”Genrebilder har ersatt bildberättande i lokalpressen”

Journalistikens kris – framför allt lokalt och regionalt – de senaste decennierna har lett till extremt torftigt bildberättande. Med början runt senaste sekelskiftet krymptes eller avskaffades fotoavdelningarna och skrivande reportrar (som också de blev allt färre) skulle fortsättningsvis även producera bilder och i förekommande fall även andra mediala inslag. 2019 fanns, enligt tidigare ordföranden i Pressfotografernas klubb, färre än 50 tillsvidareanställda pressfotografer i hela landet. Nu är de sannolikt ännu färre.

Och bara gamla stötar använder över huvud taget beteckningen ”pressfotograf”. Journalistförbundet har urlakat yrkesbeteckningen med termer som ”bildjournalistik” och ”bildjournalist”. Ett annat begrepp som vunnit terräng är ”bildmedarbetare”. Ingress Media-koncernen införde redan år 2000 benämningen ”multijournalister”. Chefredaktören på en av koncerntidningarna klargjorde ambitionsnivån: ”Det kommer att bli bättre när journalisterna lärt sig hantera kameran och hur man ställer upp folk mot en lämplig bakgrund”.

Idag är inte heller bakgrunden nödvändig. En del av bildframställningen sker direkt vid desken. Verkligheten behöver inte ens uppsökas.

Förändringen

Paradoxalt nog märks dessa rationaliseringar inom först och främst landsortspressen genom att förekomsten av bilder har ökat avsevärt. Inte bara så att fler artiklar bildsatts – relationen mellan text och bild har ändrats till bildens fördel. Dessutom medger digital publicering att mängder av bilder kan publiceras utan att kosta utrymme, varför en artikel idag ofta har betydligt fler illustrationer än tidigare.

I förstone kan det tyckas motsägelsefullt. En förklaring handlar om att medierna försöker satsa på unga och den visuella kultur som bland dem är dominerande. Men sanningen är nog snarare att resurskrävande textproduktion ersatts av billigt, snabbproducerat bildmaterial.

Att berätta med bild kan givetvis ta lika mycket tid och arbete som att göra det i text, men det är inte det avancerade bildberättandet som prioriteras. Vad vi ser är istället:

• Genrebilder
• Montage av genrebilder
• Arkivbilder
• Reklambilder
• Gratisbilder från myndigheter
• Läsarbilder
• Bilder från nyhets- och bildbyråer

Bland genrebilderna dominerar blåljusbilder, publicerade till notiser om olika utryckningar eller domstolsförhandlingar. Inte sällan är det själva ”blåljuset” eller loggan på polisbilen som utgör illustrationen. Bland gratisbilderna hittar man framför allt porträtt och bland bilder som fungerar som reklam kommer de flesta från fastighetsmäklare eller restauratörer.

Här handlar det inte längre om att undersöka och skildra människor, tid och samhälle med hjälp av kameran utan om markörer, en form av medial ”målvakt” och substitut: Ett kort på en polisbil ska signalera dramatik, en arkivbild på kommunalrådet alternativt stadshuset signalerar politik. Mängder av osorterade snarlika foton från publika evenemang ska signalera ett omfattande på-plats-arbete men visar i praktiken att ingen – vare sig på evenemanget eller redaktionen – förmått göra ett urval.

Noteringarna ovan gäller landsortspress i upplagor om 10 000 – 40 000 digitala prenumeranter men även de stora drakarna har påverkats. Samtidigt är det viktigt att påpeka att där görs fortfarande mycket kvalificerad och angelägen fotojournalistik, ett faktum som får skillnaderna att framstå som ännu tydligare.

Effekterna

Att mediernas bildberättande flyttat från fältet, att de bakom kameran är mindre kompetenta och har en mer splittrad arbetssituation än tidigare samt att genre- och arkivbilder blivit allt vanligare har samhällseffekter. Detta gäller för övrigt även textproduktionen. Reportrarnas minskade fysiska närvaro i sammanhang utanför mediehusen påverkar såväl informationsinnehåll som trovärdighet. Bildhanteringen understryker också mediernas minskade självständighet – de reagerar mer på redan inträffade händelser och externa propåer än de tar egna initiativ.

Resultatet blir en allt mer schablonmässig presentation av samhället, ytterst en förenklad verklighetsbeskrivning. Mängden av signalbilder gör också själva bildspråket förenklat och urvattnat.

Mycket talar för att vi nu med stöd av AI är på väg mot en ännu radikalare rationalisering. Därmed närmar vi oss gränsen då man måste fråga sig om våra nyhetsmedier över huvud taget fyller någon demokratisk funktion. Det borde inte vara mediestödets uppgift att backa upp verksamheter som i allt högre grad förmedlar schabloner och fördomar om världen.

Det bristande försvaret

Extra märkligt i detta sammanhang är att försvaret för pressbilden tycks närmast avsomnat. Jag hittar endast en debattartikel som under det senaste decenniet tagit upp frågan. Och det ropet gav varken svar eller eko.

