Med språkpolisbatongen redo mot kongruensfel

När rötterna och kärleken kallar är det svårt att stå emot. Efter sjutton fantastiska år vid Mittuniversitetets journalistutbildning flyttar jag i sommar hem till Skåne och börjar jobba som informationschef i Kristianstads kommun.

Så här i min sista språkkrönika i Journalisten vill jag passa på att tacka alla engagerade läsare för den här tiden, skicka en hälsning till alla mina gamla studenter i läsekretsen och tipsa om att det finns ett väldigt spännande jobb ledigt som mediespråkslärare i Sundsvall.

Med detta sagt tar jag ett avslutande nappatag med mediespråket innan jag börjar ta itu med myndighetssvenskan.

Ämnet för avskedsspalten gav sig när jag mötte en student i trappan strax efter att jag hade meddelat att jag skulle lämna mitt jobb.

– Men Eva, vem ska nu tjata på oss om kongruensen? skrek han så det ekade i trapphuset.

Jag erkänner att jag har tjatat. Och jag tar chansen att tjata ännu en gång. För hur mycket jag än har försökt predika språklig tolerans och förståelse i mina språkkrönikor har även jag en riktigt öm punkt. Det stör mig alldeles förskräckligt när adjektivböjning och pronomen inte stämmer överens med det substantiv de hör ihop med. Jag blir irriterad när jag läser uttryck som: ”Paret blev stoppade”, ”Polisen blev överraskade”, ”Personalen är oroade” och ”Laget visar att de är att räkna med”.

Jag kan lätt förstå varför det blir så. Alla de här orden rymmer innehållsmässigt flera människor, men formmässigt står de i singular.

Det uppstår ett logiskt glapp mellan grammatik och betydelse, som gör att de omgivande böjningarna och syftningarna börjar slira.

Att det händer i spontant talspråk – mitt eget inbegripet – har jag inga problem med. Men när fenomenet uppträder i nyhetsuppläsningar och tidningsspalter tycker jag att det skorrar falskt.

Av någon anledning har jag svårt att inta den där distanserade, avspända och förstående språkvetarattityden just när det handlar om felaktig kongruensböjning. Konstruktionerna skär i mig och får språkpolisen inom mig att famla efter batongen.

Jag är inte ensam om att reagera. Från Journalistens läsare har jag fått många exempel på hur det kan låta och se ut i medierna, däribland ”SAS är beredda att skriva avtal…”, ”Besättningen är ovana…”, ”Riksbanken själva har inte bemött kritiken” och ”Laget har varit mållösa”.

Det knepiga är att det inte alltid blir bättre om man följer grammatikens regler. ”När paret upptäckte att dörren var uppbruten ringde det polisen” låter inte alls bra. Inte heller känns det helt naturligt att säga ”Laget är lyckligt över segern” eller ”Företaget är berett att skriva avtal”. Mänskliga känslor och aktiviteter gör sig inte särskilt bra i neutrumform. Grammatik och betydelseinnehåll kommer på kollisionskurs

Sådana gånger krävs en omväg kring problemet. ”Paret” kan bytas ut mot ord som ”makarna”, ”de båda” eller ”mannen och kvinnan”. ”Laget” kan behöva bytas ut mot ”spelarna” och ”företaget” mot ”företagets ansvariga” eller ”företrädare för företaget”. Allt för att betydelse och grammatiska syftningar ska kunna samspela i harmoni.

Vårt ibland ologiska språk ställer oss inför en del utmaningar. När professionella skribenter tar genvägar förbi dem retar det många av oss and­ra.

Att hitta lösningar på kongruensproblem är, om inte annat, ett sätt att öva upp sin språkliga variationsförmåga. Den förmågan kan komma väl till pass i andra sammanhang, för om det är något som språket behöver så är det fantasifulla och kreativa skribenter.

Eva Mårtensson

mediespråkslärare vid Mittuniversitetet