Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

När en gruvarbetare dör

Det var en sådan där kväll när man är ovanligt trött och mest behöver förströelse. Jag satte på TVn. Rapporter från börsen flimrade förbi och jag gladdes åt Kajsa Bergqvists två meter i höjd. Jag valde att hoppa över Lottodragningen och gick till köket. I väntan på att kaffebryggaren skulle gurgla färdigt bläddrade jag i några tidningar. Där stod mera man borde känna till om intressanta aktier, framför allt på IT-området. Analyserna var lika svårtolkade som vanligt: antingen så går det upp, eller så går det ner.

Det var en sådan där kväll när man är ovanligt trött och mest behöver förströelse. Jag satte på TVn. Rapporter från börsen flimrade förbi och jag gladdes åt Kajsa Bergqvists två meter i höjd.

Jag valde att hoppa över Lottodragningen och gick till köket. I väntan på att kaffebryggaren skulle gurgla färdigt bläddrade jag i några tidningar. Där stod mera man borde känna till om intressanta aktier, framför allt på IT-området. Analyserna var lika svårtolkade som vanligt: antingen så går det upp, eller så går det ner.

Med kaffekoppen återvände jag till soffan och började zappa mellan kanalerna. Hamnade så i ett Dokument utifrån. Det är en programtyp som det tyvärr är lätt att hoppa förbi när man söker något lättsmält. Men denna gång blev jag kvar.

”Ett lunchsamtal flyter lättare om det handlar om börsens rörelser än om bolivianska gruvarbetare.”

Dokumentären berättade om Andrés, en 36-årig gruvarbetare i Bolivia. Varje morgon gick han de två timmarna till gruvan för att där som första sak efter nedstigningen tillbe Djävulen. Härnere är det han som härskar, ovan jord är det Gud, förklarade Andrés.

Filmen visade det livsfarliga arbetet i fallfärdiga gruvgångar fyllda av gifter. 80-procentig sprit, kokablad och cigaretter var arbetarnas huvudsakliga proviant. Vi vågar och orkar inte annars, sade de.

Andrés hade börjat få svårt att andas och tittarna fick följa honom till läkaren i staden. Domen var silikos. Och kanske fyra-fem år till i livet – om han lämnade gruvan. Men bara ett-två år om han stannade kvar.

Det finns inga andra jobb. Mina barn hamnar på gatan, sade en förtvivlad Andrés efter läkarbeskedet. Så vandrade han de många milen hem igen till hustrun och barnen, de som några dygn tidigare vinkat av honom med orden: kom hem igen med goda nyheter.

Jag greps djupt av filmen. Men när jag nu skriver detta känner jag att ämnet på något vis har mist sin aktualitet i medievärlden; att berättelser av det här slaget närmast kommit att betraktas som pekoral, som hör gångna tiders sociala diktare till. Det är som om det inte är riktigt

(intres-)sant att det finns människor som Andrés.

Däremot är snart sagt alla vi moderna mediemänniskor indragna i den tilltagande spekulationsekonomin – och intresserade av den, både yrkesmässigt och privat. Ett lunchsamtal flyter lättare om det handlar om börsens rörelser än om bolivianska gruvarbetare.

Något händer med våra perspektiv och vår inlevelseförmåga när vi blir fondsparare, menade krönikören Tove Alsterdal nyligen i Pressens tidning. Så här beskrev hon sin reaktion när börsen föll en dag.

– Mitt gamla jag hade tänkt att ”hjälp, hur går det nu för de redan fattiga”. Mitt nya fondsparande jag tänkte ”hjälp, hur går det nu med mina aktiekurser”.

Fler videos
Fler avsnitt