Gå direkt till textinnehållet

Ensamredaktörerna

Inga kolleger att bolla idéer med, ingen som fixar den pajade datorn och ingen som säger åt en att gå hem. Dröm eller mardröm? Journalisten har träffat fem journalister som alla arbetar ensamma och gillar det.

Inga kolleger att bolla idéer med, ingen som fixar den pajade datorn och ingen som säger åt en att gå hem. Dröm eller mardröm?
Journalisten har träffat fem journalister som alla arbetar ensamma och gillar det.

SKÅNEREPORTEN

Per-Ola Ohlsson, allmänreporter, är anställd på Aftonbladet. Men han har sitt kontor i hemmet och är tidningens ende fast anställde i Skåne. Ett rörligt jobb som reporter, oftast med korta bollar, en hel del kriminaljobb, men också snabba räder in i Blekinge, Småland, Danmark, Tyskland eller Polen.

– Har jag fem större artiklar i tidningen är det en bra vecka, berättar han när vi träffas i Malmö.

Per-Ola Ohlsson har jobbat på Aftonbladet sedan 1992, till en början på redaktionen i Stockholm, där han var nattredaktör och bodde i Täby. Det var upp- och nervända dygn, långa restider mellan jobbet och lägenheten i Täby och inte bästa sättet att lära känna huvudstaden.

– Jag ville tillbaka till Skåne och har nu jobbat här i tio år för Aftonbladet.

bryt

Den kombinerade bostaden och arbetsplatsen ligger mitt i Malmö, ett stenkast från ”Gustav”. Där bor han med familjen, med ett av rummen inrett till kontor. I hörnen står några väskor och en kartong med en oupppackad skrivare. En funktionell kommunikationscentral, en plats att ställa ner väskorna och sy ihop tankarna på.

Men kan det inte också vara svårt att hålla gränsen mellan privat- och arbetsliv?

– Det är klart att det är lätt att börja jobba på kvällarna när det händer något. Men jag tycker inte att det är negativ stress eftersom jag valt att skräddarsy min tillvaro så här. Jag blir mer distraherad av sorlet på en redaktion, svarar Per-Ola Ohlsson.

Han berättar att den självstyrda arbetsdagen också har vissa återkommande rutiner:

– Varje morgon har vi ett redaktionsmöte via telefon klockan elva, jag nyhetschefen och Ebba von Essen i Jönköping. Vi går igenom uppslag och idéer och sedan kör vi i gång.

bryt

Ungefär hälften av de jobb Per-Ola Ohlsson gör är egna idéer, och efter drygt tio år på bladet tycker han sig ha god kunskap om vad som fungerar i tidningen. Storys som går till magen. Och för Per-Ola Ohlsson är journalistjobbet inget kontorsjobb, utan ett jobb på språng, ute på banan.

– Jag är ganska självgående, behöver ingen som flåsar mig i nacken. I viss mån är det ju det ideala jobbet. Frihet, men samtidigt med den fasta anställningens trygghet.

Han använder privat bil – en grön Volvo 850 – i jobbet och samarbetar oftast med frilansfotografen Krister Hansson. Men bland ensamarbetets nackdelar finns att han inte har någon behjälplig stab för någonting:

– Pajar datorn får man ju fixa det själv.

Vad är främsta fördelen med att jobba som du gör?

– Man får ett kontaktnät bland människor, och kan verka som skåning bland skåningar. Jag gillar att träffa människor, åka runt på landsbygden och bara kunna stå och snacka lite skit med bönderna ett tag. På många sätt är det ett drömjobb.

ENSAMVARGEN

Linna Johansson är en av de tydligaste profilerna i det unga Mediesverige, lika synlig på Expressens ledarsida som i dess kulturavdelning. Hon har länge haft sin arbetsbas i hemmet i höghusförorten Brandbergen utanför Stockholm, men sedan ett halvår tillbaka har hon flyttat den till en ny lägenhet i innerstaden.

– Jag växte upp utanför Haninge och trivdes där. Industriområdena i en del ytterstadsområden har en oplanerad ödslighet som jag tycker om, den kan jag sakna här. I centrum är allt så genomtänkt och det känns fortfarande lite främmande för mig, berättar hon.

