Krönika

Andreas Ekström Kulturjournalist, Sydsvenskan
skicka e-post rss

Vem blir först
att köpa i Sverige?

13 augusti, 2013

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

En tidigare spalt på denna plats i våras handlade om journalistikens ekonomiska kris och slog, som det heter, an en sträng. Dels eftersom mitt hypotetiska framtidsexempel om min egen tidning möjligen var aningen profetiskt i överkant – i princip samma dag som publiceringen kom nyheter om framtida besparingar på och samarbeten för DN och Sydsvenskan.

Dels eftersom jag gissar att den där gamla ”vi blundar och hoppas att nån löser det”-attityden ändå strider mot en journalistisk grundinstinkt:
Vi måste ta reda på hur det ligger till. Sedan beskriva det så rätt vi kan.
Här kommer därför några exempel på tämligen etablerade sanningar för varje journalistisk analytiker – bara med kniven omvriden ett halvt varv till. Låter kul va? Here we go:

  • Dagspressen har nästan inga prenumeranter födda efter 1985. De är 28 år nu och har köpt sina radhus, men de tecknar inte prenumeration. I dagsläget betyder det minskade intäkter, brukar vi säga. Javisst. Men det verkliga problemet inträffar om fem till sju år, då dessa personer har kommit vidare i karriären och sitter och bestämmer över annonsbudgeten på sina arbetsplatser. Vem tror att de kommer att annonsera i medier de inte har en egen relation till?

 

  • Nyhetsartiklar är nästan aldrig unika. Ändå är det nyhetsartiklar som ligger i fokus för nästan varje dagstidning – man säger att det är nödvändigt för ”puls” och ”tempo” och andra mycket emotionellt orienterade värden. Läs Fredrik Strömbergs sammanfattning http://storify.com/stroemberg/journalistikens-dod-enligt-umair-haque av Umair Haques samtidsanalys i stället. Där ser ni en vettig användning av Twitter och Storify. Konstatera sedan: den som sysslar med att producera journalistik har snabbt tilltagande svårigheter att försörja sig. Journalistik är en kostnadskrävande verksamhet som hela tiden utsätts för hårdare konkurrens. För att fritt citera medieprofessorn Jeff Jarvis: Är du säker på att du vill ägna dig åt det där? Jarvis – alltid ganska läsvärd, alltid ganska irriterande – har på sistone ägnat kraft åt att diskutera journalistikens totala avprofessionalisering. Han säger: man kan argumentera för att ”journalistik” inte finns längre, bara ”journalistiska handlingar”. Och sådana kan, hårt uttryckt, lite vem som helst utföra lite då och då. Ofta hör vi personer även utanför branschen påpeka att det alltid kommer att finnas efterfrågan på bra texter, och det är förstås riktigt. De glömmer bara att efterfrågan och betalningsvilja numera inte är mer släkt än jag och Barack Obama.


I dagarna har Amazons grundare Jeff Bezos köpt Washington Post. Det är, i ljuset av det här resonemanget, sannolikt en väldigt god nyhet.
Men varför gör han det? Bezos har så mycket pengar att futtiga 1,7 miljarder svenska kronor inte spelar någon större roll för något alls. Han kan knappast räkna med att Washington Post ska ge honom ens pengarna tillbaka. Alltså finns det två möjliga skäl:

  • Han är en elak typ, som med detta vill köpa sig anseende och en oslagbar PR-kanal.
  • Han är en snäll typ, som med detta vill lämna ett bidrag till samhället.

Om det nu är alternativ två som är förklaringen, vilket jag faktiskt tror, betyder detta att Jeff Bezos föregår med ett utomordentligt gott exempel för alla världens superrika.
I Sverige satsar de förmögna företagarna gärna på medelgoda ishockeylag. Tänk om de ville rikta sina sponsormiljoner mot klassiska kulturyttringar i stället? Inom kort kan, låt säga Svenska Dagbladet, ägas av en enda förmögen person, som gör stiftelse av verksamheten och bestämmer att vinst inte är viktigt, inte nu och inte sedan. Ingen ska lura i mig att Schibsted inte skulle sälja direkt om någon kom med ett okej bud. En halv miljard, prutat och klart, ska vi säga det?


ANDREAS EKSTRÖM


P.S. Noterade ni ”skampåledebatten” härom veckan? Ett gäng plattnackar twittrade och facebookade grova förolämpningar riktade mot kvinnorna som spelar i fotbollslandslaget, journalisten Jack Werner sammanfattade och spred dem i avskräckande syfte. Efterdebatten, förd bland annat i Medierna i P1, diskuterade om det var rätt eller fel att sprida dessa dumheter. Jag tycker att svaret på den frågan är enkelt: publicerat är publicerat. Den som har sagt dumheter på Facebook har sagt dumheter till hela världen. Om det krävs några sådana här händelser för att människor ska förstå vad internetpublicering betyder, så är det ett pris rimligt att betala.

Fotnot: Här är krönikan som nämns i ingressen: "Sydsvenskan nedmonterad om tio år"

Kommentarer

Det finns 5 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Jan Lindkvist ons, 2013-08-14 06:57

Journalist är ett yrke som snart inte längre finns. En åttaåring med mobiltelefon som befinner sig på rätt plats vid rätt tidpunkt kan lätt konkurrera ut samtliga garvade veteranjournalister i hela världen.

Det är en positiv utveckling. Alla är medborgarjournalister, liksom alla bör sträva efter att vara studenter, livet ut.

