Replik: ”Journalistik är inte råolja – och KB är inte ett databolag”

Det finns något djupt vilseledande i den allt vanligare retoriken om att ”AI-bolagen stjäl vår journalistik”. Den berättelse som nu cirkulerar i branschen (se t.ex. Journalistens ledare den 16 december 2025) är ett skolboksexempel på hur befogad oro för mediernas ekonomi förvandlas till ett (oavsiktligt?) angrepp inte bara på Kungliga bibliotekets utveckling av språkmodeller, utan på själva idén om ett offentligt kunskapssystem.

Journalistik är inte råolja som pumpas ur marken och raffin­eras av ondskefulla teknikbolag. Den är ett språkligt, socialt och demokratiskt arbete som alltid har levt av att återanvändas, citeras, arkiveras, analyseras och studeras. Utan detta flöde hade varken historieskrivning, samhällsforskning eller offentlig debatt varit möjlig. Att försöka stänga in journalistiken bakom betalväggar och kalla allt annat ”stöld” är att göra grovt våld på dess samhällsroll.

KB:s uppdrag är just att se till att detta material samlas in, bevaras och görs tillgängligt för forskning och studier – och som råmaterial för ny journalistik. Lagen om pliktleveranser är inget kryphål, inget teknokratiskt påhitt – det är en hörnsten i det demokratiska kunskapssystem som byggts upp under flera hundra år.

När KB använder textmassor för att träna språkmodeller som sedan publiceras öppet, är det inte ett sätt att hjälpa Elon Musk eller Peter Thiel att bli ännu rikare. Det är ett sätt att se till att svenska språket, svensk offentlighet och svenska erfarenheter inte reduceras till ett litet hörn i amerikanska AI-modeller.

Alternativet är nämligen inte att journalistiken skyddas. Alternativet är att bara de globala jättarna har råd att träna modeller på stora textmängder – medan svenska myndigheter, forskare och utvecklare blir beroende av deras system. Den som verkligen värnar den oberoende journalistikens framtid borde därför applådera att det finns öppna, offentligt kontrollerade språkmodeller som bygger på vårt eget språkområde.

Påståendet att detta ”tar journalisternas jobb” är dessutom intellektuellt lättvindigt. Ingen språkmodell kan ersätta journalistikens kärna: att välja vad som är viktigt, att ställa kritiska frågor, att granska och avslöja, att ta ansvar inför en publik. Att ett digitalt verktyg kan sammanfatta, översätta eller föreslå formuleringar är inte detsamma som att det kan bedriva granskning eller bära ett publicistiskt ansvar.

Det verkliga hotet mot journalistiken är inte att den används för forskning och teknikutveckling, utan att den låses in i en snäv ägandelogik där varje ord betraktas som privat egendom. Då förvandlas pressfrihet till licensmodell och offentligheten till ett abonnemang.

KB:s uppdrag är i vidare mening att vårda och hålla det gemensamma minnet öppet. Det är en förutsättning för både forskning, demokrati och framtida journalistik. Den som vill riva ned det uppdraget i namn av kortsiktig branschrädsla skjuter i praktiken det fria ordet i foten. Jag har svårt att tro att Svenska Journalistförbundet vill spela med i det spelet.

Lars Ilshammar, historiker, tidigare biträdande riksbibliotekarie

Svar direkt:

Lars Ilshammar har många goda poänger och hans syn på det gemensamma kulturarvet är djupt sympatisk. Han får mig att känna mig som en bitter cyniker. Det finns dock ett ord som lyser med sin frånvaro, och det är upphovsrätt. Utan former för att hantera den är risken att det inte kommer att finnas så mycket ”språkligt, socialt och demokratiskt arbete att återanvända, citera, arkivera, analysera och studera”. I alla fall inte av hög kvalitet. Det är en gammal konflikt mellan det fria ordet och upphovspersonernas rätt till sina verk, som måste hitta nya former för att anpassas till nya tider. Jag tror att KB skulle vinna på att utveckla dessa i dialog med branschen och de som företräder upphovsrättsinnehavare istället för att köra sitt eget race i egenskap av den starkare parten.

För mig handlar inte det här om kortsiktiga branschintressen, tvärtom. Jag har själv varit besjälad av idéer som ”Allt mitt är ditt” och ”Here comes everybody”. Men det som började som en idealistisk gräsrotsrörelse slutade med Elon Musk. De stora mediebolagen och skivbolagen skulle utmanas, men allt innehåll hamnade istället i händer på de techbros som nu kontrollerar en stor del av informationsutbytet och håller hov runt Donald Trump. De har inte bara lyckats roffa åt sig en stor del av de pengar som tidigare gick till de som skapar, de har också korrumperat innehållet så att det offentliga samtalet nu dryper av hat och lögner (Ett färskt exempel på hur det kan se ut bjuder Johannes Klenell på i dagens DN Kultur) och streamingtjänster som Spotify låter billig AI-genererad musik ta över på bekostnad av musikerna. Jag ser en överhängande risk för att det här kommer att upprepas och förstärkas med AI-utvecklingen, och tycker därför att den här debatten är extremt viktig och borde föras av fler.

Det spelar ingen roll om jag och Lars Ilshammar anser att journalistik inte ska hanteras som råolja, om AI-bolagen väljer att göra det. Att AI inte skulle kunna ersätta journalistiken i framtiden bara för att den inte kan det idag är långt ifrån givet. Vissa av de saker Lars Ilshammar nämner kan AI redan göra, som att ställa kritiska frågor och välja vad som är viktigt, och andra bryr sig dess härskare inte om, som att ”ansvar inför en publik” vilket exempelvis Elon Musk inte gjort sig känd för.

Det här kan bli detta århundrades stora fackliga kamp. I en krönika i Arbetsvärlden skriver TCO:s tidigare ordförande Martin Linder att konflikten mellan arbete och kapital nu är tillbaka i och med AI-utvecklingen och att den är väldigt tydlig. ”Löntagare, förena er. Låt inte kapitalet stjäla er kunskap utan att betala för den”, avslutar han sin text. Även om jag inte tvivlar på att KB har de bästa av intentioner är jag rädd att både dess språkmodeller och dess förhållande till upphovsrättsinnehavarna kan komma att kopieras av andra som inte har det. Jag är inte ute efter att “vinna” den här debatten mot vare sig Lars Ilshammar eller KB. För mig är inte frågan om KB ska få göra som de vill med pliktexemplaren, utan hur vi kan säkra ett offentligt kunskapssystem där de som skapar får en del av värdet på det skapade och där innehållet inte manipuleras av tveksamma aktörer.

Axel Andén, chefredaktör Journalisten