Pawel Flato: : Foto som utfyllnad

26 oktober, 2004

Det här är en argumenterande text med syfte att påverka. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Främsta orsaken till dagens situation är avsaknad av gedigen kunskap i bildjournalistik hos redaktionsledningarna.

För något år sedan sökte man ny chef till kulturredaktionen på Sydsvenskan. Tjänsten innebar naturligtvis ansvar för det journalistiska arbetet, men också ansvar för tekniken på avdelningen (datorer, programvara, nätverk med mera).

Dessutom skulle personen utveckla och ansvara för arkivering och vidareförsäljning av textmaterial. Låter det lockande? Naturligtvis har en sådan tjänst aldrig utlysts. Däremot har exakt en sådan tjänst utlysts, av Sydsvenskan, fast då gällde det en ny chef för bildredaktionen.

Varför ser man så olika på bild- och textjournalistik? Vad får det för konsekvenser?

Vid en jämförelse av vad som skildras inom bildjournalistiken och den skrivna journalistiken är skillnaden häpnadsväckande stor. Flera stora samhällsfrågor skrivs det spaltkilometer om, men de skildras inte i bild. Ett exempel är Skandia-affären med efterföljande diskussion om girigheten bland näringslivets toppar och den allt mer urholkade solidariteten i samhället. Ett annat exempel är de höga sjukskrivningstalen och förtidspensioneringarna. I de senaste årens Årets Bild-böcker finns inte ett spår av dessa och även andra stora frågor som tidvis helt dominerat samhällsdebatten. Ett stort journalistiskt misslyckande.

bryt

Bildjournalisterna och de skrivande tycks ofta leva i olika världar, trots att de delar arbetsplats. Varför finns det en bildredaktion? Någon ”textredaktion” existerar ju inte. Om man på allvar betraktar fotografen som journalist så undrar jag vilka journalistiska skäl det finns att organisera de skrivande utifrån ämnesområden, men de fotograferande utifrån deras verktyg? Ett argument är kostnaden, eftersom det skulle krävas många fler fotografer för att täcka in åtminstone huvudområdena. Argumentet är dock ekonomiskt och inte journalistiskt. Här närmar vi oss kärnan i problemet. De, i förhållande till antalet skrivande, få fotograferna förväntas leverera journalistiskt relevant material till hela tidningen. Detta låter sig naturligtvis inte göras och resultatet blir att man alltför ofta endast nuddar vid ytan.

De senaste årens utveckling har främst bestått i ett mer estetiskt drivet bildspråk, på gott och ont. Det är alltså sättet att berätta och inte berättelserna som har förändrats. Om bildjournalistiken på allvar ska utvecklas så står redaktionsledningarna inför ett val. Antingen ökar man antalet fotografer och låter dem specialisera sig, precis som sina skrivande kolleger. Eller så arbetar man vidare med samma antal fotografer, men sänker ambitionsnivån vad gäller täckning. Detta i syfte att göra det möjligt att tränga på djupet i åtminstone några ämnen. Så länge fotograferna förväntas täcka alla områden, oavsett kompetens och intresse, kommer tidningarna fortsätta att publicera mängder av bilder vars främsta syften tycks vara att ”liva upp” sidorna.

Eftersom fotograferna i för låg utsträckning bidrar till det journalistiska arbetet devalveras deras värde och de blir umbärliga. Expressens uppsägning av fotografer för något år sedan tror jag till stor del berodde på detta.

bryt

Främsta orsaken till dagens situation är avsaknad av gedigen kunskap i bildjournalistik hos redaktionsledningarna. Detta kan förklaras med att det i grunden är en maktfråga. De flesta är nog, åtminstone teoretiskt sett, överens om bildens betydelse. Men att låta bildkunniga få mer inflytande innebär att man samtidigt måste släppa ifrån sig makt. Sådant brukar sitta långt inne. När jag för något år sedan modererade en paneldiskussion, med ett antal redaktionsledningsrepresentanter från Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Aftonbladet och Göteborgs-Posten, togs just denna fråga upp. Varför finns inga med gedigen bildkunskap i ledningarna? Alla sa att kunskapen fanns (!) och att bakgrunden var mindre viktig. Det var den publicistiska kunskapen och känslan som var avgörande. Att paneldeltagarnas bakgrunder visade sig representera de flesta grundfunktioner på en tidning, utom just fotografi, ansågs sakna relevans.

Låt oss slippa de meningslösa utfyllnadsbilderna! Ansvaret för utvecklingen ligger hos redaktionsledningarna. Ge upp drömmen om den omnipotente fotografen, börja på allvar betrakta denne som journalist och agera därefter!

ordförande, Pressfotografernas Klubb Sverige

Kommentarer

Det finns 3 kommentar på sidan.