Hon som larmade var Mia Karlsvärd, som bland annat varit ordförande i Pressfotografernas klubb. Debattartikeln i Journalisten för sex år sedan refererade en amerikansk undersökning som visade att publikationer, som sagt upp sina fotografer och bildsatte texterna med rent informativa foton hade tappat element ”… som känslor, handlingar, konflikter.” Också grafiska/estetiska element hade förlorats.

Mia Karlsvärd ansåg att utformningen av mediestödet borde ta hänsyn till den här utvecklingen och sedan dess har också reglerna byggts om, antalet redaktionella medarbetare är avgörande för graden av subvention. Men hittills tyder inget på att detta kommer att sätta spår i kvaliteten på bildjournalistiken.

Reportrar och fotografer fortsätter hålla tyst – de är tillbakapressade och sällan aktiva i publika debatter om journalistikens kvalitet. Mediehusen, deras ägare och tillsatta ledningar önskar sannolikt inte heller inte den typen av diskussion.

Journalistförbundet härbärgerar sedan ett par år Pressfotografernas klubb men har inte börjat slåss för ett kvalitativt bildberättande, även om det påstås vara en viktig fråga. I den mån Journalistförbundet, som också är yrkesförbund, engagerar sig i bilden brukar det handla om ekonomi, exempelvis upphovsrättsfrågor.

Den professionalisering av fotojournalistiken som skedde inom tidningarna från 1950-talet är i stort sett utraderad på landsorten.  Nästa skede – att man börjar skapa illustrationer av verkliga händelser med hjälp av AI – närmar sig.

Tekniskt har det skett en fantastisk utveckling inom foto- och bildhantering. Det skulle kunna leda till en välkommen utveckling av bildjournalistiken. Men den som tar sig tid att exempelvis titta på Alfred Eisenstaedts skildring av lantarbetarna i Kalifornien på 1930-talet får också en vink om förlusterna som drabbat oss. Det handlar om innehållsmättnad, närhet, nerv, komposition – bilder tagna för att undersöka och berätta om våra liv, inte sprida klichéer.

Martin Hedén
tecknare, författare och journalist

REPLIK FRÅN JOURNALISTFÖRBUNDET

Vi står upp för bildjournalistiken och de som utövar den

Martin Hedén lyfter en angelägen diskussion om bildens ställning i journalistiken. Att genrebilder och arkivmaterial ersätter berättande pressbilder är en utveckling som väcker oro.

Samtidigt delar vi inte hela bilden som målas upp i debattartikeln. Vår erfarenhet är att många redaktioner, redaktionella fotografer, skrivande reportrar och frilansar fortfarande varje dag gör sitt yttersta för att skildra verkligheten med både bild och text. Ofta under tuffa villkor.

Jag vill även förtydliga varför Journalistförbundet använder begrepp som bildjournalist och bildjournalistik. Vi gör detta för att vara inkluderande. Vissa medlemmar kallar sig fotografer, andra bildjournalister. Vi använder därför båda.

Journalistförbundet har under de senaste åren intensifierat arbetet för att stärka bildjournalistiken och synliggöra de utövare som driver den framåt. Sedan 2022 är Pressfotografernas Klubb Sverige en del av Journalistförbundet som en intresseförening, och Fotograferna (tidigare BLF) är en ny riksklubb inom förbundet för till exempel frilansande fotografer. Detta innebär att vi idag samlar en stark yrkesgemenskap kring bildens villkor, både vad gäller journalistik, upphovsrätt och arbetsmiljö.

Vi har även lyft fotografers villkor och bildens betydelse för journalistiken på konferenser, i debatter och i egna seminarier. I möten med politiker och myndigheter har vi kritiserat den hårda regleringen för att kunna publicera vissa drönarbilder. Tidigare i år skickade vi tillsammans med Tidningsutgivarna en hemställan till regeringen med anledning av konsekvenserna vi sett av fotoförbudet av skyddsobjekt. Även i arbetet med mediestödet har vi lyft värdet och behovet av lokaljournalistik. Såväl bild som text.

Vi stödjer och lyfter tävligen Årets Bild som en av de viktigaste plattformarna för bildjournalistisk kvalitet. Vi har också prioriterat frågor om AI, bildmanipulation och upphovsrätt. Vi vet att dessa frågor är avgörande för att fler ska kunna arbeta långsiktigt och professionellt med bildjournalistik. Områden där bildjournalistiken just nu utmanas särskilt starkt.

Att stå upp för pressbildens betydelse i journalistiken är inget vi är färdiga med, det är något Journalistförbundet arbetar aktivt med. Vi är glada över att Martin Hedén vill ta den diskussionen och vi välkomnar även att debatten förs med utgivare och redaktionschefer.

Ulrika Hyllert
ordförande Journalistförbundet