Men när Linna Johanssons vänner för ett år sedan en efter en lämnade Haninge påverkades också hennes arbetsdagar.

– Normalt jobbade jag under dagarna, och på kvällarna umgicks jag med mina kompisar. Det gav stadga, jag visste att jag var tvungen att ha jobbat undan till kvällen.

– När vännerna försvann tappade jag arbetsrytmen. Halvåret innan jag flyttade till stan flöt min vardag ihop fullständigt. Dagen och kvällen blev en blandning av arbete och privatliv. Jag blev passiv och spelade TV-spel i stället, berättar hon.

ENSAMVARGEN

Linna Johansson är en av de tydligaste profilerna i det unga Mediesverige, lika synlig på Expressens ledarsida som i dess kulturavdelning. Hon har länge haft sin arbetsbas i hemmet i höghusförorten Brandbergen utanför Stockholm, men sedan ett halvår tillbaka har hon flyttat den till en ny lägenhet i innerstaden.

– Jag växte upp utanför Haninge och trivdes där. Industriområdena i en del ytterstadsområden har en oplanerad ödslighet som jag tycker om, den kan jag sakna här. I centrum är allt så genomtänkt och det känns fortfarande lite främmande för mig, berättar hon.

Men när Linna Johanssons vänner för ett år sedan en efter en lämnade Haninge påverkades också hennes arbetsdagar.

– Normalt jobbade jag under dagarna, och på kvällarna umgicks jag med mina kompisar. Det gav stadga, jag visste att jag var tvungen att ha jobbat undan till kvällen.

– När vännerna försvann tappade jag arbetsrytmen. Halvåret innan jag flyttade till stan flöt min vardag ihop fullständigt. Dagen och kvällen blev en blandning av arbete och privatliv. Jag blev passiv och spelade TV-spel i stället, berättar hon.

Linna Johansson har det som för många unga är drömjobbet. Hon får utgå från sina egna instinkter och infall, välja ämnen, tolka verkligheten och hur den gestaltar sig i medierna. Linna Johansson skriver om ämnen som sport, doping, sexualpolitik och abort. Hon kommunicerar kortfattat i sina mejl, i vårt samtal använder hon enkla ord som hon försiktigt hakar i varandra.

– Jag är inte den som sprider en massa ”catchy citat” kring mig.

Vägen till Expressen gick via redaktörskap för den feministiska tidningen Bleck, som hon fortfarande gör. Under en sommar vikarierade hon på Expressen:

– Tanken om att det är svårare att koncentrera sig hemma förstår jag inte. När jag var på Expressens redaktion var det mycket möten, fika och besök, det kunde ta stora delar av arbetsdagen.

Linna Johansson säger sig ha en ojämn arbetsrytm och framhåller att man inte alltid får ha samma krav på flit.

– Jag tror att resultaten blir bättre om man har lite lägre krav på sig själv. I dag är jag nöjd om jag jobbar 4-5 timmar om dagen. Tänker man så blir man också mer effektiv under den tiden.

Hon tycker att hon skriver bättre när hon skriver snabbt och låter tankarna rinna ut på sidan i en följd.

– De av mina krönikor som är skrivna under stor vånda och under lång tid är också de som är sämst. Tankar måste få ta tid, men skrivandet ska ske snabbt.

Linna Johansson är dagarbetare. Efter arbetet och en lång promenad på eftermiddagarna, har sambon ofta kommit hem, och då är hennes arbetsdag slut. Hon säger sig vara nöjd med sin metodik, men ser ändå vissa nackdelar i ensamarbetet.

– Jobbar man själv känns det tydligare och blir också sorgligare om man inte får mycket gjort. Och är man själv kan man jobba för längre utan att reagera. Man kan ju hålla på tills man blir grå i ansiktet.

Hon äter lunch med den politiske ledarredaktören på Expressen då och då, känner folket på redaktionen och säger sig inte ha problem med att som frilans stå utanför redaktionsmötena.

– Det är viktigt att trivas med redaktören. Att han styr och tar ansvar har jag inga problem med, inte hård kritik heller. Raka rör är ok, det är jobbigare med för mycket diffus strukturanalys av texterna.

