Gå direkt till textinnehållet

Regeringens lagförslag är menlöst – myndigheterna måste tvingas att öppna upp vår data

Äntligen finns det en proposition för öppnare och mer digital offentlig förvaltning! Det enda problemet är att det i princip inte gör något för att öppna upp vårt samhälle.

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Regeringens nya lagförslag innebär ingen skyldighet för myndigheter att tillgängliggöra data, eller några rättigheter för oss medborgare att få tillgång till data. Det var heller aldrig meningen när lagförslaget togs fram. Men utan sådana tvingande krav kan propositionen aldrig göra någon riktig skillnad. Att föreslå en ”lag om den offentliga sektorns tillgängliggörande av data” utan att säkerställa att data faktiskt delas är tyvärr som att köpa segel till en båt man inte har.

När digitaliseringsminister Khashayar Farmanbar presenterade lagförslaget poängterade han hur öppna data skapar nya tjänster och effektiviserar verksamheter. Vi i Newsworthy och J++ är exempel på det: Våra redaktioner hade aldrig klarat sig utan offentlig data. Med sådan kan vi till exempel producera lokala nyheter.

Newsworthys vanligaste kunder är nyhetsredaktioner, men bland dem som betalar för våra prenumerationer och specialrapporter finns också flera i offentlig sektor. Så varför betalar offentliga förvaltningar för att kunna använda offentligt tillgänglig data? För dem är logiken solklar. Det kostar skattebetalarna mindre att köpa förädlad data, än att enskilda förvaltningar själva ska göra grovjobbet som krävs för att samla in, kvalitetssäkra och paketera den.

Alltså: öppen data skapar arbetstillfällen och skatteintäkter samtidigt som det kan effektivisera offentlig verksamhet. Gott så.

Men mer än något annat är förstås datadelning en demokratifråga. Myndigheternas data är medborgarnas data.

Men stressade myndigheter har svårt att prioritera datadelning. Vi möter många tjänstepersoner som förstår värdet i offentlighetsprincipen, men som utan tvingande lagstiftning har svårt att motivera varför resurser ska läggas på att datadelning.

I det nya lagförslaget regleras bland annat hur myndigheter får ta betalt för data, hur lång tid handläggningen får ta och att data ska lämnas ut i ”befintliga format”. Det sista kravet borde till exempel hindra myndigheter från att bara dela lågupplöst data när det finns bättre (som varken hotar personers integritet eller rikets säkerhet). Allt detta är bra. Men det spelar ingen roll så länge det saknas lagstadgad skyldighet att lämna ut data.

En del offentliga uppgifter går bara att använda i digital form. Det gäller stora databasuttag, men också sådant som geodata. Uppgifter om stadsdelsgränser, cykelbanor och brunnslock går i praktiken bara att förädla om de och deras positioner lämnas ut digitalt, men i dag har har myndigheterna ingen skyldighet att göra det. Offentlighetsprincipen fungerar inte ordentligt utan lagstadgade datadelningskrav.

Dessutom måste grundläggande data bli allmänna handlingar. Sveriges postnummergränser förvaltas nu av det privatägda företaget Postnummerservice. För att bäst förstå och förklara data sorterad på postnummer behöver man idag betala det privata företaget vad det kräver. Men eftersom företagets användaravtal förbjuder delning av materialet kan redaktioner sedan ändå inte publicera kartor med postnummergränser. För att öppen data ska göra nytta måste så här grundläggande fakta tillhöra oss alla.

Khashayar Farmanbar har slagit fast att öppen data är ”en förutsättning för den fortsatta digitala omvandlingen av samhället”. Det stämmer. Men lagskärpningar som säkrar tillgången till öppen data saknas. De måste presenteras.

Leo Wallentin, vd J++ Stockholm
Jens Finnäs, vd Newsworthy

 

Fler avsnitt
Fler videos