Gå direkt till textinnehållet

Därför flyttar Robert Laul ”hem” till Göteborg

Robert Laul har arbetat på Sportbladet i 20 år. Nu flyttar han hem till Göteborg och ansluter till Göteborgs-Postens sportredaktion. ”Det är ett stort beslut, och som alltid när det är stora beslut finns det många samspelande orsaker”, säger han till Journalisten.

Robert Laul, 45, växte upp i Jonsered utanför Göteborg och utbildade sig till journalist i slutet av -90 talet.

Som fotbollsjournalist på Sportbladet har han bevakat allsvenskan och herrlandslaget under 20 års tid, och blivit en av landets mest kända sportjournalister på kuppen.

Att flytta hem kallar han ”ett stort beslut”.

– Jag är i grund och botten från Göteborg men har bott i Stockholm i 21 år. Jag har alltid haft en tanke om att återvända hem en vacker dag, och under det senaste året så har det öppnats en möjlighet att göra det. Men det gick fortare än jag trodde, jag gissade på fem år, men det tog bara ett, säger Robert Laul.

Just nu håller han på att flytta in i sin nya lägenhet i Kvibergsstaden i Göteborg. Nära sina föräldrar, släkt och vänner.

Han jobbar kvar på Sportbladet till den 15 augusti och börjar på GP i september.

– Jag är uppvuxen med GP, det var tidningen jag hämtade i brevlådan på morgonen när jag växte upp i Jonsered. För mig är det en dröm att få jobba där. Jag har tillbringat 20, för det mesta fantastiska år på Sportbladet, men drömmen om GP har jag aldrig släppt.

På Aftonbladet har Robert bevakat fotbollen både som nyhetsjägare, krönikör och via egna bloggar. När han nu ska göra ett liknande jobb för GP undrar jag vad som blir annorlunda.

Behöver han jaga upp nya källor inom Göteborgsfotbollen nu?

– Jag tror nödvändigtvis inte att jag bara kommer kliva in och göra den typen av lokala jobb. Det gör andra reportrar redan väldigt bra på GP, kanske bäst i Sverige när det gäller lokal sport. Det jag kan bidra med är en bredare blick på allsvenskan. Efter att jag¨har bevakat den och landslaget i 20 år så kommer jag med det perspektivet. Mina arbetsområden blir mer likt det jag har gjort på Sportbladet.

– Men det är klart att jag kommer skriva mer om IFK Göteborg än AIK. Däremot ska AIK-arna inte tro att de slipper mig helt.

Kommer du sakna Sportbladet?

– Givetvis, alla de här fantastiska människor jag jobbat med, vissa under alla 20 åren. Som Simon Bank, Johan Flink, Petra Thoren, Michael Wagner, och några till. Folk som också har blivit nära vänner. Jag kommer också sakna den oerhörda kreativitet som finns på Sportbladet. Undrar om folk förstår hur många skickliga sportjournalister som är samlade under den rosa fanan.

Vad har varit den största förändringen med att vara sportreporter på en av Sveriges största tidningar, under de här 20 åren?

– Det går inte att blunda för att det är som natt och dag nu, jämfört med när jag kom in här för 20 år sedan. Då var det hundra procent fokus på att göra en papperstidning, nätet fanns knappt. När jag började på Sportbladet var pappersdeadline fem på morgonen, nu när jag lämnar ligger den fem på eftermiddagen.

I sin bok Alkisbarn har Robert Laul tidigare öppnat sig kring hat och hot och olika typer av övergrepp som han utsatts för under sin tid i rampljuset. Exempelvis när AIKs ökända huliganer Firman Boys spelade in honom under en fyllekväll och publicerade på nätet.

Hur vanligt har hat och hot varit?

– Det har varit en del av mitt yrkesliv att leva under hot och under en hotbild. Jag har väl i viss mån fortfarande några slags förhållningsregler att förhålla mig till. Som att jag inte ska fara runt på krogen nattetid när folk är berusade, om det får syn på mig vid fel tillfälle kan det gå illa. Å andra sidan har jag helt lämnat kroglivet bakom mig sedan sex år eftersom jag är nykter alkholist, så jag rör mig inte i de miljöerna länge.

Hur stor roll spelar det att du lämnar huvudstan?

– Jag är inte säker på att alla i Göteborg är helt glada över det jag skriver heller. Men som sagt, jag lever ett annat liv nu och utsätts sällan för några direkta faror vare sig i Stockholm eller Göteborg.

– När jag var på väg till derbyt på Tele 2 i söndags så kom jag i och för sig knallandes vid Enskede och det stormade fram en grovhuggen karl med en ölburk i näven, som pekade på sin överarm och tyckte jag skulle skriva mer om Djurgårdens ligister. Så jag fick upplysa om att jag håller mig till fotbollslaget. Han gapade att ”vi har ögonen på dig” efter mig, så visst kan det hända saker, fortsätter han.

Fler avsnitt
Fler videos