Kjell Häglund

redaktionschef, Residence & redaktör, Weird Science

redaktionen@journalisten.se

Krönika

Polisen står oemotsagd om klottret

27 maj 2008

Det handlar om en falang, eller ska vi säga fronttrupp, av självutnämnda specialagenter hos Katarina Närpolis, som sedan 2004 systematiskt brutit mot både lagar och regeringsdirektiv samt diskriminerat och skrämt oskyldiga ungdomar.

Sedan Stockholm införde nolltolerans mot klotter har det stått civilklädda poliser i gathörnen utanför graffitibutiken Highlights, som säljer sprayfärg, kläder, böcker och tidningar. Butikens kunder har ständigt riskerat att, oavsett vad de handlat, bli kroppsvisiterade och få allt från tidningar till tuschpennor och skissblock beslagtagna. Detta sker alltid på dagtid och utan att det finns några tecken på att ungdomarna planerat något brottsligt. Drabbade som överklagar får rätt varje gång, och polisen har fått skarpa tillrättavisningar av justitiekanslern.

När jag fick reda på att de olagliga razziorna trots detta fortgått ringde jag upp Katarina Närpolis, som förklarade hur de väljer ut ungdomarna de kroppsvisiterar: ”Vi tittar på deras väskor och märkena på dem.” (Däremot nämndes inte den andra avgörande faktorn, låg ålder. Sedan de drabbade börjat överklaga har polisen riktat in sig på de lättskrämda yngsta, 15–16-åringarna.)

Men det Katarina Närpolis anger som skäl till att alltjämt trakassera oskyldiga ungdomar är exakt det som Thomas Bodström och regeringen, när den nya kroppsvisiteringslagen bereddes, försäkrade JK och JO inte skulle få ske: ”Farhågor har uttryckts att ­bestämmelsen skulle kunna komma att tillämpas i vanliga situationer som då en person kommer ut ur en affär som säljer sprayburkar. Detta är ­naturligtvis inte fallet. Enbart det förhållandet att en eller flera personer bär viss klädsel eller kommer ut ur en ­affär som säljer sprayburkar kan aldrig utgöra grund för kroppsvisitation.”

Katarina Närpolis kallhamrade tjänstefel har alltså pågått i fyra år. Och det bekymmersamma är inte bara att medierna (med undantag av Stockholms Fria Tidning) inte tar upp det, utan att våra största tidningar faktiskt skrivit allt mer om graffiti de senaste åren – men endast ur polisens synvinkel, enbart om ”det växande klotterproblemet”. Inte en enda journalist har här ställt sig den självklara frågan om inte ”nolltoleransen” förvärrat situationen.

Inte en enda journalist har sträckt sig efter befintlig statistik (som att klottrandet i Köpenhamn blev 56 procent högre under de två år då staden prövade nolltolerans). Inte en enda journalist har ifrågasatt polisens påstående att ”klotter är en inkörsport till grövre kriminalitet”, trots att den enda studie som finns i ämnet, utförd av BRÅ 2003, visar motsatsen.

Polisen har alltså varken statistiken, forskningen eller lagen på sin sida. Ändå accepterar och torgför  journalister deras perspektiv.

Åtskilliga kommuner har dock en mer konstruktiv kultursyn på graffiti, och relaterar till kreativitet snarare än till kriminalitet, vilket avspeglar sig i lokaltidningsreportagen.

Det är talande, och sorgligt, att de journalister som är mest okritiska jobbar i Stockholm och Göteborg – just där polisen kör med nolltolerans och dogmatisk ”klottergrupp”.