Gå direkt till textinnehållet

Kjell Häglund: Vad den dolda kameran egentligen avslöjade

Av all kritik mot Janne Josefssons wallraff-i-valstugan formulerade Göran Rosenberg i Journalisten 27/02 den mest intressanta, då han snurrade på perspektivet och hävdade att den konfronterade politiker som efteråt sade sig ”inte känna igen sig själv” förmodligen, faktiskt, var uppriktig: ”Det var inte hans socialt kontrollerade och offentliga jag som där uttalade sig, utan hans socialt obevakade och privata, på gränsen till skambelagda jag, som lades ut i direktsändning.”

Det här är en argumenterande text. Åsikterna i artikeln är skribentens egna.

Av all kritik mot Janne Josefssons wallraff-i-valstugan formulerade Göran Rosenberg i Journalisten 27/02 den mest intressanta, då han snurrade på perspektivet och hävdade att den konfronterade politiker som efteråt sade sig ”inte känna igen sig själv” förmodligen, faktiskt, var uppriktig: ”Det var inte hans socialt kontrollerade och offentliga jag som där uttalade sig, utan hans socialt obevakade och privata, på gränsen till skambelagda jag, som lades ut i direktsändning.”

Följer man resonemanget hela vägen är det inte svårt att instämma i Rosenbergs slutsats att Josefsson grovt trampade över en gräns som är fundamental för människan: ”Utan rätten att tänka också det förbjudna och otillständiga skulle vi snart inte tänka över huvud taget.”

Rosenberg försvarar varje privatpersons rätt att tänka främlingsfientligt och han har en kuslig poäng när han applicerar principen på den aningslöse folkvalde politikern i den lilla, lokala valstugan på bytorget.

Men om man därmed kan tycka att kritiken mot Josefsson fullbordats, även filosofiskt, så tycker jag att Josefsson också förtjänar ett annat slags medhåll än han hittills fått.

Eftersom jag anser att just denna dolda kamera gav en av årets mest omskakande inrikesnyheter stör det mig att ingen enda, av alla som i efterhand backat upp Josefsson, talat om kopplingen till folklig främlingsfientlighet på ett djupare plan än att ”vi har de politiker vi förtjänar” eller ”moderaterna har inte tagit itu med smygrasismen inom partiet”.

Jag har, hos förvånansvärt närstående medmänniskor, sett främlingsfientlighet uppstå till synes ur tomma intet och tämligen oberoende av inkompetent flyktingpolitik – snarare har den bottnat i jargong, i sociala umgängesregler grannar emellan på idylliska småorter och i det faktum att det är så mycket lättare att prata om andra än om sig själv. Så simpelt föds och göds svensk främlingsfientlighet – av rädsla för att själv sticka ut snarare än av rädsla för andra som sticker ut.

Omedvetna närverk

Och så var det sannolikt även för Josefssons valstugepolitiker. Med tryggt bekräftande kallprat gjorde han det enkelt för sig och höll med killen som kom in, precis som han kanske hållit med sin granne över häcken.

Men jag har också, relativt ofta, upplevt att människor vägrat vara delaktiga i detta omedvetna nätverk. Som skällt ut pensionärer som på tunnelbanan fnyst åt invandrare, som krävt att få kliva ur taxin när chauffören kommit in på favoritämnet muslimer, som sagt åt sina egna föräldrar att åtminstone pröva pizzan från byns nye bagare innan de hävdar att den smakar ”råttskit” (vilket de hört av säker källa över häcken).

Därför trampade inte Janne Josefsson över någon integritetsgräns när han fångade politikernas kallprat med den fejkade rasisten. För till skillnad från Göran Rosenberg tror jag inte att dessa politiker innerst inne tänker rasistiska tankar – och att det var därför politikern i fråga ”inte kände igen sig”. Tankarna kan som bekant flyga på helt andra håll medan man småpratar.

Det Josefsson avslöjade och dokumenterade var inte hur politiker innerst inne tänker, utan vad de innerst inne säger, oavsett ord och ståndpunkter: att de hellre kallpratar än resonerar.

Därmed skildrade Janne Josefsson också politikerpopulismen och dess förment folkliga feghet, och jag tror att det avslöjandet var större än vi hittills orkat förstå.

Fler avsnitt
Fler videos