Ingegerd Saarinen & Fredrik Lundberg: Information om kärnkraft mörkas
Svenska journalister borde i allra högsta grad vara bekymrade över statliga kärnkraftsinspektionen SKI. SKI mörkar viktiga fakta. Tillbudet i Forsmark i juli 2006 visar att SKI misslyckats med sin grundläggande uppgift: att se till att säkerheten vid kärnkraftverken är god. Skälet är bland annat att SKI motarbetar en öppen debatt – en förutsättning för god säkerhetskultur.
Svenska journalister borde i allra högsta grad vara bekymrade över statliga kärnkraftsinspektionen SKI. SKI mörkar viktiga fakta. Tillbudet i Forsmark i juli 2006 visar att SKI misslyckats med sin grundläggande uppgift: att se till att säkerheten vid kärnkraftverken är god. Skälet är bland annat att SKI motarbetar en öppen debatt – en förutsättning för god säkerhetskultur.
2004 kom SKI med nya säkerhetsföreskrifter, med krav på förbättringar som villkor för fortsatt drifttillstånd. I bilagor till föreskrifterna finns krav på åtgärder, reaktor för reaktor, med tidtabell och bedömning av kostnader. Men dessa är hemligstämplade av SKI ”då de innehåller känslig kommersiell information”. Det är alltså hemligt vilka bristerna är och hur länge SKI accepterar att farliga reaktorer körs.
Vi överklagade hemligstämpeln till SKI och kammarrätten – utan framgång. Vi kan inte se att SKI tar fram hemligstämpeln på grund av kommersiellt känslig information. SKI mörkar politiskt känslig information, eftersom kärnkraftföretagen inte vill ha publicitet om bristande säkerhet. SKI har gått kärnkraftföretagen långt till mötes genom att lägga ut information – utan pressmeddelande! – på webben en fredag eftermiddag i juli, genom att hemligstämpla allt intressant samt att placera vad som inte kunnat hemlighållas på sidan 18 samt i en fotnot långt inne i en bilaga.
Den svenska offentlighetsprincipen vilar inte på förutsättningen att folket ska lita på att myndigheterna handlar med folkets bästa för ögonen utan på att folket ska få tillgång till den information som behövs för att själva kunna göra en bedömning.
Vi har skäl att misstro SKI. Från att inspektionen bildades 1974 fram till sommaren 2003 anmälde SKI inte ett enda av de många brotten mot kärntekniklagen till åtal. När Oskarshamn 2 i november 1996 startats utan att nödkylssystemet inkopplats och reaktorn körts en vecka innan det upptäckts, motsatte sig SKI åtal. Men åtal blev det. Och fällande dom i hovrätten. Anledningen till att SKI anser att lagen inte ska gälla är att ”en åtalsanmälan skulle kunna få allvarliga negativa effekter på den mycket viktiga del av säkerhetsarbetet som består i ett öppet erfarenhetsutbyte kring inträffade händelser” (SKIs beslut, februari 1997). Med andra ord: om lagen skulle tillämpas så skulle SKI inte få veta något om vad som händer i reaktorerna! Denna ”tillsynsfilosofi” bygger alltså antingen på att SKI helt enkelt alltid litar på vad verken säger.
Vi tror att denna filosofi är dålig för säkerheten. Att döma av antalet inrapporterade allvarliga incidenter är den svenska reaktorsäkerheten sämre än i USA, Frankrike, Tyskland och andra länder. SKI har dessutom visat ett stort tålamod med säkerhetsbrister. Barsebäcksreaktorerna och Oskarshamn 2 hade mycket lägre säkerhetsstandard än de i stort sett samtida Forsmark 1–2 redan när de beställdes runt 1970. Det gällde en så viktig fråga som antalet oberoende system för att tillföra reservkraft: i de senare fyra stycken, i de förra bara två.
I mitten av 1990-talet startade Sydkraft självmant ett projekt, Trim, för att åtgärda detta. Men då SKIs krav lät vänta på sig bestämde sig Sydkraft för att fortsätta att köra de farliga reaktorerna utan större åtgärder. Barsebäck 1 förbättrades genom att stängas. Barsebäck 2 förbättrades genom delar från det stängda Barsebäck 1. Oskarshamn 2, som vid en säkerhetsanalys 1998 befanns ha cirka 30 gånger större sannolikhet för härdsmälta än vad som var Sydkrafts säkerhetsmål, har fått fortsätta, trots att konstruktionsbristen kvarstår. Det som hände i Forsmark 1 i juli var att reservkraftverk slogs ut av strömavbrott. Det är ett underbetyg inte bara för Vattenfall utan också för SKI.
Eftersom SKI hemligstämplar kan inte ens experter bedöma om det som ska göras räcker för att uppnå en godtagbar säkerhetsstandard. Inte heller går det att granska om kostnadsberäkningen – 5 830 miljoner kronor för att åtgärda de elva reaktorerna – är rimlig. Mycket talar för att det är i underkant: all erfarenhet säger att det blir dyrare än vad man först trott att genomföra tekniskt komplicerade projekt.
Elkonsumenterna betalar kostnaden. De har rätt att veta. Aktieägarna i Sydkraft och Fortum har också rätt att veta vilka kostnader och uteblivna intäkter som är förenade med fortsatt drift. Väljarna i en demokrati har rätt att veta vad den nuvarande energipolitiken kostar, både i reda pengar och i risker.
ledamot (mp) i näringsutskottet
utredare energi- och klimatpolitik vid miljöpartiets riksdagskansli
