Ett samgående blev en nödvändighet
Bäste Andreas Ekström, Ditt karaktärsmord, din kölhalning av mig som person i din krönika i Journalisten, får mig att undra vems ärenden du går? Vad vill du uppnå?
Din text kräver ett genmäle.
Jag ”sörjer i alla möjliga sammanhang”, skriver du hånfullt och förväntar dig att min ”gråtvals är färdigspelad”.
Under hela tiden sedan affären offentliggjordes i april har jag ”sörjt”, alltså skrivit en säger en egen artikel i frågan (på HDs kultursida 24 april). I övrigt har min ”gråtvals” inneburit att jag svarat på frågor. Jag skulle som en papegoja kunna ha sagt ”inga kommentarer”. Men som publicist har jag känt en skyldighet att stå till svars, berätta och reflektera om det som hänt, efter bästa förmåga.
Eric Eje Almqvists reportage på Svenska Dagbladets kultursidor (29/6) och Björn af Kleens på Dagens Nyheters kultursidor (7/9) omfattade båda vardera sex sidor. I sammanhangen var jag en röst bland många, och skribenternas ambition var att med affären Sydsvenskan/HD som exempel reflektera över dagspressens kris.
Men visst, jag sörjer, att Bonniers och Sydsvenskan inte kunde låta den sammanslagna tidningen få ha två kulturredaktioner, där HDs kultursidor levt vidare med bibehållen självständighet, kvalitet och oräddhet, vilket knappast handlar om pengar utan om publicistiska ambitioner. Det hade betytt mycket för demokrati och mångfald. Nu mister många av HDs kulturskribenter sin plattform.
Jag sörjer att Sydsvenskan utan argument ändrat HDs politiska färg från ”oavhängig” till ”oberoende liberal”. Åsiktskontroll och likriktning, sörjer jag.
Jag sörjer också att så många journalister och anställda på de båda tidningarna mister sina jobb, som offer för tidningskrisens präriebrand, jag sörjer att den goda och för demokratin nödvändiga journalistiken är hotad i Sverige, vilket skapar ett sämre samhälle.
Andreas Ekström argumenterar inte. Han surar, insinuerar och markerar – men reflekterar inte. Och han rör ihop och kommer med ogrundade uppgifter. Det han skriver om en eventuell dokumentärfilm är direkt lögnaktigt.
HD var ett välskött företag som de senaste åren började visa tvåsiffriga annonsminskningar. Ett samgående med en annan tidning blev en nödvändighet. Det kunde affärslogiskt ha varit HD som köpte Sydsvenskan, men blev tvärtom.
I affärens konstruktion gjordes ett upplägg som i huvudsak innebar att HDs goda likviditet (som i mycket byggde på historisk verksamhet utanför tidningen, långt tillbaka på ett innehav av Blocket) användes som ”köpeskilling”.
Det ledde heller knappast till att jag som minoritetsdelägare blev ”groteskt rik”.
Sören Sommelius
kulturjournalist och författare
F d minoritetsdelägare av Helsingborgs Dagblad, f d kulturchef HD
Fotnot: Läs Andreas Ekströms krönika här