Tycker du att du har ett vardagsliv i balans?

– Balans, tja, det finns de som alltid äter nyttig mat, lever regelbundet, och även om det är bra kan man nog missa något av livet också. Mitt liv är väl i balans emellanåt. Men när jag inte har det är det okej det också.

bryt

Linna Johansson har det som för många unga är drömjobbet. Hon får utgå från sina egna instinkter och infall, välja ämnen, tolka verkligheten och hur den gestaltar sig i medierna. Linna Johansson skriver om ämnen som sport, doping, sexualpolitik och abort. Hon kommunicerar kortfattat i sina mejl, i vårt samtal använder hon enkla ord som hon försiktigt hakar i varandra.

– Jag är inte den som sprider en massa ”catchy citat” kring mig.

Vägen till Expressen gick via redaktörskap för den feministiska tidningen Bleck, som hon fortfarande gör. Under en sommar vikarierade hon på Expressen:

– Tanken om att det är svårare att koncentrera sig hemma förstår jag inte. När jag var på Expressens redaktion var det mycket möten, fika och besök, det kunde ta stora delar av arbetsdagen.

Linna Johansson säger sig ha en ojämn arbetsrytm och framhåller att man inte alltid får ha samma krav på flit.

– Jag tror att resultaten blir bättre om man har lite lägre krav på sig själv. I dag är jag nöjd om jag jobbar 4-5 timmar om dagen. Tänker man så blir man också mer effektiv under den tiden.

Hon tycker att hon skriver bättre när hon skriver snabbt och låter tankarna rinna ut på sidan i en följd.

– De av mina krönikor som är skrivna under stor vånda och under lång tid är också de som är sämst. Tankar måste få ta tid, men skrivandet ska ske snabbt.

bryt

Linna Johansson är dagarbetare. Efter arbetet och en lång promenad på eftermiddagarna, har sambon ofta kommit hem, och då är hennes arbetsdag slut. Hon säger sig vara nöjd med sin metodik, men ser ändå vissa nackdelar i ensamarbetet.

– Jobbar man själv känns det tydligare och blir också sorgligare om man inte får mycket gjort. Och är man själv kan man jobba för längre utan att reagera. Man kan ju hålla på tills man blir grå i ansiktet.

Hon äter lunch med den politiske ledarredaktören på Expressen då och då, känner folket på redaktionen och säger sig inte ha problem med att som frilans stå utanför redaktionsmötena.

– Det är viktigt att trivas med redaktören. Att han styr och tar ansvar har jag inga problem med, inte hård kritik heller. Raka rör är ok, det är jobbigare med för mycket diffus strukturanalys av texterna.

Tycker du att du har ett vardagsliv i balans?

– Balans, tja, det finns de som alltid äter nyttig mat, lever regelbundet, och även om det är bra kan man nog missa något av livet också. Mitt liv är väl i balans emellanåt. Men när jag inte har det är det okej det också.

SKOGSMANNEN

– Jag växte upp i storstaden, men ville bo i en miljö där armbågarna inte var så vassa, säger Mats Wigardt, medan bilen susar genom ett Svarvarböle där isen ännu ligger kvar på ömse sidor av vägen. Det är maj, ändå har våren bara lyckats göra den norrländska marken vitspräcklig. Vi är på väg mot Härnösand där Mats Wigardt bott i ett kvarts sekel.

Han började frilansa 1983, efter att ha jobbat som redaktör på Rikskonserter. Sin första artikel som handlade om kaféet Mannaminne i Nordingrå gjorde han till tidningen Arbetaren.

– Drivkraften att jobba som frilans var väl att kunna följa sin nyfikenhet, att välja ämnen och kunna leva på det.

bryt

I dag, två decennier senare, är de fasta, långsiktiga uppdragen fler. Han är redaktör för två tidningar som han gör på uppdrag för flygbolaget Skyways och energibolaget Graninge, men gör allra mest jobb för tidningar som ges ut av skogsbolaget SCA.

Friheten är därför lite mindre, men tryggheten större.

