Vi måste bli bättre på att genomskåda den kinesiska propagandamaskinen

Jag tänker nu inte på Svenska Nyheters självmål, när man gjorde kinesiska turister till åtlöje, utan hur svenska media trycker det som den kinesiska propagandamaskinen planterat. Och hur vi leds bort ifrån de stora frågorna om hur Kina nu bygger massläger i Xinjiang och bryter mot FNs grundprinciper, eller hur de håller Gui Minhai fängslad tre år efter att han kidnappades.

Den kinesiske ambassadören i Stockholm får ofta stå oemotsagd när han kör sina trick, som att det bara är ”ett litet antal” illvilliga svenskar som ”grundlöst” kritiserar Kina. Jag ser aldrig svenska följdfrågor om elefanterna i rummet, som ambassadören utelämnar: Att samtliga partier i riksdagen kritiserat situationen i Kina och kräver Gui Minhais frigivning (Utrikesutskottet, i sin rapport om mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik den 30 maj); att svenska folkets valda regering gång på gång framfört samma krav. EU, och EU-parlamentet? En lång rad svenska organisationer som Förläggareföreningen och Författarförbundet, liksom rader av kulturpersonligheter och akademiker som ägnat sitt liv åt Kina? Herr ambassadör, varför försöker ni komma undan all denna tunga kritik genom att beskriva den som ”smutskastning” från ”vissa medier och journalister”? (DN, 17 okt.), från ”vissa svenska politiker och en del media” (SvD, 22 nov.)?

Men detta att försöka håna och isolera de kritiker man inte lyckats tysta ned är ett gammalt välbeprövat trick inom kinesisk kommunistisk ”enhetsfronts”-taktik. Ett praktexempel är hur regimen efter att man krossat demonstrationerna i Peking våren 1989 gick ut med en massiv kampanj mot en ”liten klick svarta element” som uppviglat till ”oroligheterna” – trots att alla visste att halva Peking varit ute på gatorna och stött studenternas icke-vålds-manifestation.

Annons

Sverige är fortfarande ett fritt land med en fri press och den borde studera Kina mycket noggrannare. Diktaturens representanter borde inte tillåtas mala på oemotsagda som de fått t ex i SvD (flera gånger nu) och i andra medier, material som bums återanvänds av ambassaden som propaganda med lånta fjädrar, utan få mycket hårdare följdfrågor. Svenska läsare måste få propagandalögnerna tydligt förklarade och exponerade.

SVT borde till exempel aldrig visa klipp från de nya kinesiska propagandafilmerna om de fina koncentrationslägren i Xinjiang (propaganda närmast i nazistisk stil), utan att förklara för tittarna att detta är hårt arrangerade bilder.

Vad gäller den pågående vågen av groteska tvångsbekännelser, som de två svenska medborgarna Gui Minhai och Peter Dahlin också svepts med i, har svenska medier som inte läst på ibland velat få det till att det kanske finns ”två sidor”. Var det kanske trots allt Gui Minhais egna ord? – Men nej, det var det inte: Det var regisserat alltsammans, in i minsta detalj, under hot och tvång.

När de kinesiska myndigheterna lyckats lägga vantarna på kritiker tvingar de genom tortyr och hot offren att spela med i självförnedrande bekännelser som visas upp på tv för att sprida skräck. Sverigeambassadören hånar cyniskt offren för denna grymma teater. Men vi har faktiskt mängder av vittnesmål som beskriver regimens tvång och hot bakom kulisserna, och som skingrat allt tvivel om hur det går till (tyvärr nu även i massiv skala i strafflägren i Xinjiang).

Tre år efter kidnappningen av Gui kör svenska media ofta utagerade ”faktarutor” (två tvångsparader, trots att han redan tvingats igenom tre, osv.); man slarvar med att Gui, inte Minhai, är efternamnet. Vad värre är, man har till och med fortsatt att behandla ”trafikolyckan” som om den kanske vore skäl att retroaktivt straffa Gui – för något som ser ut att ha utretts och avslutats lokalt redan 2003 men som propagandamaskinen efter kidnappningen 2015 ”värmde upp” och paketerade om, för att förvilla och förleda oss i Sverige. Ack, ännu i november 2018 presenterar SvD historien som fakta.

Vi borde ha klart för oss att i Kina är detta en av de allra vanligaste härskarteknikerna: Man gräver fram komprometterande historier, sant och falskt spelar ingen roll, för att smäda de man fängslat.

Kinesiska medier och representanter är stenhårt styrda propagandister, med enorma resurser i ryggen, för att förvirra, övertala, och i slutändan göra oss till lydiga konsumenter. Liksom Putin vet den kinesiska staten att skicklig propaganda blandar skamlösa lögner med vad som kanske kunde sväljas som trovärdigt. Vi måste icke desto mindre genomskåda, blottlägga, och avvisa den kinesiska propagandan — om vi vill fortsätta att ha ett fritt och demokratiskt land.

   Magnus Fiskesjö
   Kinaforskare vid Cornell University,
   f d kulturattaché Peking,
   f d chef Östasiatiska museet