Mediebranschens spariver har gett sämre pandemibevakning
En av få slutsatser om hanteringen av pandemin som hyfsat många tycks vara överens om är att problemen inom äldreomsorgen inte bara har med krishantering att göra. När det blir dags att summera mediernas insats tror jag att man kommer till samma resultat.
Båda branscherna har varit utsatta för radikala besparingsåtgärder och på många håll har man ännu inte skapat en balans i organisationen som ger maximal utdelning under stress.
Det första jag saknade var den självklara rutinen att ur arkiven leta fram den bakgrund som kan finnas till en dramatisk utveckling. Ofta ger det idéer om var man kan söka kunskap. Ibland räcker arkivfynden för en fyllig bakgrundsartikel. Av egen nyfikenhet sökte jag i stället själv i början av maj igenom SvDs och DNs webbarkiv. Där framgick att lagstiftningen inför den pandemi som alla experter förebådat bereddes under Göran Perssons regering och detaljplaneringen under Fredrik Reinfeldts. Alla styrdokument har funnits tillgängliga på Socialstyrelsens webbplats sedan 2009. Där pekas kommunerna ut som ansvariga för åtgärder inom äldrevården, bland annat genom att samarbeta med primärvården. Första gången jag såg en artikel med ungefär det här innehållet var dock när Olof Petersson den 9 juni på DN debatt skrev under rubriken "Sverige valde coronastrategi med 2004 års smittskyddslag".
Länge kom därför mycket av nyhetsbevakningen att fokuseras på de dagliga presskonferenserna hos FHS. Man fick lätt det felaktiga intrycket att det var där hela strategin föddes och att de som i början framträdde som kritiker inte haft någon möjlighet att komma med synpunkter tidigare. Dock hade till exempel både DNs och SvDs ledarsidor kommenterat förberedelsearbetet medan det pågick och ingen av dem hade kritiserat det.
Samtidigt har jag i mitt medieflöde saknat information om smittstudier, rörelsemönster i kollektivtrafiken med mera. som jag själv hittat hos akademiska institutioner vilka gjort sina webbinarier gränslöst tillgängliga för journalister.
Opinionsbildande texter och kommentarer har kommit att utgöra en allt större del av all journalistik. Det finns kanske inget exakt mått men enligt en rapport av Anna Roosvall och Andreas Widholm som publicerades förra året av Institutet för mediestudier var mer än 40 procent av materialet på nyhetsplats i DN och SvD tolkande (d.v.s. lämnar utrymme för subjektiva argument och värderingar). En rimlig förklaring till den ökande andelen debatt och kommentarer är behovet att balansera konkurrensen från sociala medier. Men rent krasst är det också billigare att publicera ett debattinlägg eller att låta en anställd journalist skriva en kommentar.
Under Tjernobylkatastrofen, då jag själv var allmänreporter på SvD, var våra vetenskapsreportrar inte bara flitiga skribenter. De stöttade också oss andra som bidrog till bevakningen. I dag tycks tidningarna begränsa användningen av vetenskapsreportrar till den traditionella veckokolumnen.
Pandemin ger traditionella medier tillfälle att visa människor vad de kan erbjuda i förhållande till sociala medier. Det är ett tillfälle som branschen inte har råd att slarva bort.
Torgny Hinnemo
tidigare journalist på SvD i drygt 20 år, bland annat som faktachef
