Gå direkt till textinnehållet

Dags att byta yrke när allt känns jämngrått

Det finns måndagar då det inte känns lika roligt att gå till jobbet. De flesta stretar dock vidare och övertygar sig själva om att de har världens roligaste yrke. Men det finns de som kommer till en punkt då journalistiken inte längre känns lika angelägen. De vill gå vidare och pröva på något nytt. Därför säger de upp sig och börjar en helt ny karriär.

Det finns måndagar då det inte känns lika roligt att gå till jobbet. De flesta stretar dock vidare och övertygar sig själva om att de har världens roligaste yrke. Men det finns de som kommer till en punkt då journalistiken inte längre känns lika angelägen. De vill gå vidare och pröva på något nytt. Därför säger de upp sig och börjar en helt ny karriär.

Lisa Fabre tröttnade på sitt jobb som studiereporter på Mosaik. Det kändes inte längre utvecklande. Hon ville pröva på något nytt innan det var för sent; hon ville inte bli gammal och bitter därför att hon aldrig försökte förverkliga sina ungdomsdrömmar att spela teater. Några tidningar skrev bitska kommentarer efter att hon slutade på Mosaik och började på teaterskola.

– Det förändrade inte min glädje att få göra något som jag tycker är roligt, säger Lisa Fabre och menar att många journalister blev osäkra på hur de skulle reagera eftersom det är så ovanligt att reportrar omskolar sig till skådespelare.

Behövde en utmaning

Efter 14 år som ekonomireporter på Eskilstuna-Kuriren kände Loe Önnerud att han hade kommit till den punkt där det inte längre gick att utvecklas inom tidningsvärlden. Han behövde en utmaning och började studera på Mälardalens högskola. I dag är han lärare i medier, ekonomi och kommunikation.

– Här kan jag gå på djupet i en fråga på ett annat sätt än vad som ges utrymme på inom ett medieföretag, säger Loe Önnerud.

Han tycker att det är nyttigt för journalister att ibland pröva på andra yrken för att få perspektiv på medierna och hur de fungerar.

Mia Österberg jobbade bland annat som reporter på Norrköpings Tidningar och tröttnade på ytligheten inom journalistiken. Hon tyckte det var frustrerande att alltid tvingas förenkla.

– Jag hade ett sug efter att göra världen komplex igen för min egen skull. Jag blev nyfiken på det krångliga, säger Mia Österberg, idag psykolog.

Studierna i psykologi beskriver hon inte som en flykt från journalistiken, utan snarare som ett medvetat val. Utbildningen till psykolog kändes som ett naturligt steg att ta. Hon har alltid varit intresserad av människor. Journalistiken lämnade dock ofta intressanta livsöden efter några dagar därför att de inte längre hade något nyhetsvärde. Mia Österberg ville ta reda på vad som fanns bakom rubrikerna.

Hon insåg också att det krävdes 110 procents engagemang för att bli en bra journalist och få göra de intressanta jobben.

– De som satsar på sin fritid och inte lägger ned sin själ i jobbet får göra de tråkiga jobben, vilket leder till att man tröttnar efter ett tag. Jag var inte tillräckligt ambitiös för att bli en bra journalist, säger Mia Österberg.

Intresserad av teknik

Michael Skogström arbetade under flera år som redigerare bland annat på Aftonbladet och nyhetsbyrån Avisa. Han lärde sig att behärska programmen. Men som många andra redigerare kom han till en punkt där det inte längre gick att utvecklas som yrkesmänniska. Layouten på de flesta tidningar är mallade och det ges litet utrymme för experimentlusta. Han ställde sig frågan om det var detta han ville fortsätta med till pensionen. Svaret blev nej. Eftersom han alltid varit intresserad av teknik började han utbilda sig till systemvetare.

En annan viktig anledning till att Michel Skogström beslutade sig för att pröva på något nytt var den njugga inställningen som finns inom medieföretag till de anställda, framför allt vikarier.

– Jag ville söka mig till en yrkessektor där man var eftertraktad istället för att bli behandlad som en ratad överskottsvara. Många tidningschefer har attityden att de anställda skall vara tacksamma för att de får jobba på tidningen. Jag tycker inte att det är speciellt trevligt, säger Michael Skogström.

Johanna Steinberg jobbade på olika lokalredaktioner i Östergötland och Dalarna och längtade efter att få uttrycka sig på ett mera personligt sätt, som det inte fanns möjlighet till som dagstidningsjournalist. Därför valde hon att sluta som reporter och utbilda sig till konstnär vid Konsthögskolan i Umeå.

– Jag lämnade dessutom journalistiken därför att det dagliga slitet på redaktionen kändes pressande. Man kastades från ämne till ämnen utan att ha någon tid och möjlighet att granska fakta. Man blev en megafon för myndigheter och företag. Det var frustrerande och gjorde att jag sökte mig bort från journalistiken, säger Johanna Steinberg.

