Gå direkt till textinnehållet

”Jag vill inte visa familjen allt som skrivs om mig”

Hon prickar in alla hörnstenar som retar upp näthatarna. Judinna, kvinna, feminist, vänster, präst, samt en offentlig person som brinner för det mångkulturella samhället. Efter 25 år som chef har Helle Klein hittat sitt eget sätt att tackla hatet och hoten.  

I min jakt på vem Helle Klein är bortom den kända opinionsbildaren och erfarna chefredaktören ringer jag ett gäng samtal och skickar mejl till flera av hennes gamla kolleger. Nästan ingen som jobbat med henne under de 25 år hon varit chefredaktör, politisk redaktör och rikskänd opinionsbildare har ett ont ord att säga om henne. Full av energi. Ger mycket. Har stor portion humor trots allt hat hon fått utstå. Superlativen haglar över Helle Klein.
Men mer om det senare.
Hon växte upp i Lund med en mamma från arbetarklassen och en pappa som kom från en liberal, akademisk bakgrund. Det uppstod många diskussioner om politik och samhälle vid middagsbordet. Tidigt fick Helle Klein, som älskade skateboard lika mycket som föreningslivet, lära sig att argumentera för sin sak.
Helle som var engagerad i såväl SSU som svenska kyrkan hittade snabbt sin gudstro.
Eller var det skådespelardrömmarna som var allra först?
Klart är i alla fall att hon, via konfirmationsprästen Tommy, träffade en kyrka som klarade av att möta en ung person med värme och ett sammanhang. De lyssnade på henne, fångade upp hennes tankar och gav uttryck för en världsbild som stämde väl överens med hennes egen. För henne var frälsningen inte en blixt från klar himmel.
– Det handlade mer om att växa in i ett sammanhang där gudstron kom med tiden, berättar hon.
Få kan ta en publik eller argumentera så effektivt som Helle Klein, säger en person som mött henne i debatt. Det är nog där teatern kommer in i bilden gissar hon själv när jag frågar henne om saken. Jag försöker problematisera lite och undrar om det varit svårt att vara kvinnlig chef och debattör i sin generation och om hon tycker att hon behövt lägga sig till med ”typiskt manliga attribut för att bli lyssnad på”. Hon håller inte med.
En annan jag pratar med beskriver henne som en wizkid som tidigt visste vart hon skulle. Klart är att hon som tonåring gick teaterutbildningar, var med och startade en rad små egna tidningar med namn som Kulan, Tvärdrag och 800 grader och utbildningen till präst började hon redan som 18-åring. Som 15-åring skrev hon i Kyrkans Tidning och tre år senare, medan hon utbildade sig till präst, började hon skriva ledare och krönikor i Örebro-Kuriren. Som 25-åring kom samtalet från chefen vid samma tidning som undrade om hon ville ta över chefredaktörsposten.
– Det här var under en tid när A-pressen ägde tidningen och jag minns mötena i Stockholm med de andra chefredaktörerna som en samling äldre herrar, som gärna drog olika typer av sexistiska skämt över en whiskey, säger Helle Klein.
Hon var inte bara ensam kvinna vid A-pressens chefsträffar.
Hon var även yngst.
Har detta format henne?
– Det var mest lite tjatigt. Som ung och kaxig skrattade jag mest åt allt. Men det är klart att jag inte tyckte det var speciellt roligt att åka på de där träffarna, även om mötena och sammanträdena alltid var väldigt bra, säger hon.
Det som slår mig efter en timme och tjugo minuter i tät intervjusituation med Helle Klein är hur hon gärna svarar personligt utan att någonsin bli privat. Som de riktigt stora kändisarna. Jag har speciellt laddat för en fråga, om en kvinna i hennes generation – som varit chef och tyckt och tänkt offentlig så länge – har mött mycket näthat? Det  hinner jag inte ens börja fråga om innan vi är inne på ämnet.
1995 kom hon till Aftonbladets ledarredaktion, efter att ha lämnat chefsposten på Örebro-Kuriren som 29-åring. Även om Helle Klein helst vill minnas alla fina politiska samtal med profiler som Olle Svenning och Dieter Strand, så förstår jag att det var här hon för första gången på allvar skulle möta det där brinnande näthatet.
– Under min tid på Aftonbladet märkte jag att många män blev provocerade av att man var en kvinna som tog ton i offentligheten. Det kunde vara folk i näringslivet eller akademiker på universitetet. Det var inte alls bara en ”pöbel”som hatade, minns hon.
Efter en kulturartikel som fick namnet ”Sluta kalla oss fitta”, som hon författade tillsammans med Åsa Petersen och Åsa Linderborg, eskalerade dock allt det där till en ny nivå. Helle Klein skruvar lite på sig när hon berättar om artikeln som beskrev några av de mejl och brev de tre kvinnorna hade fått från sina läsare. Hur de försökte problematisera fenomenet i en tid när många redaktioner fortfarande bar på en aningslös idé om att alla läsarmejl skulle behandlas och svaras på. Sedan dess har hatet kommit ”i vågor”. Ibland har hon till och med funderat på att ge upp på grund av det. Lösningen har i stället blivit att inte försöka ta åt sig, trots att det kommit fotografier på henne med skotthål i huvudet, ”jag vet vart du bor”-mejl och så många andra hot att hon knappt minns. På Tidskriftsgalan ser mina kolleger henne med egen livvakt.
