Medierna och deras mutor
Jag har i två inlägg på Dagens Nyheters debattsida (11.12.2011, 8.6.2012) kritiserat betalning för information som journalistisk arbetsmetod och förordat öppenhet från mediernas sida, bland annat om förekomsten av sådan betalning liksom skydd för så kallade whistleblowers.
Jag hoppades att mina synpunkter skulle kunna föranleda åtminstone någon självrannsakan inom medierna men varken tidningsföretagen eller Journalistförbundet tar avstånd från betalning som arbetsmetod ens om den skulle vara ett mutbrott och inget av mina olika förslag att ge läsare ökad insyn välkomnas. Den sektor som kraftfullt angriper mutor var helst de förekommer bejakar alltså korruption i sina egna led (DN 17.12.2011).
Medierna har starkt skydd av tryckfriheten, inte minst i form av källskyddet, och det är helt nödvändigt för att de ska kunna fullgöra sin granskande uppgift. Men förarbetena till tryckfrihetsförordningen gör klart att denna inte ger medierna någon dispens från mutbrottsbestämmelserna.
Expressen misstänkliggör mina synpunkter genom att utnämna mig till ”etablissemangslobbyist”, för säkerhets skull upprepat i tre inlägg, medan argumenten i sak ryms i en fingerborg. Det har däremot förvånat mig att tidningsföretagen och Journalistförbundet inte nänns ta en saklig diskussion om dessa frågor.
Varken de etiska spelreglerna eller journalisternas yrkesregler har något att säga om betalning för information, dokumentation, intervjuer m.m. Tidningsägarna och Journalistförbundet gör i så måtto vilseledande hänvisningar till dessa regler; och att ändra dem till förmån för ökad öppenhet är det inte tal om (DN 11.6.2012). Tydligen är populärpressen och lösnummerspridda medier bestämmande för tidningsägarnas och journalistkårens policy i dessa frågor.
Tidningsägarna uppger att ”de flesta dagstidningar ytterst sällan betalar ut s.k. tipspengar” (DN 17.12.2011). Därmed medger de indirekt att populärpressen betalar och att andra gör det – läs: kvällstidningarna – men i mindre mån. Såväl kvälls- som populärpressen vägrar att över huvud taget berätta något om omfattningen av sina betalningar, men erfarna kriminalreportrar uppger att 25-30 poliser regelbundet läcker till medierna och att ”poliser som satt i system att läcka mot betalning ofta gör det regelbundet.” (Dagens Juridik 12.9.2011). Tror någon att dessa regelbundna läckor mot betalning görs för att avslöja brister i polisens maktutövning? Eller är det månne fråga om kommersiellt motiverade intrång i enskildas integritet?
Att det kan röra sig om betydande belopp visas av att Aftonbladet betalade 100 000 kr för en intervju med Tony Olssons mor (E. Åsbrink, Smärtpunkten) och Expressen lika mycket för information om Sanna Bråding (Resumé 27.6.2008).
Mutbrottsbestämmelsernas tillämpningsområde är vitt. En förmån kan vara straffbar även om den inte är ägnad att påverka mottagarens handlande och för straffbarhet krävs inte ens att förmånen visas stå i samband med någon viss tjänsteåtgärd eller att förmånen syftat till någon oriktig åtgärd (prop. 2011/12:79). Det får därför antas att många av betalningarna utgör mutbrott.
I grunden är det dock inte avgörande om en betalning är straffbar eller ej. Betalningar som leder till att medborgarna förlorar sin tillit till exempelvis polisen, och därför inte vill lämna upplysningar, skadar dess arbete. Vilket vittne eller brottsoffer vill lämna upplysningar om den polis de har framför sig kan tubbas att sälja den information som de lämnar i förtroende?
Ett sätt att åstadkomma ökad öppenhet – med bevarat källskydd – vore att införa meddelarskydd för de anställda inom mediebranschen i likhet med exempelvis anställda i kommunala bolag. Ett sådant skydd, vilket kunde vara stadgat i vanlig lag, avvisas av både TU och Journalistförbundet med hänvisning till de anställdas meddelarfrihet (DN 11.6.2012). De anställda har dock inte någon meddelarfrihet – den är del av meddelarskyddet – utan bara den yttrandefrihet som alla medborgare har. Det framgår redan av Journalistförbundets egen hemsida som framhåller att denna yttrandefrihet inte hindrar arbetsgivaren från att efterforska uppgiftslämnaren eller från att avskeda den anställde under vissa förutsättningar; lojaliteten mot arbetsgivaren tar över yttrandefriheten. Jag kan förstå att arbetsgivarna värjer sig mot ett meddelarskydd för sina anställda. Men att journalisterna gör gemensam sak med sina arbetsgivare tyder på att de betraktar journalistik som vilken vara som helst, inte som ett ansvarsfullt uppdrag i demokratins tjänst vilket bör vara föremål för närgången granskning.
Kort och gott kan vi konstatera att en bransch – en enda men inte vilken som helst – inte tar avstånd från mutbrott som arbetsmetod och likaså vägrar att öka öppenheten om sina arbetsmetoder, t.ex. om betalning skett för intervjuer. Sedan jag skrev de bägge nämnda inläggen har icke en journalist, vad jag kunnat finna, offentligt satt i fråga tidningsägarnas och Journalistförbundets avoghet mot alla mina förslag. Denna kåranda tär på förtroendet för journalistkåren. Och med vilken trovärdighet kan journalisterna kritisera mutor inom andra branscher?
CLAES SANDGREN
Professor i civilrätt, ordförande för Institutet mot Mutor (IMM)