Men har man en gång varit journalist verkar det svårt att lämna yrket helt och hållet. Ränderna verkar inte gå ur. Tanken att gå tillbaka till yrket finns alltid där.

Ångrar ingenting

Loe Önnerud ångrar inte sitt beslut, men känner en saknad efter nyhetspulsen. Steget han tog var inte definitivt och det är inte omöjligt att han åter börjar jobba på en tidning.

– Jag tror att man skall byta inriktning minst en, två eller tre gånger i livet, säger han.

Johanna Steinberg skulle eventuellt kunna tänka sig att börja jobba som journalist igen, men då som frilans. Konstnärer är frilansar. De arbetar med sina egna projekt och har ofta andra jobb vid sidan om för att överleva. Hon saknar samma passion och patos hos journalistkåren som hon ser hos konstnärerna, personer som inte drar sig för att ha ett annat arbete vid sidan av för att kunna skriva om ett ämne som de brinner för, utan tanke på att det skall vara lönsamt.

Mia Österberg sökte sig till psykologin för att hon ville att världen skulle vara mera komplex, men på samma gång har hon insett att erfarenheterna som journalist gjort att hon inte är rädd för att vara enkel, att inte krångla till saker utan uttrycka sig klart och tydligt. I framtiden kan hon tänka sig att förena sina kunskaper i journalistik och psykologi och arbeta med att förbättra informationsflödet inom organisationer.

Även Lisa Fabre kan tänka sig att åter börja jobba med radio eller TV. Hon ser inget hinder i att hoppa mellan olika yrken. Hon tror att det kan vara en bra korsbefruktning. Kanske beror det på att hon inte identifierar sig med sitt yrke, varken som skådespelare eller journalist.

De vars hela identitet är centrerad runt jobbet är troligtvis mera försiktiga och tänker igenom sitt val flera gånger innan de prövar på något nytt.

– Jag kallar mig varken för journalist eller skådespelare. Det skulle bara vara en låsning, säger Lisa Fabre.

Men det kan skapa problem med trovärdigheten att komma tillbaka som reporter efter att ha jobbat som exempelvis skådespelare i en TV-såpa som Vänner och Fiender.

– Om du styrs av vad du tror kommer att hända i framtiden blir du rädd att ta beslut. Jag gjorde det som kändes rätt, säger Lisa Fabre, men medger att det kan vara ett problem om de som sysslar med samhällsbevakning en tid jobbat för näringslivet eller något politiskt parti.

Hon hoppas att fler kommer att bryta upp och pröva på något nytt så att färre journalister sitter på redaktionerna och vantrivs.

– Följ ditt hjärta, säger Lisa Fabre.

Annika Keijser blev målare: Bryt upp innan du blir bitter”

Den enda person som sagt till Annika Keijser att hon gjorde rätt som slutade som journalist var fotbollsspelaren Tomas Brolin. Men det berodde kanske mer på att hans förhållande till pressen vid tillfället var ansträngt på grund av att några bilder då han festade publicerats i kvällstidningar än att han ogillade vad Annika Keijser skrev.

Som ung sportreporter på Sundsvalls Tidning hade Annika Keijser sett Tomas Brolin sparka igång sin fotbollskarriär med GIF Sundsvall. Hon fick också uppleva Tomas Brolins karriär ta slut på grund av en fotskada. Men då hade Annika redan lämnat journalistiken.

Idrott betydde allt för Annika då hon började som sportjournalist. Alla dygnets vakna timmar tänkte hon på jobbet. Helgerna var upptagna av idrottsevenemang.

Men efter sex år som reporter kände hon att det inte längre gick att utvecklas. Sportjournalistiken var för mallad. Månader i förväg visste hon vilka matcher som skulle spelas. Resultaten i tabellerna kändes inte längre intressanta. Dessutom ansåg hon att ledare och utövare levde i sin egen lilla värld, med liten kontakt med övriga samhället. Hon hade fått nog. Hon sade upp sig.

– Kolleger och vänner blev förvånade. Men jag lyssnade på mina känslor. Jag var 25 år och utled på jobbet och insåg att jag måste göra något drastisk för att det åter skulle bli kul att gå till jobbet.

Hon började en treårig vuxenutbildning till byggnadsmålare och 1993 fick hon sitt gesällbrev. Nu tycker hon att det är skönt att ha ett jobb mellan 7 och 4 och slippa ta med sig jobbet hem. Fritiden har blivit viktigare, fritiden har blivit livet, inte jobbet. Förr var det tvärtom. Nu händer det att hon inte slår upp en tidning på 14 dagar. Ibland ser hon på TV-sporten. Radion står dock på under arbetet.

– Världen snurrar på trots att man inte är delaktig i processen att göra en tidning, konstaterar Annika Keijser.

