Våga vänta

Att behovet är stort råder ingen tvekan om. Så stort att man nästan kan bli uppgiven. Knappt har vi hunnit vänja oss vid den massiva medvetna desinformationen och propagandan med ett tydligt syfte förrän vi tvingas möta en annan form av lögner. De som ljuger om saker där sakfrågan har noll relevans, det är bara antalet klick som gäller – för att tjäna pengar på annonser.

De har lärt sig vilka strängar de ska spela på för att få folk att klicka och komma till deras sajter. En av dem har 800 000 följare på Facebook. En sajt som bara sprider lögner och konspirationer!

En faktabaserad journalistik – alltså journalistik – spelar en avgörande roll för ett samhälle och för de enskilda människor som lever i det. Utan att vara informerad kan du inte heller fatta rationella och välgrundade beslut.

I en tid där lögner förkläs till fakta och där medvetna osanningar sprids är det förstås ännu viktigare. Som enskilda journalister är uppdraget detsamma som alltid – vi måste alltid kolla och dubbelkolla att det vi skriver, säger, stämmer.

Att vara neutral hjälper inte mot lögner, vi har rätt och skyldighet att avslöja dem när de dyker upp. Det ställer också hög­re krav på att vi har koll på fakta innan vi bjuder in till intervju/debatt. Det är inte bra för förtroendet för journalistiken eller samhället i stort, när två personer från två olika delar av Sverige kan förmedla två helt olika bilder av en fråga, och vi inte vet vad som faktiskt stämmer.

Allt snurrar snabbt på nätet, vilket leder till en ökad hets om att vara först. Men vi måste våga besinna oss. Vårt ansvar är att vara korrekta i första hand och först i andra hand.  Så måste det vara om (den faktabaserade) journalistiken ska kunna hålla undan för lögner och desinformation.

                                                      ***

Vi måste också varje dag, hela tiden, påminna oss om vad yttrandefriheten är bra för. Svårast är att försvara åsikter som ligger långt ifrån ens egna. Kanske är det också därför lättast att komma ihåg att försvara just dem. Det är lättare att ta för givet att uppfattningar närmare mig alltid kommer att kunna uttryckas.

Men när det gäller yttrandefrihet kan inte längre något tas för givet.

Att hata och mobba folk till tystnad verkar vara den senaste trenden. Orkestrerade drev mot enskilda hindrar personer att hålla invigningstal (Kakan Hermansson) stoppar konstutställningar (Lars Vilks) skrämmer journalister och författare till tystnad. När Kakan Hermansson efter ett massivt drev tvingades ställa in sitt offentliga framträdande på regionmuseet i Kristianstad var det en eftergift för dessa mobbar.

Så får det inte gå till i en demokrati med en 250 år gammal yttrandefrihetslag.

STICK

DE SYNS OCH HÖRS
Det sägs att landet dras isär, att de vanliga människornas engagemang och bekymmer inte beskrivs. Att journalistiken lämnat dem i sticket. De som säger det kan inte ha läst lokaltidningar eller lyssnat på lokalradion. De hörs och syns runt om i Sverige. Men kanske de inte hörs ända till Stockholm.

Men det är sant att alltfler kommuner hamnar i skugga. När Journalisten för sju år sedan undersökte de blinda fläckarna var det 25 kommuner som inte hade någon rutinmässig bevakning. I dag visar Institutet för mediestudier att det är 35 av 278 kommuner. Den utvecklingen måste vi bryta.