobbar så tror jag att risken för hot minskar, och skulle det uppstå några är det lättare att anmäla brotten eftersom det då inte uppfattas som ett hot mot dig som person utan mot journalistiken, säger Per Lindelöw.

Ulf Kristiansson, featurechef på Helsingborgs Dagblad och tidigare rättsreporter, bevakade MC-kriget mellan Hells Angels och Bandidos när det var som hetast mellan åren 1994 till 1997. Helsingborg var först med att få MC-gäng i Sverige som var associerade med de stora outlaws-gängen i USA.

Han har aldrig blivit hotad av några medlemmar av MC-gängen. Däremot har det funnits en svans av individer som inte var medlemmar som under en period förföljde honom och bland annat cirkulerade runt hans hem.

– Jag ser denna svans som ett besvärligare inslag. Hoten behöver inte ens vara sanktionerade av MC-klubbarna. Svansen vill röra sig i dessa kretsar och agerar på ett sätt som de tror imponerar på ledarna som de beundrar, säger Ulf Kristiansson.

Samma uppfattning har Joakim Palmkvist, kriminalreporter på Sydsvenskan. Vad han känner till har aldrig någon medlem av Hells Angels hotat någon journalist på tidningen.

– Däremot finns det en kriminell svans av sympatisörer som hotat journalister. Jag har fått samtal från dessa individer som bråkat för att de tror att det gynnar Hells Angels sak. Men jag är helt övertygad om att ledningen för Hells Angels inser att hot motverkar sitt syfte, säger Joakim Palmkvist, som tror att MC-gängen har en policy att inte hota journalister eftersom det skapar en uppmärksamhet de inte vill ha.

Visar missnöje

Även om MC-gängen inte öppet hotade journalister då gängkriget pågick som intensivast uttryckte de sitt missnöje över mediernas enträgna intresse att följa polisens razzior mot deras klubbar. De använde ett tufft språkbruk som vissa journalister tog som indirekta hot.

– Vid polisens razzior och vid begravningar förekom det att de fotograferade journalister. Vi upplevde det som hotfullt. Men vad de gjorde var att visa oss vad vi utsatte dem för. De ville sannolikt ge igen med samma mynt och samtidigt skapa en känsla av obehag hos de journalister som bevakade dem, säger Ulf Kristiansson.

När han nu tänker tillbaka hur medierna skötte bevakningen av MC-kriget anser han att det skrevs massor av felaktigheter om Hells Angels och Bandidos. Mycket av uppgifterna om MC-gängen hade hämtats från amerikanska källor och böcker som inte hade med den svenska verkligheten att göra. Journalisterna hade ingen tillgång till oberoende källor och därför förekom det mycket spekulationer, omtuggande av gamla fakta och polisens påståenden. De felaktiga uppgifterna cirkulerade runt i medierna och efter ett tag antogs de vara sanning.

– Länge talades det om att MC-kriget gällde en uppdelning av narkotikamarknaden. Det tror jag inte alls på, utan det handlade om heder och ära, så enkelt var det, säger Ulf Kristiansson.

Han undrar om inte medierna och folkpartisten Siw Persson, som aktivt bekämpade MC-gängen, hjälpte till att demonisera Hells Angels och Bandidos. MC-gängen vill framstå som farliga eftersom det gynnar deras affärsverksamhet som indrivare av skulder.

– Om de ägnar sig åt indrivning, som mycket tycks tyda på, har vi och Siw Persson hjälpt dem i deras ekonomiska verksamhet. Vi har vidareförmedlat ryktena om att de är mycket farliga, säger Ulf Kristiansson.

Det intressanta är att när någon gör narr av MC-gängen och framställer dem som lite löjliga, reagerar de våldsamt. En sådan beskrivning förstör deras affärsimage. När programmet Tredje Makten förlöjligade Hells Angels svarade de med att planera att kidnappa medarbetare i programmet.

Pär Jansson

pj@sjf.se