Dags att kräva kvalitet av Metro

I begynnelsen var samma journalister som i dag är förnärmade, stressade och förvirrade över internet i allmänhet, och bloggosfären i synnerhet, otroligt arga på Metro.
Metro var ett hot mot journalistiken, hette det då, och dessutom skräpade Metro ner i tunnelbanan. Villiga springare i mediekonservatismens tjänst – man kan alltid ringa professor Karl Erik Gustafsson! – uttalade sig gärna om Metros allmänna förkastlighet.

Nå. Efter en tid insåg man förstås det kommersiellt och imagemässigt orimliga i att framhärda om Metros uselhet. Så kan inte storebror bete sig utan att se ut som en stor fet förlorare.
Alltså började alla, från enstaka redigerare till bossarnas bossar på chefredaktörsstolarna, att i stället hylla Metro.
Och där är vi nu, fortfarande. Fråga vem som helst.
Alla representanter för något slags ”seriös” dagspress (ja, jag menar allvar och jag KRÄVER min rätt att få tala om vissa tidningar som seriösare, mer ­genomarbetade och bättre än andra) slentrian­hyllar i dag Metro. Den ökar tidningsläsandet. Den gör sin grej. Den är konsekvent. Så låter det överallt – och alltså är det dags att börja syna sanningshalten i detta.

De sakliga argumenten för Metros kvalitet är nämligen försvinnande få. Journalistiska invändningar är däremot väldigt lätta att hitta:

• Metro är beredd att sälja vad som helst utom dir­ekt textreklam. Sin etta. Sin pappersfärg. Annonser mitt i löpande text. (Själen? Hade också varit till salu, om den bara hade funnits.)
• Metro går aldrig på djupet om någonting alls. Metro har ytterst sällan egna, riktiga nyheter.
• Metro är slappt redigerad. Typografimallen håller man visserligen på – men rubrikerna är tröttare än i något annat liknande medium, och som bildtidning är Metro ett skämt.
• Metro har slutat med att ha en rejäl kvalitativ daglig nyhetsfeature.
• Metro har en unik möjlighet genom sin internationella utbredning att skapa syndikerad journalistik och att presentera ett innehåll som ingen annan har, med närhet, kontakter och bilder som inte någon annan tidning i världen skulle kunna komma åt. Varför sker det inte? Varför får vi inte i de svenska editionerna veta hur det ser ut i de ­övriga länder där Metro finns? Svaret är enkelt: ­redaktionerna där ägnar sig lika lite åt journalistik som redaktionerna här.

Så jag gillar inte Metro. Det kan man förstås strunta i, det är bara en enstaka läsares åsikt. Men antag att jag har rätt, i något slags omöjlig objektiv ­mening, antag att Metro är så dålig som jag säger? Då finns det en stor publik som genom sitt dagliga läsande säger emot. Gott så, tusen flugor etcetera.
Men, i nästa steg: är det otänkbart att dessa läsare dricker sand eftersom de inte vet vad vatten är?

Det är tid att avkräva Metro journalistisk kvalitet. Metro har alla möjligheter att flytta fram sina journalistiska ambitioner, och på så vis ta ett större ­publicistiskt ansvar. Metro skulle kunna bidra till demokrati och samhällsdebatt och bevakning av makt och faktiskt bli ett torg för hela världens ­offentliga samtal.
Men det händer inte – eftersom tidningen Metro är ett affärsprojekt bland andra, inte åtskilt från korvbrödsbagerier eller mobiltelefoner. Det är helt okej, det får den gärna vara.
Jag lägger ingen värdering i det, utom denna enda: Journalistiken blir sämre.