”Vi måste värna det långa reportaget”

Det är sen kväll i Hageby Norrköping, ett område som av polisen klassas som ett utsatt område. Regnet öser ned och jag har vandrat runt i området i flera timmar och pratat med människor. En man vid busshållplatsen säger till mig att jag borde gå mot fotbollsplanen för där brukar fritidsledaren Sadde stå och ta hand om killar på glid. Jag går dit. Sadde, 40 år, säger först att han absolut inte vill prata med media, men efter ett tag ändrar han sig, han säger att han litar på mig och nog vill berätta ändå. Och så berättar Sadde så starkt att håren reser sig på armen om den 16-åriga killen som sköts till döds och dog framför honom, om killarna han försökt hjälpa men som nu är barnsoldater åt gängen, och om sitt eget tonårsliv i gängen i Jordbro.

Jag spelar in en timme med Sadde och nästan lika mycket med killarna på fotbollsplanen som berättar om hur äldre kriminella nere på torget lockar unga med dyra jackor och kepsar. Efter intervjun följer Sadde och killarna mig genom regnet ända ned till spårvagnen i Hageby centrum. Efteråt på hotellrummet känner jag en djup tacksamhet över att jag till slut hittade dem och att deras röster nu kommer att bli hörda. Att de kommer att få delta i debatten om sin verklighet. Jag känner också en stor tacksamhet över att Ekoredaktionen har kvar den här typen av minidokumentärer, att den får finnas kvar som genre i P1-morgon och i Studio Ett i 11-minutersformat.

Den här typen av klassisk journalistik blir allt mer ovanlig. Att få åka på reportageresa över ett dygn, att bara ha bokat in en intervjuperson innan men att få tid på sig att hitta de andra personerna i reportaget genom att vandra runt i området. Långa reportage som de här kräver att man har redaktörer och chefer som inte stressar alla sina reporter tillbaka till redaktionen efter någon timme.

Annons

Visst hade jag efter någon timme helt godkända enkätröster från torget i Hageby centrum och hade kunnat nöja mig med det, men det är först när jag utan tidspress får vandra iväg planlöst och prata med människor som jag brukar hitta människor som Sadde, de som är de starkaste bärarna av platsens historia. Men det bygger på att jag som reporter får de där extra timmarna att vara kvar i ett område och prata med människor i gångtunnlar och vid fotbollsplaner. Tyvärr har många mediehus de senaste åren dragit ned antalet reportrar som får arbeta så här.

I en tid när allt fler kontakter för intervjuer inte tas öga mot öga utan via sociala medier eller sms faller flera dimensioner bort. För att få ovana människor som Saddes förtroende behöver man vara på plats. Det behövs ögonkontakt och tid. För att få människor som inte brukar vara med i media att börja berätta vackert i scener och bilder och med närvaro och magi i rösten behöver de känna sig trygga. Trygga under intervjun men också trygga efter intervjun. Visst går det att ringa in och i förväg boka upp myndighetspersoner för intervjuer men så många vanliga människors berättelser blir aldrig hörda eftersom så få av oss reportrar får vara utanför mediehusen och hitta dem.

Och ytterligare en aspekt av att få vandra runt som en socialantropolog i ett område är att man stöter på människor med åsikter som sällan hörs i medier men som enligt mätinstitut är vanliga. Att skildringen av samtiden då också kan ha med det som är komplext och ”skavigt”. Det är viktigt för att reportagen då ger lyssnarna en förståelse för attityder och opinionsförskjutningar i samtiden. Att vi inte bara intervjuar experter med värderingar och åsikter som liknar våra egna utan också kan ha med de skaviga rösterna från torgen. Till exempel förutsätter många i samhällsdebatten att personer med utländsk bakgrund ska vara för mjuka straff eftersom killar med utländsk bakgrund är överrepresenterade vid brott, men jag vet inte hur många gånger jag hört motsatsen. Män från Mellanöstern jag möter på torgen är oftast mycket tydliga med att de tvärtom är för hårda straff och utvisningar. Finns de rösterna med i reportageform i våra sändningar blir de mer nyanserade.

Jag vill härmed slå ett slag för långa reportage som inte är hårdvinklade utan mer komplexa, där människor som annars inte hörs får göra sin röst hörd på sina egna villkor, inte inmallade i redan färdiga vinklar utan där de får tid och plats att verkligen berätta sin berättelse fullt ut. Att Sadde fick plats att berätta om både det hemska och det vackra i sitt och killarnas liv så att håren reste sig på armen. Att han inte hårdklipps ned till ett ”case som bara är där för att stärka vinkeln”. Jag hoppas så att fler chefer ska låta sig inspireras av att Lukas Bonniers Stora journalistpris i år gick till mig, en reporter som fått privilegiet att arbeta så under 30 år och att de därför ska låta fler reportrar arbeta så.

Katarina Gunnarsson
reporter på Studio Ett P1 i 30 år