Staffan Heimerson: Ät din egen skit!
Om jag inte vetat bättre skulle jag trott, att Lisa Söderberg inte längre älskade mig.På DN Debatt (hon hade tydligen förmenats tillgång till sina egna mikrofoner och samhällsprogram) den 7 februari gör hon gällande, att jag braskande och beskäftigt och med tydlig innebörd av förtal insinuerat, att Sven Jerring hade nazistiska sympatier.
Om jag inte vetat bättre skulle jag trott, att Lisa Söderberg inte längre älskade mig.
På DN Debatt (hon hade tydligen förmenats tillgång till sina egna mikrofoner och samhällsprogram) den 7 februari gör hon gällande, att jag braskande och beskäftigt och med tydlig innebörd av förtal insinuerat, att Sven Jerring hade nazistiska sympatier.
Aldrig i livet har jag gjort det. Jag har nuddat vid tanken.
Däremot har jag hävdat att SRs historiker ”kuppat” i arkiven och förträngt den pärla, där Jerring i sitt referat från Berlin-OS 1936, Hitlers propagandaevenemang, låter sin entusiasm skena från förståndet. ”Det är så vackert”, summerar Jerring invigningen, ”det har varit så vackert – jag är så glad att jag fått se detta!”
Jag använde i min kolumn i Aftonbladet detta som avstamp för ett principiellt resonemang. Jerrings okritiska överentusiam, frågade jag mig, är väl inte mycket att tjafsa om sextio-sjuttio år senare? Jo, svarade jag, det finns en poäng med att minnas vad politiker och opinionsbildare sagt genom åren.
Det finns något att lära av allas vår omogenhet och politiska opportunism.På amerikanska heter det: Eat your own shit.
Jag exemplifierade med P O Enquist, som försvarade Pol Pots våldsexcesser, Pierre Schori som beskrev Fidel Castro som en renässansmänniska, Karl Vennberg som 1936 skrev dikter för nazisttidningen Den Svenske Nationalsocialisten, filosofen Lars Gustafsson som var blind för kulturrevolutionens brutalitet och skrev, att han skulle velat vara en sampanbyggare i en folkkommun, och utrikesminister Sten Andersson som medan kommunismen krackelerar besöker Tallinn och upprepat säger: Estland är inte ockuperat.”
Låt oss ge dem alla the benefit of the doubt: de menade inte vad de sa, de bara lät tungan (eller tangenterna) flyga i väg. Professor Gustafsson var naturligtvis ingen KFMLr:are. Han bara förtjustes av sin romantiska tanke. Vennberg var ingen nazist. Han bara såg en möjlighet att få dikter på tryck. Och så vidare.
Berättigat att minnas
Men, för tusan, det är väl ändå berättigat att minnas blamagerna. I historiska utställningssammanhang ska naturligtvis inte snacket silas och verkligheten friseras. Radiohistorikern Elgemyr har gjort bort sig, när han missade en pärla och man kan befara, att han går likadant tillväga, när han lyssnar till band med baddare som Kent Finell och Hyland, Lars Madsén och Strömmer. Knäck i lurarna och sakrosant inställning till objekten.
Intressant i sammanhanget är att – trots att situationerna och citaten får dem att framstå som politiska idioter – har inte utrikesminister Andersson eller UD, Vennbergs arvingar och arbetsgivare, Schori, FN, professor Gustafsson eller P O Enquist hört av sig med förnekanden av sina ord och fördömanden av att jag använder dem som byggstenar i ett resonemang
SR ensamt gick i taket.
Kolumnen publicerades en lördag. På söndagsmorgonen blev jag i mitt hem uppringd av en SR-lobbyist. Hon hävdade, att ”Jerring egentligen bara hade talat om duvorna eller om det var löparen med facklan”. Radiohistorikern själv har senare förklarat, att han inte ville tala med mig därför att jag ”saknar hyfs”.
Efter 56 dagar lät radiochefen själv sina tankar bli kända på DN Debatt. Jag kölhalades. Det säger något om den skrämda stämningen på statsföretaget, att av alla mina gamla arbetskamrater och chefer på SR hörde exakt noll av sig med ett tröstande eller uppmuntrande ord.
Men en tidigare medarbetare mejlade: ”Lisa Söderberg har jag inte förstått mig på. Under hela sin radiochefstid har hon stått utanför debatten om radions roll, den som Ove förde så skickligt en gång. Jag var på ett PK-möte nyligen dit etermediecheferna kallats. Scherman var där, Juttan också med all sin storvulenhet.
Men Lisa hade skickat Kerstin Brunnberg att föra Sveriges Radios talan. Och så får man på DN Debatt läsa hennes överfall på en medarbetare. I två månader hade hon hållit på att fila på det angreppet.”
Ja, det finns de som varit förvånade över de sju åren av tystnad. Efter radiochefens debut på DN Debatt finns bland många nu en önskan om fortsatt största möjliga tyssssstnad.
pensionär
Fotnot: Ovanstående inlägg skickades till SRs interntidning Radiotidningen, men refuserades, med motiveringen att ”debatten inte förts där”.
