Koppla upp dig mot verkligheten, Guillou

17 oktober 2006

När jag numera läser Jan Guillou påminns jag om en ruggigt rasistisk gotländsk fårfarmar-farfar. Jag var 16 år och ihop med hans sondotter. Det var mitt första besök i bondgårdens TV-soffa och under ett nyhetsinslag om torkan i norra Afrika började gubben gruffa om ”apor i bushen”.

Senare visade min tjejs skamsna mamma en av hans bevarade skolböcker från 1908. Där stod inget om länder eller stammar, däremot om ”bushen” och om ”vildarnas” ritualdans: att extatiskt rulla runt på marken, och rulla runt med ögonen, och utstöta apläten. ”Han har inte ens öppnat en tidning sedan dess”, suckade hon.

Och nu muttrar alltså Jan Guillou om samma apor i bushen. Nämligen alla toppskribenter i världen som distribueras exklusivt elektroniskt, inte minst alla opinionsbildande bloggare; alla de som enligt Guillou i en provokativ Näringsliv 24-intervju förra månaden rullar runt och utstöter apläten (eller, som Guillou mer ordagrant uttryckte det, ”tjattrar på nätet”).

Och om fårfarmar-farfar dog som en av Sveriges sista officiella folkskole-rasister tynar Guillou bort under ”den magiska tyngden” av en antik tryckpress. Man såg det redan när han programledde partiledarutfrågningen. Han var inte med riktigt, hade ju inte läst en bråkdel av alla intensiva valrörelsedebatter. Verkade nedkopplad.

Därför riktar jag nu denna krönika enbart till dig, Jan, eftersom det jag ska informera dig om redan är välkänt för den journalistiska eliten (och då menar jag den elit som är online med omvärlden, inte den som enligt N24-intervjuer ”inte tittar på hemsidor”).

Det är väl i princip bara du som inte vet att din nya roman faktagranskats som ingen annan av dina böcker av dina egna, bloggande, forna fans. Alltså inte bara av förre FOI-chefen Ingemar Dörfer i en hök-torr Expressenledare i augusti, som du tror, utan av hängivna läsare som besviket grävt fram mångt fler fakta- och tankefel i boken än Dörfer.

Eller ta Libanonkriget. Det har varit mer regel än undantag att bloggare källkritiserat och korrigerat pressen, och mer undantag än regel att pressen fört in rättelser. Ett undantag du kanske känner till är Reuters-fotografen som photoshoppade bombröken över Beirut (förlåt aptjattret, Jan, att ”photoshoppa” betyder ungefär detsamma som att hitta på en Hamiltonbok). Men samma typ av citizen journalism-bloggar som avslöjade den bluffen avslöjar oupphörligen andra falska nyheter, och den kritiskt vane bloggläsaren kan bilda sig en komplexare helhetsbild än tidningsläsaren.

När den palestinske fredsaktivisten Bassem Eid enligt DNs ledarsida skulle ha sagt att de flesta palestinska dödsoffren under 2005 orsakades av andra palestinier så var det inte tidningen, utan den nitiske vänsterbloggaren Jan-Inge Flücht, som avslöjade lögnen genom att faktiskt faktakolla med Bassem Eid personligen.

Listan är lång. Bloggen TT-Kritik är mer omistligt korrekt än TT. Silicon Valley-boende Lennart Fritzell bloggar dagligen ur sig stenhård USA-kritik överlägsen dina Aftonbladet-krönikor. Liberala bloggaren Attila skriver tyngre än Niklas Ekdal.

I N24-intervjun sa du, Jan, att du inte behöver läsa bloggar, eftersom ”ingenting av betydelse kan hamna i en blogg utan att det dyker upp i kommersiella medier”. Men det är precis tvärtom: de bästa bloggarna reagerar på, fördjupar och korrigerar de etablerade mediernas nyheter medan pressen undviker att efterredigera sina fel. Allt oftare är det pressen som står för de snabba nyheterna och misstagen, medan mediekritiken finns på nätet.

Kjell Häglund

redaktionschef, Residence

redaktör, Weird Science

Tipsa en vän

Nästa: Nu är det slut med stora stavningsreformer

Kommentera [4]

Staffan Teste | 17 okt 2006, 11:26 #

Lite naivt
Ville inte lägga mig i diskussionen om bloggarnas förträfflighet. Men kan hålla med om att många nyheter kan hittas där före den vanliga pressen.
Har bara en kommentar om att det skulle gå att få en korrekt version av den som själv kritiserats för uttalandet. Det känns för mig lite naivt då det just är den personen som kritiseras som själv gärna vill ha sitt uttalande ogjort.
Det kan vara rätt i det här fallet, men som journalistisk metod borde det vara betydligt bättre att skaffa fram en bandinspelning från mötet eller fråga ett antal som var närvarande.
Skrev själv en gång i tiden om kommunfullmäktigesammanträden där en politiker pratade fritt ur hjärtat men hela tiden hävdade när hon kritiserats för sina uttalanden att hon följde ett skrivet manus. Antingen var hon inte medveten om sina spontana utvikningar eller ville inte efteråt kännas vid dem.
/ Staffan Teste
lasse lindell | 18 okt 2006, 20:04 #