Kommentera
Kommentarer på Journalisten är till för yrkesdebatt och är förhandsmodererade. Det innebär att de inte kommer att publiceras direkt. Kommentarer som innehåller hat, hot eller personpåhopp kommer inte att publiceras. Journalistens ansvariga utgivare ansvarar även för kommentarsfältet.
Inlagt av Elzbieta Jasins... mån, 2011-12-19 22:18

Tårtan som utfyllnad

Av Elzbieta Jasinska Brunnberg

Som brev på posten kom, som en illustration till Pawel Flatos utmärkta artikel om bilden som utfyllnad, söndagens Dagens Nyheter med en bild på sidan 1 på en polis med något i famnen som skulle föreställa den förgiftade tårtan.

Har inte tårtan blivit uppäten?

Om den inte blivit det, blåstes bilden ut på en tvåtredje delar av sidan, på bekostnad av annan mycket viktigare information, för att läsaren skulle kunna se att kakan var förgiftad? Eller för att kunna se polisens välansade mustasch? Om inte, av vilken anledning?

Elzbieta Jasinska Brunnberg

Inlagt av Camilla Hermansson mån, 2011-12-19 22:18

Varför inte tvärjournalistik.

Av Camilla Hermansson

Läser med intresse Pawel Flatos inlägg.

För närvarande har jag en kurs i dokumentära bilder, och pratar om dess mening och makt med studenter på Medie- och kommunikationsvetenskap, Södertörns högskola.

Där får studenterna många aha-upplevelser just när det gäller det estetiserande som Pawel talar om, som återfinns i många pressbilder både om elände och glädje. Detta är något som Susan Sontag också talar om i sina böcker – Om fotografi och Att betrakta andras lidande. Vår fascination av att estetisera i bilder, som funnits under en lång tid.

Bara begreppet dokumentär bild är svårt att definiera när man börjar tänka på det, och de regler som finns på redaktionerna betonar just autenticiteten och att bilden inte skall manipuleras. Men den beskärs, mörkas, ljusas så ögat skall fastna på rätt ställe. Dessutom tas den av en fotograf som väljer att fokusera på en viss sak och bilden kan förmedla något annat om den bara tas 30 grader åt ett annat håll. Ett exempel på detta är en vännina till mig som var kandidat till eu-parlamentsvalet. Hon förde minoritetsfrågor, men ser blond och svensk ut. Hon fick figurera på bilder med partiledaren och svenska färger. En annan kandidat med ett mer “utländskt” utseende, fick figurera på bild med kvinnor i slöjor. De båda personerna stod 2 meter från varandra.

Mina egna erfarenheter av att som “skrivtekniker” jobba tillsammans med fotografer är att det finns en mängd föreställningar som måste raseras och diskuteras igenom, förutom att det alltid antas att fotografen skall köra bilen till repet.

En föreställning är att bilden är känslomässig och nära medan texten är innehållslig och distanserad. Så behöver det inte alltid vara. Förnuft och känsla går att förena både i skrift och text. Och ibland kan det vara texten som förmedlar känsla medan bilden blir en innehållslig källa, och inte bara en illustration.

En annan föreställning är den respekt för själva kameran som manick som genomsyrar foton (som Pawel skriver omI, medan det skrivna blir ett språk och inte en teknik. Skribenter påverkas också av det journalistiska språket och formen (dvs en teknik även om det inte är en manick på samma sätt som en kamera).

Specialisering är bra, för storys och bilder kan födas ur att man har kunskap om något, för att kunna se det intressanta. Fotografer och skribenter borde få tid att göra mer research tillsammans och jag tror att kombinationen kan leda till något positivt. I universitetsvärlden kallas det tvärvetenskap, och nog skulle det vara schysst att se mer tvärjournalistik på tidningsredaktioner.

Camilla Hermansson

Inlagt av annika bryn mån, 2011-12-19 22:18

Specialiserade fotografer i redaktionerna

Av Annika Bryn

Det vore intressant om varje redaktion på en tidning hade en eller flera fotografer knutna just till sig – istället för att ha en bildredaktion som delas upp på olika områden. Till den politiska avdelningern skulle t ex fotografer som kan göra egna inlägg – upplysande eller ironiska – till händelserna söka sig. Det skulle utveckla fotografikonsten oerhört och förmodligen ganska snabbt.

Annika Bryn

Årets groda 2021

Alla gör fel ibland. Men en del fel är roligare än andra. Nu kan du rösta på vilken som var 2021 års roligaste groda. Sista dag för att rösta är den 14 februari. Rösta här.

Senaste numret

Prenumerera

Nyhetsbrev

Prenumerera på nyhetsbrevet




Ansvarig utgivare: Helena Giertta. Allt material är skyddat enligt lagen om upphovsrätt. Citera gärna, men ange källan. Information om cookies