Men Helle Klein beskriver sig inte som rädd.
Hon går inte omkring och känner sig orolig.
Familjen har inte heller bett henne lämna offentligheten, även fast de också kan bli illa berörda då och då.
– Jag försöker förskona dem så gott jag kan. I den meningen blir man rätt ensam i det här. Jag vill inte visa familjen allt som skrivs om mig, men ibland måste man prata av sig. Samtidigt får man hålla mycket för sig själv vilket kan vara tungt ibland, när man vill förskona dem som är närmast. Jag vill inte heller ge upp och ge segern till hatet, men oberörd är jag inte. Det äter sig in i själen ibland.
När hon tillfälligt lämnade journalistiken 2010 för att leva en annan av sina drömmar, att arbeta som präst, så beskriver hon också beslutet som ”mest en längtan efter att bli präst men hatet spelade också en viss roll”. En person som jobbat under samma tak som Helle Klein under Aftonbladet-tiden beskriver de tunga perioderna som att ”Helle kunde bli väldigt trött på grund av det enorma engagemanget och behöva hämta sig i stillhet”. ”Hon står pall för hat, hot och maktspel”, intygar samma person.
Hon medger att det där engagemanget kan vara en nackdel ibland, än i dag.
– När tillvaron mörknar och det blir mycket hat och hot kan det kännas extra jobbigt, den dag man frågar sig om det här är meningsfullt är det värre. Än så länge har det känns meningsfullt och då ger det mig energi.
I samband med att hon återvände till journalistiken 2013 för att ta jobbet som chefredaktör för Dagens Arbete så gjordes det också en säkerhetsbedömning kring henne av några experter. Alla sa egentligen samma sak berättar hon. Som judinna, kvinna, feminist, vänster, präst, offentlig person och en som brinner för det mångkulturella samhället kommer det att bli tufft.
Man förstår att näthatet inte direkt avtagit med åren.
– Just nu går det där i vågor. Men hat och hot är något jag aldrig kommer vänja mig vid för det tycker jag inte att man ska behöva göra, säger hon.
Den enda negativa kritiken jag hör från dem jag kontaktar är egentligen att någon beskriver det som att hon inte alltid är så ”närvarande på redaktionen”. Hon har mycket åtaganden och externa möten, som den offentliga profil hon är.
– Jag förstår att man kan se det så. Jag tror det ingår lite att man alltid anser att en chef inte är så närvarande om man är medarbetare, alla tycker chefen är där för lite och inte alltid ser vad man gör. Sen är det en splittrad tillvaro, jag träffar ägare, styrelsen och är dessutom VD för ett annonsbolag i den här rollen. Ibland frågar jag mig varför jag säger ja till att vara chef? Man gör egentligen minst av det man tycker är roligt, säger hon.
Jag försöker problematisera det faktum att Helle Klein har en så tydlig profil som vänsterdebattör och frågar om det kan vara en nackdel som chef, opinionsbildare och publicist på en fackförbundstidning som DA? Hon håller inte med.
– Jag tror jag är här för att jag har det, poängen är att kunna opinionsbilda kring vår journalistik. Vi skriver om dramatiska saker på arbetsmarknaden vilket i grunden är en maktfaktor. Att kunna bilda opinion utifrån det vi avslöjar och granskar är min uppgift vilket både ger industriarbetarnas frågor en samhällsplattform och DA som tidning att vi syns och hörs mer.
– Men det är klart, det finns alltid andra åsikter. Nu skriver vi exempelvis mycket om alla arbetarfientliga förslag som SD lagt i riksdagen och då finns det så klart medlemmar inom IF Metall eller våra andra fackförbund som röstar på dem och blir förbannade.
Har många sagt upp prenumerationen på DA på grund av din vänsterprofil?
– Haha, jag vet inte eftersom vi är en fackförbundstidning och inte sköter prenumerationerna. Men jag får så klart sådana mejl från läsare ibland, att de inte gillar mig. Men det finns också de som älskar min politiska profil. Om det skrämmer bort vissa så är det ändå viktigt att tidningen har en själ. Vi måste betyda något i samhällsdebatten.

Namn:Helle Klein
Ålder:50 år
Familj: Gift
Bor: Bostadsrätt i Stockholm
Bakgrund: Började skriva i Kyrkans Tidning som 15-åring, chefredaktör för Örebro-Kuriren vid 25 års ålder, har även varit politisk chefredaktör på Aftonbladet och jobbat nära Birgitta Dahl på socialdemokraternas huvudkontor. Numera chefredaktör för Dagens Arbete.
Drivkraft: ”Att ständigt försöka stå upp för människovärdet, det är det som väldigt mycket står på spel i dag.”

 

Fler avsnitt