Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Ola Sigvardsson
journalist (fd Medieombudsman)

Megafonmodellen får inte dominera

Hur ska medierna ta samhällsansvar under krisen? Att medierna bör göra det verkar de flesta vara överens om, men man kan göra två – helt motsatta – tolkningar av begreppet.

Enligt den ena tolkningen ska medierna axla ansvaret för samhällets information och helt enkelt så korrekt som möjligt föra vidare myndigheternas analyser och påbud. Bli språkrör för Anders Tegnell.
Tanken är att mediernas trovärdighet och genomslagskraft ska ge extra tyngd och spridning åt myndigheternas information och därmed bidra till att smittspridningen minskar. Medierna som en viktig medspelare i samhällets kamp mot corona.

Ett sätt att göra det är att direktsända Folkhälsomyndighetens dagliga presskonferenser. I dem får myndigheterna tala fritt (om än en liten frågestund på slutet) och får allt utrymme de kan önska att föra ut sitt budskap.

Den andra tolkningsmöjligheten är att krisen inte ändrar mediernas uppdrag. Trots allt som sker är det mediernas sak att kritiskt granska, ifrågasätta och avslöja missförhållanden. Det är ett demokratiskt uppdrag, i den meningen att kritisk journalistik är ett sätt att hålla våra samhällsinstitutioner friska från korruption och maktmissbruk. Det är att ta samhällsansvar att hålla fast vid den uppgiften, även i kristider.

Jag har, lyckligtvis, inte upptäckt några medier som helhjärtat slagit in på endera linjen. Man kan hitta inslag av båda i nästan all rapportering. Ändå är det viktigt att fundera över var betoningen bör ligga. Min uppfattning är att det är helt centralt att medierna håller fast vid sitt kritiska uppdrag. För trovärdigheten över tid och för samhällets bästa bör inte megafonmodellen vara den förhärskande.

Jag läste nyligen i Kristianstads­bladet att hemtjänsten i Tollarp, mitt i krisen, besökte alla sina äldre i egna kläder. Det gjorde mig lite bekymrad eftersom min 91-åriga mamma, Cajsa-Lena, bor i Tollarp och har besök av hemtjänsten fyra gånger om dagen.

På telefon bekräftade hon att alla kom i sina privata kläder, som de dessutom verkade använda dag efter dag. Även hon var lite bekymrad.

Två dagar senare ringde hon glädjestrålande och berättade att en dag efter Kristianstadsbladets artikel hade alla i hemtjänsten riktiga arbetskläder.

Se där, journalistik som tar samhällsansvar.

Profilen

”Socialreportaget finns knappt längre”

Christoffer Hjalmarsson har levt 36 dagar på gatan och suttit 30 dagar i fängelse.
Fler profiler
Fler avsnitt