Smått sanslöst? Javisst!
Kjell Häglunds krönika i senaste Journalisten är smått sanslös. Ett generalangrepp på Jan Guillou och någon slags romantisk övetro på bloggarna som förmedlare av den stora sanningen. Först skrattade jag. Men efter en stund började jag fundera. Ungefär så här:
här börjar den gode Kjell med att ironisera över flydda tiders “främlingsfientlighet”. Det är aporna i bushen hit och dit. Och så snabbt över till uttryck som “toppskribenter i världen”, “den journalistiska eliten”, “nitiske vänsterbloggaren” “stenhård USA-kritik”. Det är då skrämselhickan infinner sig.
Kjell Häglunds kvalitetskriterier verkar vara rätt luddiga. Krititik mot palestiner avslöjades som falsk av bloggare. Då är det SANT. Ärligt talat, jag vet fortfarande inget om sanningen i Mellanöstern, därför att ingen vet något om just den sanningen. Inte Kjell Häglund heller. Omistlig är kritiken mot USA. Ja, det var väl en lättköpt poäng. All kritik mot USA måste väl vara sann i Kjell Häglunds ögon? Attila skriver tyngre än Niklas Ekdal. Jo du, Kjell. Det handlar väl mest om vem som har hand om vågen.
Själv har jag inget emot bloggar, men några sanningsvittnen har jag aldrig hittat trots idogt sökande. Det som stör mig mest med herr och fru Blogg är det torftiga språket, brist på stringens och dramaturgi i texten. Det är en annan sida av journalistiken som är omistlig. Den som inte kan fånga läsarens intresse inom ett par sekunder är ohjälpligt borta.
Det är bara att beklaga, bloggarna hittills – och jag har läst osannolikt många – är för mig enbart intressanta men tämligen klumpiga insändarskribenter. Att jämföra den mest drivne superbloggare med en god stilist som herr Guillou är faktiskt lite barnsligt. Jag kräver mycket mer av mitt läsande än så.
Slutligen: det finns en otäck anda av Ã¼bermensch i Kjell Häglunds krönika. Kolla här: “Överlägsen.” “Toppskribenter.” “Journalistiska eliten.” “…den elit som är online med omvärlden.”
Jag har i och för sig (som bloggare skulle man kanske skriva iofs?) inte jobbat som journalist mer än i 30 år, men jag tror att jag känner igen dumheter när jag ser dem. Och vad gäller själva andan i Kjell Häglunds krönika säger jag som broder Cornelis Vreeswijk (han kände igen sanningen när han snubblade över den): “Ser jag den bruna färgen, ryser jag in i märgen. Och hör du taktfast stöveltramp så är de dom min vän, ty dom marscherar än.”
Att prata om journalistisk elit och den elit som är online, betyder faktiskt rött kort för Kjell Häglund. Fascister har jag kort tålamod med. Om det är övermänniskor vi har ute på bloggarna så behöver vi dem sannerligen inte. Och hittills har jag som sagt inte hittat några…
/ Lasse Lindell
Kjell Häglund | 19 okt 2006, 10:46 #

Svar till Lasse Lindell
Jag valde medvetet att ta upp erkända bloggare på båda ideologiska “sidor”, Lasse. Alltså även Attila och TT-kritik, som har ett liberalt perspektiv och inte alls sällar sig till den tröttsamt slentrianmässiga USA- och Israel-bashingen. Fallet med DN-faktakollen, som du raljerar över, slutade faktiskt med att DN bad om ursäkt efter bloggarens granskning. Och, ja, det är min subjektiva åsikt att Attila för tillfället, inte minst kring valet, har skrivit starkare än Niklas Ekdal (som annars är en av mina favoritledarskribenter). Och syftet att föra fram detta var just att få läsare att känna att “oj, jag gillar Ekdal, då måste jag kolla upp den här Attila också”.
Ett problem med “bloggtrenden” är dock att de ideologiska murarna blivit högre. Många läser enbart meningsfränder. Detta var också ett skäl till varför jag valde exempel på god journalistisk bloggning med både “vänster”- och “höger”-perspektiv.
Allt handlar faktiskt om att intressera sig, läsa mer, inte nöja sig med sina alltför intröskade medievanor.
Jag föreslår att du själv läser några av dessa bloggar, och sätter dig in i ämnet, innan du kommer med okunnigt svepande idiotförklaringar.
/ Kjell Häglund
Hampus Eckerman | 27 sep 2007, 21:47 #

TT-kritik är dagens fårfarmare
Skulle TT-kritik innehålla mera sanning än TT?

Dumheter, bloggen är känd, även bland “de tjattrande aporna”, som vinklad, felaktig och allmänt osann. På nätet läses den endast av Israel-frälsta med ungefär samma åsikter som din gotländska fårfarmare.

Att då komma med märkliga påståenden om Jan Gullous felaktigheter, av vilka du inte kan nämna någon, blir direkt pinsamt.

Hans valbevakning var dock trevlig, eftersom han inte följde de vanliga mediedreven eller apskockarna på ledarsidorna.

För att använda dina, inte Jan Guillous, ordval. Din vinkling av hans enkla mening måste du snappat upp på Gotland.
/ Hampus Eckerman

Kommentarer är stängda för denna artikel.

Koppla upp dig mot verkligheten, Guillou

Tipsa en vän

Läs också:

Kommentera [4]

Krönikor

Kontaktinformation