– Det är förstås bättre att kunna debitera per tidning än per artikel. Men jag har aldrig känt att jag behöver den där långtsiktiga tryggheten för att kunna koppla av. Visst kan man få känslan av stress, men för mig fungerar den mer som en sporre. Min grundkänsla är att det kommer att gå bra, förklarar han.

Om marknaden generellt har hårdnat för frilansar, har möjligheterna att samarbeta effektivt med medarbetare på annan ort förbättrats dramatiskt på senare år. I datorn på hans arbetsrum i villan i Härnösand kan han både läsa färdiglayoutade sidor på sina tidningar i PDF-format och vara hemma när hans tre barn kommer och går:

– Jag reser mycket i jobbet, men när jag skriver kan jag alltid finnas nära familjens liv, och det är nog största fördelen med att jobba som frilans från hemmet, säger han

Det gör att han även under perioder då han skriver mycket kan vara nära familjen. För att se det som en fördel gäller det förstås att man inte därmed tappar fokus på arbetet.

– Det passar nog inte alla att jobba så här. Själv tror jag att jag har en förmåga att koppla på arbetet även i perioder då familjelivet är krävande och pressande. Då kan arbetet faktiskt fungera som en avkoppling, berättar han.

bryt

Mats Wigardts vardag följer vissa rutiner. Han går upp halv sju och joggar några kilometer i skogen på Härnön. Därefter äter han frukost och läser tre tidningar – Dagens Nyheter, Sundsvalls Tidning och Tidningen Ångermanland. Under lunchen går han en promenad med hunden, ibland har han ett lunchmöte med någon kollega på stan, eller någon av de fotografer han jobbar med.

I dag upptar hans fasta uppdrag kanske 75 procent av arbetstiden. Den som har jobb brukar ofta få mer, en idé brukar leda till nästa, och Mats Wigardts arbetsflöde är i dag jämnt och rikligt. Han ger sig också möjligheten att ta ordentliga semestrar, totalt arbetar han ungefär nio månader om året. Ofta vistas han på sommarstället på Ornö i Stockholms skärgård, ibland åker han till sin andra favoritö, Lamu utanför Afrikas östkust.

När Mats Wigardt började som journalist skrev han ofta i radikala vänstertidningar, i dag ägnar han större delen av sin kraft åt att göra tidningar som beställts av företag.

– Den förändringen tror jag dels kom av krasst ekonomiska skäl, dels av att jag fick möjlighet att utvecklas i de här tidningarna. Men jag tror att min bakgrund i radikala tidningar är nyttig för mig som yrkesman. Den gör att jag lär mig se saker från olika håll, och det tycker jag är kärnan i all god journalistik, funderar han.

bryt

Mats Wigardt reser ofta flera dagar i veckan, oftast för de tidningar han jobbar återkommande för. Totalt skriver han för ett tiotal tidningar, men dagstidningarna hoppar han över, eftersom de ger för dåligt betalt.

Förutom skogen, som blivit lite av ett specialområde, skriver Mats Wigardt gärna artiklar om Norrland.

– Jag gör sällan lokala Härnösandsjobb, men väldigt ofta jobb från Norrland, så geografin är i viss mån en del av min profil.

Han är en klassisk frilans. Utnyttjar modern teknik för att kunna sitta hemma, och jobbar till största delen åt mindre och specialiserade tidningar.

Han säger sig inte vara lockad av att jaga de stora upplagorna. Det är i stället skrivglädjen, och att få tillfredställa nyfikenheten som är drivkrafter.

Vad är då en bra text?

– En bra text? Jag tror att det handlar om musikalitet. Läsaren ska dras in i texten, och sen ska tankar och händelser liksom rinna fram av sig själv.

@melli: UTLANDSKORREN

Det är så långt ut från stenstaden man kan komma för att fortfarande kallas Stockholm. Där E4ans pärlband av höghusområden slutligen ger upp och de sista klungorna radhus i Alby ändar vid en återvändsgata vid skogen bor Marja Valtonen – frilans och stockholmskorrespondent för finska tidningar.

För henne var frilansandet ett tidigt och medvetet val:

– När jag började i yrket hade jag några vikariat och blev också erbjuden fasta jobb. Men jag tackade nej. Jag kände att frilansjobbet passade mig bättre och på 80-talet tjänade man mycket mer genom att jobba själv.

