Grammatiska termer framkallar rysningar
Grammatiska termer framkallar rysningar, och alldeles utmärkta skribenter anförtror mig skamset att de inte kan ett dugg om grammatik.Självklart kan de det. Rutinerade skribenter bär i sin språkkänsla med sig alla de regler som grammatiken lite trubbigt försöker beskriva.
Satslära tycks vara ett ämne som förskräcker många journalister. Åtminstone om jag ska döma av de reaktioner jag fått sedan jag skrev om skiljetecken för ett par nummer sedan. Skolans grammatiklektioner har satt spår på annat sätt än det avsedda. Grammatiska termer framkallar rysningar, och alldeles utmärkta skribenter anförtror mig skamset att de inte kan ett dugg om grammatik.
Självklart kan de det. Ingen behöver klara av att sitta och ta ut alla satsdelar för att kunna skriva välflytande texter. Rutinerade skribenter bär i sin språkkänsla med sig alla de regler som grammatiken lite trubbigt försöker beskriva. Grammatiktermer kan vara till nytta när man vill diskutera meningars uppbyggnad men behövs inte för att producera dem.
Grammatiken är ingen kokbok. Därför vill jag inte alls – som jag har blivit uppmanad – ryta åt landets journalister och förklara hur en korrekt mening ska se ut. Jo visst, i normalfallet består en mening av en huvudsats, uppbyggd av subjekt och predikat, med eventuellt tillhörande huvudsatser eller bisatser som kopplats på med hjälp av bindeord. Alltså: ”Kalle sjunger.” är en mening med minsta möjliga huvudsats. ”Kalle sjunger och Siv spelar.” är en mening där två huvudsatser bundits samman med en konjunktion och ”Kalle spelar eftersom Siv sjunger.” är en mening som kopplats ihop med en subjunktion.
Slut på grammatiklektionen.
Men se, redan där bröt jag mot skolgrammatikens recept. Inte blev det någon fullständig sats innan jag satte punkt. Alla meningar måste inte se ut som grammatikbokens exempel, ibland finns skäl att bryta mot reglerna.
bryt
Både ofullständiga meningar och satsradningar – som den i förra meningen – kan ha sitt berättigande.
Satsradning, där huvudsats radas på huvudsats med endast ett kommatecken emellan, har klassats som ett regelbrott i gamla handböcker och rättningsmallar för svensklärare. Men något generellt språkfel är det inte. Antagligen har lärarna ändå oftast gjort rätt i att kräva punkt eller bindeord. Ovana skribenter använder gärna satsradning alldeles för mycket och på olämpliga sätt. Hos den känsliga kan det däremot fun‑
gera som stilgrepp, så länge det inbördes förhållandet mellan satserna är tydligt.
”Bilen startade inte, batteriet hade lagt av.” är en fullt fungerande satsradning. Självklart hade det gått att sätta punkt: ”Bilen startade inte. Batteriet hade lagt av.” Ändå uppstår en liten nyansskillnad. Orsaken får starkare betoning när den tilldelas en egen mening.
Meningen ”Bilen var blank i lacken, batteriet hade lagt av.” är däremot hopplös att tolka. Men den kan bli helt rimlig med konjunktionen ”men”, åtminstone i ett sammanhang där en bilspekulant förklarar sina överväganden.
bryt
Jag ser det största problemet med ogenomtänkta satsradningar i att de överlämnar alltför mycket tolkningsarbete till läsaren, samtidigt som texten riskerar att bli utdragen och tappa spänst.
Det motsatta gäller ofullständiga och sönderhackade meningar. Stilgreppet, som används flitigt på sportsidorna, kan definitivt fylla sin funktion. Bryta tempot. Ge eftertryck. Överraska. Men det kan också skapa ryckighet och kännas tillgjort om det duggar för tätt.
Den som känner sig osäker kan hitta klargörande exempel i Språkriktighetsboken från Svenska språknämnden.
Annars gäller som vanligt att för mycket och för lite skämmer allt. Språkliga avvikelser ska göras med eftertanke och finess. Slarv och slentrian sliter ut stilgreppens värde.
eva.martensson@miu.se
