Gå direkt till textinnehållet

Journalistiken och konsekvenserna

Min gamle vän och forne kollega Erik Fichtelius försummar sällan ett tillfälle att slå ett slag för sin gamla käpphäst, konsekvensneutraliteten, som såvitt jag förstår betyder att publiceringens konsekvenser inte är journalistikens ansvar.

Jag har aldrig riktigt hållit med om det där eftersom all journalistik har konsekvenser, och vi i de flesta fall någotsånär kan förutse dem, och vi redan i vårt val av en nyhet framför en annan, eller en vinkel framför en annan, eller ett format framför ett annat, har en möjlighet att påverka dem. Det finns ingen konsekvensneutral mall för vad som ska publiceras, eller hur, eller i vilken omfattning. Om vi genom i grunden subjektiva bedömningar och val påverkar konsekvenserna av det vi gör, kan vi möjligen hävda att vi gör så gott vi kan utifrån hur vi väljer, men knappast att vi är konsekvensneutrala.

Konsekvenslikgiltighet är väl i så fall ett bättre ord för det som avses; jag vet att det jag publicerar får konsekvenser, och jag vet att jag till viss del kan påverka konsekvenserna, men jag bryr mig inte. Eller låter mig intalas att jag inte behöver bry mig.

Med detta sagt, finns det naturligtvis saker som bör publiceras även när man inser att konsekvenserna av publiceringen kan bli att saker och ting förvärras för de flesta. Exempelvis publiceringen av de allt svartare nyheterna om hur snabbt det går utför med världsekonomin, och hur illa det står till med finanssystemet, och hur många företag som riskerar att läggas ner, och hur många anställda som riskerar att förlora jobbet, och hur oroliga människorna är för framtiden.

Den ganska förutsägbara konsekvensen av den här sortens nyheter är att folk blir ännu oroligare och tar ännu mindre risker och drar ner ännu mer på konsumtionen och blir ännu försiktigare med sina investeringar, och på så sätt ytterligare bidrar till att påskynda och fördjupa den ekonomiska nedgången. Det är ingen tillfällighet att ordet depression betecknar såväl ett samhällsekonomiskt tillstånd som ett psykiskt. Ekonomiska depressioner växelverkar med människors och samhällens oförmåga att se ljust på framtiden.

Ur strikt samhällspsykologisk synvinkel hade det därför kanske varit bättre om vi hade hållit igen en smula med de svarta nyheterna, eller valt att vinkla dem mera positivt (det halvfulla glaset etc), eller sökt med ljus och lykta efter upplyftande solskenshistorier i stället, för sådana finns det ju alltid.

I Danmark har direktör Lars Nonbye på skylttillverkaren Ole Nonbye A/S tagit konsekvensen av detta och börjar sin dag med att omsorgsfullt klippa bort alla krisrapporter ur företagets dagstidningar. Han har också bannlyst allt krissnack från företagets sammanträden och tryckt upp antikrisklistermärken till kunderna.

Det är litet galet förstås, och principiellt oacceptabelt, men helt fel tänkt är det inte. Om vi inte ständigt fick höra hur allvarlig krisen är skulle vi kanske bete oss som om den inte var så allvarlig, och därmed motverka att den blev allvarligare. Medierna driver bara på nedgången, har jag hört ganska många människor säga de senaste månaderna, och det ligger någonting i det.

Därmed inte sagt att det går att göra så mycket åt saken. Krisen är verklig, och mediernas förstärkning av vår medvetenhet om den är ofrånkomlig, och journalistikens möjligheter att påverka konsekvenserna av den är begränsade.

Därmed dock inte heller sagt att vi kan andas ut bakom konsekvensneutraliteten eller konsekvenslikgiltigheten. Jag är övertygad om att en journalistik som bättre förstår sina konsekvenser, och så gott det går försöker hantera dem, också bättre förstår krisen.

Fler videos
Fler avsnitt