Åke Ekdahl:Förbundet behöver oss inte,vi behöver inte förbundet
Nyligen fick jag som seniormedlem ett brev från förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthén. Hon tycker att jag ska fortsätta som medlem i Journalistförbundet, men vill höja medlemsavgiften kraftigt för att yrkesaktiva medlemmar inte ska behöva subventionera de kostnader förbundet har för mig som pensionsmedlem. Så som jag gjort under alla mina yrkesaktiva journalistår.
Nyligen fick jag som seniormedlem ett brev från förbundsordförande Agneta Lindblom Hulthén. Hon tycker att jag ska fortsätta som medlem i Journalistförbundet, men vill höja medlemsavgiften kraftigt för att yrkesaktiva medlemmar inte ska behöva subventionera de kostnader förbundet har för mig som pensionsmedlem. Så som jag gjort under alla mina yrkesaktiva journalistår.
Jag gick med i förbundet sommaren 1958, det är drygt 44 år sedan. Och jag har haft lyckan med mig på mina tidningar Ljusdals-Posten, Upsala Nya Tidning, Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter – inte en enda dag av arbetslöshet, inga lokala eller personliga konflikter med arbetsgivarna, inga behov av hjälp med lån eller goda råd.
Jag har solidariskt ställt upp på de konfliktåtgärder förbundet proklamerat, trots att jag ogillat dem. Jag fann mig stillatigande i ett märkligt beslut en gång i tiden när förbundet utestängde en stor grupp medlemmar genom att sätta inkomsttak för vilka man skulle löneförhandla för.
Kort sagt jag har nog varit en ganska solidarisk medlem och troget betalat mina avgifter.
Visst har jag som de flesta andra sett fackavgiften och a-kasseavgiften som en slags försäkring utifall olyckan skulle vara framme, men också av det ideologiska skälet att sammanhållning ger styrka.
Nu tycker Agneta och förbundet att jag blivit en ekonomisk belastning för övriga medlemmar. Utöver medlemstidningen kan jag dock inte se vilka kostnader jag åsamkar organisationen. Vilka åtaganden är det Agneta tänker på?
Nej, som pensionär har jag nog inga ekonomiska motiv för att vara kvar som medlem, knappast heller några fackliga eller sociala skäl.
Bara den solidaritet som förbundet kan få av största möjliga antal medlemmar skulle ge mig anledning att stå kvar även som passiv medlem.
Den medlemstidning jag erhållit har jag ofta varit missbelåten med och kan lätt avstå ifrån.
Jag har konsulterat kolleger i samma situation som jag och vi kom till samma slutsats. Förbundet behöver oss inte, vi behöver inte förbundet.
Därför lämnar jag sammanslutningen nu som en följd av avgiftshöjningen. För egen del också som en protest mot den höga lön som numera tillfaller ordföranden.
Så var vänlig bevilja mitt utträde vid årsskiftet från såväl Journalistförbundet som dess seniorklubb. Presskortet har jag redan klippt i bitar och kastat.
SVAR: Åke, det är naturligtvis tråkigt om du väljer att lämna Journalistförbundet. Jag hoppas du kan tänka dig att ompröva ditt ställningstagande, eftersom det delvis bygger på missuppfattningar.
Den nuvarande nivån på avgiften för pensionärer beslutades för 15 år sedan. Sedan dess har mycket hänt. Då fanns det inga aktiva seniordistrikt eller klubbar inom förbundet. Sedan dess har värdet av avgiften urholkats rejält samtidigt som de flesta har väsentligt bättre pensioner.
1986 års kongressbeslut innebar ungefär detsamma som förra årets, det vill säga att olika grupper inom förbundet borde bära sina egna kostnader.
Någon lönepolitik eller förhandlingsresultat som inneburit att medlemmar med en viss lönenivå inte fått del av löneökningar eller inte företrätts av förbundet har aldrig förekommit.
Möjligen har någon klubb haft en sådan politik, men det har i så fall aldrig varit sanktionerat av förbundet.
sektionschef, Journalistförbundet