Saknar inte journalistiken

Fortfarande får hon frågan om hon inte längtar tillbaka. Svaret är lika bestämt som för 15 år sedan då hon lämnade redaktionen på Sundsvalls Tidning: Nej, hon saknar inte journalistiken. Hade hon gjort det hade hon gått tillbaka. Framför allt saknar hon inte allt gnäll och skäll man kunde få som sportjournalist. Nu händer det att folk blir nöjda med vad hon gjort och ger beröm.

Men trots att hon nu har jobbat längre som byggnadsmålare än som sportreporter är det många i Sundsvall som fortfarande tror att hon är journalist. När de ser henne på stan med målarbyxorna på tror många att hon håller på att renovera sin egen lägenhet.

– Det verkar som om det inte går att få bort stämpeln som journalist. Det hjälper inte att jag talar om att jag skolat om mig till målare. De tittar på mig som om jag vore en idiot.

Förvåningen kommer sig kanske av att de anser att hon bytt ner sig statusmässigt: från ett manschettjobb till arbetare. Men Annika säger sig inte bry sig ifall ett yrke har hög status eller ej. Det är mera en fråga om att trivas med vad man gör.

När Annika berättar att hon varit journalist för sina målarkollegor kan hon ibland se avund i deras ögon. Kanske inte för att de drömmer om att bli just journalister, utan mer för att de önskat att de gjort något mer av sina liv.

Alla de journalister som har tröttnat på sina jobb uppmanar Annika att bryta upp i tid innan de blir bittra. För det är endast du själv som kan förändra ditt eget liv, menar hon.

– Fick du några pratminus, säger Annika med ett leende innan hon rusar iväg för att titta på en båt hon tänker köpa.

En stor del av fritiden seglar hon. Varje gång hon byter båt blir de större och större; nästa gång kanske tillräckligt stor för att kunna segla jorden runt.

– Det är något som lockar med havet, att bara få sticka iväg en dag från vardagslunken i Sverige, med lön, jobb, hyra, bara segla iväg.

Journalistsjälar med juristexamen

Maria Sundling och Pia Sundberg gick i samma klass på Journalisthögskolan i Stockholm. Efter en sejour runt Sverige på radio och tidningar möttes de tio år senare på juristlinjen. I dag jobbar de som ombudsmän på fackförbund.

De ångrar inte sitt val att lämna journalistiken. Men erfarenheterna från medievärlden har format dem så mycket att de kan tänka sig att åter börja jobba som journalister – om de rätta omständigheterna infinner sig. De har inte stängt dörren för evigt.

– En gång journalist, alltid journalist i själ och hjärta. Jag ser mig mer som en journalistsjäl med juridisk kompetens, än som jurist, säger Pia Sundberg, som numera jobbar på Civilingenjörsförbundet.

Hon beskriver sin väg in i juridiken som en slump. För Radio Västernorrland bevakade hon rättegångar och kände att hon inte hade tillräcklig kunskap för att kunna granska domsluten för att göra ett fullgott jobb. Hon började läsa juridik, tänkte plugga några år för att lära sig grunderna. Det blev till slut juristexamen: fyra och ett halvt år.

Maria Sundling hade hela tiden tänkt att läsa vidare efter Journalisthögskolan eftersom hon ansåg att den då tvååriga linjen inte var tillräckligt fördjupande för att man skulle bli en bra journalist.

– Jag anser att det behövs mycket kunskap om hur samhället fungerar för att göra ett bra jobb som journalist. Men dessutom ville jag ha möjlighet att växla mellan olika yrkesroller och valde juristutbildningen för att jag trodde att det skulle vara en bra kombination. Och det var det verkligen, säger Maria Sundling, som i dag jobbar som ombudsman på Jusek.

Jobbade extra på TT

Hon jobbade extra på TT i tre år under tiden hon pluggade och hade som reporter stor nytta av sina juridiska kunskaper.

– Erfarenheterna från journalistyrket har varit minst lika värdefulla både för studierna och för jobbet som ombudsman, säger Maria Sundling.

Kunskap är ett ord som Pia Sundberg och Maria Sundling ofta återkommer till. Journalister kritiseras ofta av allmänheten för att de inte till fullo behärskar det ämne de skriver om. Journalister brukar bemöta kritiken med att deras uppgift är att ställa läsarens eller tittarens frågor.

– Problemet är att man som journalist då hamnar i ett underläge där man både riskerar att ställa fel frågor och att inte förstå svaren. Ännu värre blir det om intervjupersonen är ovan eller ointresserad av att förklara, vilket inte är ovanligt när det handlar om juridiska frågor, säger Maria Sundling.