– Det är klart att jag också kan känna mig ensam i mitt jobb. Men jag tror nog ändå alltid att jag kommer att jobba som frilans. Arbetet kan anpassas till mig och min dygnsrytm i stället för tvärtom, säger hon.

bryt

Hon bor med sin sambo i ett radhus vid Albyviken, inbäddat av lummiga träd. En bit bort glittrar vattnet och på skidbackens sluttning på andra sidan viken smälte sista snön bort för blott någon vecka sedan. När det är sommar tar hon med den bärbara datorn ut på gården och jobbar där.

Marjas Valtonens val av arbetsform har mycket att göra med hennes dygnsrytm. Hon jobbar bäst på nätterna. I hemmet har hon dator och bredband i ett rum.

Innan hon kom till Sverige 2001 var hon i sju år frilans i Österrike. Men Sverige är lättare än Österrike att sälja artiklar från. När karusellen snurrade som fortast förra året höll hon på med en rad artiklar samtidigt.

– Jag blev utbränd, fick sömnproblem, koncentrationssvårigheter, tvivlade på mitt språk och fick sjukskriva mig i fem veckor. Läkaren ville sjukskriva mig längre. Men man får inte vara borta från marknaden för länge och tappa kontakterna. Man är ju trots allt frilans, säger hon.

Under en period skrev hon en rad artiklar för Iltalehti om kungligheter i Sverige, eftersom denna råvara inte finns i republiken Finland.

– Fördelen med att skriva i kvällstidningen är att folk upptäcker var man jobbar och finns. Men just artiklar om prinsessorna skriver jag bara om i nödfall numera.

bryt

För Marja Valtonen handlar yrkeslivet till stor del om att återerövra sitt språk. Hon föddes och växte upp i en missionärsfamilj som bodde i Japan, gick i engelskspråkig skola och finskan blev blott ett tredje språk – ett söndagsspråk.

– När vi flyttade tillbaka till Finland blev jag retad för att jag pratade konstigt. Så att behärska finskan blev ett huvudmål för mig, berättar hon.

– Det tar tid att bygga upp en kundkrets, om man är utomlands. Men vi är ganska få finska frilansar som skriver från Stockholm så det känns som jag har en tydlig profil.

Att arbeta som utlandskorrespondent har den stora fördelen att man kan ha den för marknaden så nödvändiga specialiseringen genom sin placering, och därmed kan täcka ett stort antal ämnen utan att framstå som ofokuserad.

– Jag skriver om allt från ekonomi, med Ericsson och Telia-Sonera, över politik, brottslighet, hedersmord, kultur, byggskandaler, hälsa, medicinsk forskning, mat, turism, konsumentfrågor och sport, och jag försöker hålla kontakten med ganska många tidningar, förklarar hon.

bryt

Hon läser regelbundet finska tidningar på Internet och deltar i en mejlinglista för finnar i Sverige där hon kan få artikeluppslag. Sedan en tid är hon aktiv i finska journalistförbundets styrelse vilket gör att hon naturligt kan resa till Finland en gång i månaden.

– Den kontakten är värdefull. Helsingfors har också en livaktig pressklubb, där jag träffar kolleger. Besöken där brukar alltid ge något nytt jobb.

För många finska läsare är Marja reportern från Stockholm. Men det är ändå mindre chans att möta henne på Stockholms gator än att träffa henne på stavvandring i Tullingeskogen, som reser sig med höga tallstammar utanför knuten. Hon bor en kvarts promenad från tredje sista tunnelbanestationen, men är ändå bara i centrala staden någon gång i veckan. Hon har inte så mycket kontakter med kolleger i Stockholm, fler kontakter med finnar och finskt liv i Sverige:

– Här finns ett rikt finskt kulturliv som ofta är helt okänt för svenskar. På Restaurang Fleming på Kungsholmen är det till exempel varje fredag temakvällarna ”Tango by perkele”, med disco, tango, karaoke och 98 procent finnar. Det är som en Finlandsfärja på land. Det finns mycket att skriva om, säger Marja Valtonen.

ENSAMREDAKTÖREN

Marianne Andrée är ensam redaktör. Men långt ifrån ensam på sin arbetsplats.

