Sören Larsson: Avskyr han journalister?
Visste ni att vi journalister är en sort som ”flyr till en privilegierad yrkesroll som inbillat eller inlärt tros hämta sin styrka från storheter och frihetsgrader givna utanför det egna tidningsföretaget”.
Visste ni att vi journalister är en sort som ”flyr till en privilegierad yrkesroll som inbillat eller inlärt tros hämta sin styrka från storheter och frihetsgrader givna utanför det egna tidningsföretaget”.
Beskrivningen finns i en nyutkommen bok som heter Pennan, Penningen, Politiken. Det är en vänbok till professor Karl Erik Gustafsson, och den vän som står för definitionen heter Stig Fredriksson och är koncernchef i Herenco som ger ut ett stort antal dagstidningar. Uppsatsen har rubriken ”Börsen och Katedralen”. Katedralen är alltså journalisterna och Börsen är ägarna.
Uppsatsen får mig att misstänka att Stig Fredriksson avskyr journalister för att de inte gör som han säger. Han skriver sålunda att katedralen ”alltför ofta förnekar hela eller delar av verkligheten i en första attack att förhindra förändring”. Det är förmodligen Fredrikssons förändringar och hans verklighetsuppfattning som de inte vill vara med om. Han räknar i 13 punkter upp ”eskapistiska argument/handlingsalternativ” i det han kallar katedralens ”handledning mot förändring”.
I en av punkterna står det: ”Använd kvalitativa, diffusa, värdeladdade argument. Förändring hotar kvaliteten, integriteten, självkänslan, trivseln, tryggheten. Etc.”
En annan punkt lyder så här: ”Förändring som kräver katedral uppoffring är ett hot mot demokratin, tidningens samhällsroll etc.”
Brandväggsbygge
Fredriksson anser sig veta vad som behöver göras åt sakernas tillstånd. Han vill återskapa den ”komplementära dualismen” mellan börs och katedral. Den som ska åstadkomma detta är tidningsägaren som nu starkare än någonsin måste ”befordra samspelet mellan siffrornas och bokstävernas hantverk. Det betyder att medvetna insatser måste göras för att överbrygga dagens tendenser till brandväggsbygge mellan börs och katedral.”
Hur detta ska uppnås förklarar Fredriksson i sin uppsats sista mening: ”Nya insatser på forskning och kraftfullt reformerad utbildning är viktiga avstamp i kombination med en medveten rekrytering av talang, inställning och förhållningssätt till samtliga funktioner inom medieföretagen.”
Så vill alltså Stig Fredriksson befordra samspelet, men vad han egentligen menar framgår inte. Vad menar han till exempel med ”kraftfullt reformerad utbildning” ?
I en annan av bokens uppsatser får man anledning att fråga sig om Fredriksson alltid vet bäst. Den är skriven av professor Lennart Weibull och har rubriken ”Kan vi behålla den höga dagstidningsläsningen i Norden?” Han nämner att den lokala förankringen i Danmark har blivit mindre genom tillkomsten av stora tidningskoncerner och en ökande grad av kedjebildning. Sedan skriver han:
”Men utvecklingen är inte unik för Danmark. Samordningen av flera lokala dagstidningar i Västergötland inom en och samma grupp medförde ett kraftigt upplagefall.” De nämnda tidningarna ingår i Fredriksson stall.
“Tysta förvaltare”
Stig Fredriksson skriver i sin uppsats att ”företrädarna för katedralen ger sig själv högljutt tolkningsföreträde framför börsens alltmera tysta förvaltare. Det verkar till och med vara så att katedralens offentliga interna fajter mot den egna börsen ger hög katedral inomgruppsbelöning.”
Med Stig Fredrikssons uppsats är det väl tvärtom. Den är en offentlig fajt mot katedralen. Vi får väl se om den ger hög inomgruppsbelöning i börsen. Jag tvivlar.
Fotnot: Enligt förordet möjliggjordes bokens utgivning av Hamrins stiftelse som står Fredriksson nära. Boken är utgiven av Nordicom, som är en institution inom Nordiska Ministerrådet.