Pia Sundberg anser att det finns ett kunskapsförakt inom medierna. Hennes kunskap i juridik har inte alltid mötts med den respekt hon hade hoppats på. Efter att ha börjat plugga juridik sökte Pia Sundberg ett flertal sommarvikariat, men blev inte ens kallad på intervju. Hon uppfattade det som att redaktionerna ansåg att de akademiska studierna gjort henne till en sämre journalist, att juridik och journalistik inte går att förena.

Vidareutbildning viktig

Ett generellt problem inom journalistvärlden är att det satsats för litet på vidareutbildning, menar Maria Sundling och Pia Sundberg.

– Reportrar förväntas lära sig medan han eller hon jobbar. Journalister borde vara en grupp som har höga krav på vidareutbildning, säger Maria Sundling.

Maria Sundling och Pia Sundberg anser att journalistiken och juridiken har mycket gemensamt. Båda yrkena har språket som arbetsredskap. Det gäller att samla in information och analysera den. Skillnaden är presentationen. Journalister skriver artiklar, juristen gör en sammanställning av fakta.

Både Maria Sundling och Pia Sundberg tycker att de har stor nytta av sina erfarenheter som journalister i sina nya yrken. Journalistiken har lärt dem att inte vara rädda att kommunicera med människor oavsett samhällsposition eller att hantera konflikter.

– Journalistiken har lärt mig att vara tillgänglig för medier. Jag tycker inte det är jobbigt då journalister ringer, säger Pia Sundberg.

På Journalisthögskolan fick de lära sig att journalisten skulle vara opartisk och förmedla båda parters åsikter. Som ombudsmän förhandlar de och för en persons talan. Maria Sundling menar att en av orsakerna till att hon sökte sig till juridiken var att få vara mera personlig, vara med och lösa problem istället för att bara referera till dem. Pia Sundberg nämner också tillfredställelsen av att kunna hjälpa någon, vara en företrädare.

– Som ombudsman gäller det att förklara komplicerade sammanhang för dem som inte är jurister, säger Pia Sundberg.

Pia Sundberg och Maria Sundling har jobbat ungefär ett år som ombudsmän. De trivs och har för tillfället inga planer på återvända till journalistiken. Men, som sagt, har man en gång varit journalist finns saknaden efter nyhetstempot, att alltid känna att man befinner sig i händelsens centrum.

– Jag kan tänka mig att jobba som journalist igen. Men då skall det vara som specialreporter inom något område som jag i dag har djupare kunskap om, säger Maria Sundling.

Pia Sundberg erkänner att när annonserna om sommarvikariat börjar dyka upp i februari lockar det att skicka in en ansökan.

Flexibiliteten har skapat illojalitet

Journalistförbundet för ingen statistik över anledningen till att journalister begär utträde ur förbundet. Vanligaste orsaken är troligtvis att de börjat arbeta inom reklam, information eller PR.

Under år 2000 lämnade 842 personer förbundet därför att de slutat jobba som journalister. Samtidigt tillkom det ungefär tusen nya medlemmar. Siffrorna har varit ungefär likadana de senaste åren.

Arbetslivsinstitutet gjorde 1997 en undersökning för att ta reda på om anställda ansåg att de hade det rätta yrket och jobbade på den arbetsplats de önskade. 64 procent svarade att de var nöjda, medan 20 procent ansåg att de hade både fel yrke och jobbade på fel arbetsplats.

Undersökningen visade också att de som ansåg sig ha hamnat dubbelt fel led både psykiskt och fysiskt.

– Den slutsats vi drog var att det är bra för hälsan att hitta det jobb du finner är det rätta, säger Arvid Aronsson, professor i psykiatri vid Arbetslivsinstitutet.

Forskning gjord av amerikanska sociologer visar att rörligheten bland yngre arbetstagare har ökat. När arbetsgivarna slimmar organisationerna och låter alltfler personer gå på kortare kontrakt eller vikariat har arbetstagarna svarat med en motsvarande strategi. Eftersom lång och trogen tjänst inte längre är någon garanti för att få behålla jobbet – ålder och erfarenhet uppfattas ibland som en belastning – svarar yngre anställda med att inte visa någon lojalitet gentemot arbetsgivaren. De drar vidare till nästa jobb, när det passar dem och när de själva vill.

Men en undersökning om rörligheten på den svenska arbetsmarknaden sedan 60-talet, gjord av Nutek, verket för näringslivsutveckling, visade att den långsiktiga trenden är att människor byter jobb allt mer sällan. Undersökningen sträckte sig fram till 1996 och kom förra året.

En vanlig uppfattning är att det är akademiker som under arbetslivet oftare byter jobb. En studie gjord av Statistiska centralbyrån visar dock att det är arbetarklassen som är mest rörlig. Orsaken är troligtvis att arbetare oftare förlorar jobben vid nedskärningar.

pj@sjf.se

Länk för de som tröttnat:
Arbetsförmedlingens platsbank

http://jobb.amv.se/

Fler avsnitt
Fler videos