Som redaktör för Handelskammartidningen på Stockholms Handelskammare, arbetar hon i en miljö som annars svärmar av jurister och ekonomer.

Handelskammaren med 70 anställda är inrymd ett 1600-talshus vid Västra Trädgårdsgatan i Stockholm, med utsikt över Kungsträdgården i ett hus med knarrande parkettgolv och pampiga konferensrum med jaktmotiv på väggpanelerna.

Tidningen kommer ut åtta gånger per år och är dels en medlemstidning, dels ett policyorgan för att informera om företagarnas situation.

– Det är skönt att få skapa en produkt från början till slut och själv bestämma både om tidningen och mina arbetsvillkor, säger Marianne Andrée.

– Men jag kan också sakna den journalistiska fläkten ibland. Passionen och nerven som fanns när jag jobbade med en mer kommersiell tidning. Det är ingen som ringer och säger ”vilken bra tidning” när ett nummer kommit ut.

bryt

Marianne Andrée, som tidigare jobbade med tidningen Föräldrar och Barn, har gått från babyjoller och blöjor till skattefakta och exportkapital, och numera följer hon dagligen både nyhetssändningarna från ABC och TV4 Stockholm:

– Visst har jobbet påverkat mig i min syn på världen. I dag har jag en helt annan förståelse för de villkor småföretagarna arbetar under, med hyror och skatter.

Marianne Andrée hittar på ett tema för varje nytt nummer, planerar tidningen, beställer material och när det levererats går hon igenom layouten med den AD som är knuten till tidningen.

Hon har dagligen kontakter med de sakkunniga på Handelskammaren och säger sig kunna dra lärdom av deras expertkunskap:

– Jag ser handläggarna som ett rent referensbibliotek. De har enorm kunskap om alla möjliga detaljer som till exempel lagstiftningen i tullfrågor. Men det journalistiska värdet i all kunskap måste jag leta själv, ingen på kontoret ger mig nyheterna eftersom de inte tänker nyhetsmässigt.

Hur får du dina idéer till tidningen?

– Från omvärlden, medierna och liknande facktidningar. Men visst, det här är och har varit ett problem. Ibland vet man inte om det man gör är rätt, man skulle önska att någon satt bredvid och sa ifrån.

Ungefär en tredjedel av tidningens innehåll köper Marianne Andrée från frilansar, hon försöker göra flera egna reportage i varje nummer.

Tidningen, som ger ett sobert intryck, har artiklar om näringslivsfrågor, om Stockholms roll som tillväxtmotor och om småföretagare med framgång i blick. Ledaren skrivs av Handelskammarens VD.

bryt

Marianne Andrées jobb är kreativt, men med föga utrymme för den del av journalistiken som handlar om konfrontationer och granskningar.

– I grunden är jag journalist och försöker spegla ämnen helt yrkesmässigt och intervjua två sidor av saken. Men jag jagar inga scoop, förklarar hon.

– Sen tror jag inte att det går att vara motståndare till Handelskammarens ledning och kritisera dess linje här. Speciellt inte om man är ensam. Om ambitionen är att kritisera kan man inte jobba här.

Marianne Andrées rum ansluter till den formella kontorsmiljö som finns i övriga huset och som kompletterar byggnadens historiska och burgna grunddrag.

Hon medger att det kan vara ensamt att jobba i en miljö där de andra inte tänker redaktionellt, men låter sin man, som också är journalist, ta del av de tankar hon bär på under arbetsdagen.

– Dessutom äter jag ofta lunch med andra kolleger, berättar hon.

Under vår intervju ringer Chris Heister, moderaternas vice ordförande, för att bestämma tid för en lunchträff.

Ger jobbet utrymme för att odla stilistiska kvaliteter?

– Ja. Tidningen bör göra det och språket är viktigt. Stor del av arbetet ägnar jag åt textredigering, och vi har till exempel krönikor som lyfter helhetsintrycket. Det måste finnas inslag som balanserar kalla siffror och skattefakta, förklarar hon, när vi står i Handelskammarens konferenssal och Knut Wallenberg blickar ner på oss från väggen.

pf@sjf.se

Fler avsnitt
Fler videos