Inlagt av Thomas_Pi ons, 2013-08-14 08:25

-I vilken värld lever Andreas E. när han tror att den genomsnittlige 28-åringen "har köpt radhus" eller nån slags villa? Unga storstadssvenskar i den åldern sitter idag i små tvåor eller till och med ettor, och kämpar för att ta sig in på arbetsmarknaden med 180 papp i studieskulder och minst en miljon i bolån ifall de har en liten bostadsrätt. Om de ens hör till den akademiska medelklassen vill säga.

-Felet med svenska tidningar idag är att de släpper in för många tramskrönikörer, PR-konsulter, gaphalsar, varumärkesbyggare och quizmakare - samtliga utstofferade som "journalister" - och kapar den seriösa journalistiken och debatten. Utomlands går det att göra riktiga tidningar med kvalitet, t ex Guardian, Berlingske och Libération, men inte i Sverige och framför allt inte i Stockholm.

-Svenska journalister går i flock, och för ett par år sedan var det inte okej att påpeka att tidningarna snart skulle komma at överge gratismodellen och att ingen gillar webbannonser - man tittra bort och svär när de kommer upp, eller filtrerar bort dem direkt i webbläsaren, vilket givetvis kommer att påverka hur mycket annonsöreran är villiga att betala till tidningarna. Idag har de större tidningarna svängt, ohc vem som helst kan se: på t ex DN's webbetta är hälften av artiklarna taggade DN Plus - prenumerera eller låt bli - medan annonserna fortfarande kryllar över hela sajten, ofta maskerade som artiklar. Ingen journalist i karriären hade för två år sedan vågat medge att det var åt det hållet man var på väg. Varför ska man ha förtroende för den sorten?

Inlagt av Herman tors, 2013-08-15 14:04

Ja, 28-åringar i Sverige har köpt radhus eller nån slags villa. Jösses. Journalister är så verklighetsfrånvända så det blir bara löjligt. Endast politiker är väl värre.

80-talisterna och 90-talisterna har växt upp med internet. De har läst tidningar då och då, googlat och läst wikipedia, kollat källor och varit kritiska. De har efter ett tag kommit fram till att tidningarna inte är prisvärda eller intressanta att läsa.

Anledningen kan ni journalister fortsätta att försöka lista ut. Jag kan ge två anledningar.

1. Åsiktsjournalister som alla vinklar och tycker likadant. Det känns som man sitter i en skolbänk och blir uppmanad att hålla käften och uppfostras på rätt sätt.

2. Bloggare som skriver krönikor. Eller om det var krönikörer som skriver blogginlägg. Samma texter och åsikter vilket som. Bloggarna är dock gratis, krönikorna måste man betala för. Grym affärsidé, verkligen. Jag älskar att betala 20 kr för att få läsa vad nån tjomme tycker om folk som blir arga på någon som visar hår under armarna på teve.

Inlagt av Andreas Ekström tors, 2013-08-15 16:06

Jan Lindkvist: Din typ av kommentarer tillför enligt min mening absolut ingenting. Du ger uttryck för ett drygt förakt och överdriver på ett sätt som inte för oss vidare. Och, förstås: du har fel i sak. Det är inte medborgare som avslöjar att Anna Lindh lämnade ut egyptier till CIA, eller att Ebbe Carlsson gjorde vad han gjorde, eller att Sverige säljer vapen till Saudiarabien, eller hur Bofors agerade i Indien, eller hur NPM-modellen förstör svensk sjukvård. Och så vidare i en oändlig rad.

Thomas_Pi: Du har några olika spår där i din kommentar, låt oss hålla oss till mediefrågorna. Den ena är enligt min mening elitistisk och svepande, och stämmer dåligt in på Sydsvenskan, GP, DN, SvD, Dagens Industri, Fokus och flera andra tongivande svenska nyhetsmedier av seriös sort. Och när läste du Berlingske senast? Den har stora problem, och skulle inte ta sig in på topp fyra i en kvalitets- och innovationstävling mot svenska stora tidningar. Den andra: ja, varför ska man ha förtroende för någon som en gång har haft fel? Har du själv aldrig i ditt liv haft fel? Har du aldrig sett någon bransch i en stor omställningsfas där man har tagit sig fram enligt trial-and-error-modellen, testat och förkastat, gjort och gjort om? Det som pågår nu är utveckling i ett pressat läge. En del blir bättre, en del blir sämre. Men hittills har inget enda mediehus i hela världen knäckt en universalkod för hur vi ska kunna rädda den seriösa journalistiken. Det hindrar oss inte från att fortsätta försöka med precis allt vi har.

Inlagt av Arvid ons, 2013-08-21 22:27

Jag som har varit med ett tag minns hur DN när de var nya på nätet, någon gång våren 1995 tror jag det var, redan då tillämpade betalvägg; en betalvägg som dock snart plockades ned, ängsliga som de i tidens anda var för att bli "frånåkta på nätet".

Likaså fanns det väl länge ett par tidningar som styvnackat vägrade att dela med sig av annat än i princip prenumerations- och annonsavdelningarnas telefonnummer på nätet. Var det inte Jönköpings-Posten och måhända Mariestads-Tidningen?

Här finns alltså en hel del intressanta ingångar för den framtida forskningen. Har de internetnjugga tidningarna lyckats bättre ekonomiskt under de gångna åren än tidningar som exempelvis SvD, som länge lade ut allt sitt material på nätet? Finns det någon annan tidning i västvärlden som likt DN intuitivt förstod det bisarra i att förväntas ge bort det kunderna dittills betalat dyrt för gratis, men som dessutom vågade stå på sig? Hur har det i så fall gått för dem jämfört med mer frikostiga konkurrenter?

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies