”Jag såg sex och död i växterna”

Dripp, dropp. Klafs. Allt är blött och grått på den stora tomten på Mörkö, söder om Södertälje. I grönsakslandet är det kaos, suckar Elin Unnes, och pekar mot sluttningen utanför sovrumsfönstret. I de egenbyggda växtbäddarna – med tomma kvalitetsvinflaskor som kantskydd, tillsammans med rabarbern ska de hindra erosion – trängs växtavfall med små gröna tomater som blev kvarglömda i höstas. Hon stövlar runt det röda torpet i blötan. Pekar ut en välmående mexikansk buskört som kan imitera smaken av grillat grisfett när man lagar frijoles; den enda som mådde riktigt bra i 2018 års torka.
Gräver ner några cyklamen och bäddar löv över, så de får en chans att klara vintern.

Några veckor tidigare har vi setts för lunch på Sveavägen i Stockholm, på ett av Elin Unnes stammishak en kort promenad från bostaden i de gamla Klarakvarteren. Och sällan har jag babblat så mycket om en intervju efteråt. Oombett berättat för nära och bekanta om Elin Unnes vagabondliv, hennes faktiskt rätt så flummiga teorier om växter och övertygelsen att hemmaodling kan rädda världen. Om hennes – hittills – tre egensinniga odlarböcker som med gapskrattshumor och hög nördfaktor spänner från hur man driver upp squash till liljors eventuella musiksmak, via hur dödlig stormhatt egentligen är.

Men Sveavägen och kvarteren runt Centralstationen, alltså. Stenöken. Fem mil söderut finns torpet där Elin Unnes numera bedriver sin odling. Det hyrs per år och har större areal än kolonilotten i Stockholm där hon tog sina första skakiga odlarsteg för drygt tio år sedan.

– Jag läste, läste, läste, kände mig fullärd. Fick lotten, misslyckades med allt. Varje grej jag kan har jag misslyckats med. Jag brukar alltid sluta när det händer, men med odling gjorde jag inte det. I mitt huvud blev det som ett tv-spel, där man kastar sig ut på första banan, dör, går på igen, nöter sig framåt. Jag ville nöta mig förbi.

Odlingen kom in i hennes liv under en tid då jobbet som chefredaktör på den nordiska utgåvan av magasinet Vice, en arbetsplats med ”en amerikansk, skrikig företagskultur” höll på att äta upp henne. Att driva upp grönsaker – för det var där hon började – blev en väg ut ur stressen, och Elin Unnes menar att det kan vara det för många.

– Man tänker ju alltid att det som frälste mig ska frälsa alla – men jag tror verkligen det. Att jobba mindre, träna mindre, äta mindre, shoppa mindre – odla mer. Det är svaret på många frågor.

Så efter ett decennium i tidskriftsbranschen, där hon som musikredaktör lärt sig yrket på Darling (där hon även träffade sin man, formgivaren Stefan Fält) och gått vidare till Rodeo och Vice, beslutade Elin Unnes att hoppa av. Eller snarare backa ut försiktigt. Hon började med lediga fredagar, tog sedan ett halvår tjänstledigt. Sedan ett till. Att sluta jobba för att odla anses bohemiskt och därför socialt kreddigt, menar hon, men hon var livrädd för att börja ses som en journalist som kan skriva om allt: rock lika gärna som taxuppfödning.

– Jag vill inte vara en allroundskribent, utan anledningen till att någon kontaktar mig ska vara för att jag vet mest om något. Så det var skitläskigt.

Man får väl säga att det gick bra. När hennes första odlingsbok skulle släppas mutade Elin Unnes effektivt in sin smala nisch: ”rockskribenten som blev besatt av odling”. Det mediala spinnet tog skruv och rubriksättarna gick bananas.

– ”Rock och rucola”, ”Bas och basilika”, ”Rock i rabatten”, fnissar hon förtjust med näsan i den gratinerade zucchinin.

Vinkeln är förstås tacksam, men så oväntat var det faktiskt inte att Elin Unnes kom att stå med händerna i jorden. Under uppväxten i hälsingska Edsbyn odlade hennes ”hundraprocentiga grönavågare” till mamma det mesta. Familjen var i princip självförsörjande på potatis. Elin Unnes minns känslan när vinterpotatisen inte räckte till nästa höstskörd. Motviljan över att behöva gå till affären för knölarna.

Idag drömmer hon om ett hus med visthusbod, matkällare, valnötsträd och getter. Hon vill inte äta dem (hon äter inte djur, med undantag för sniglar och surströmming), men gärna ge sig på att göra barndomens Hälsingeost. Den gnissliga salta, som en öländsk getbonde beskrev för henne som ”världens farligaste ost”, varpå Elin Unnes blev extatisk och fick be henne sluta prata.

– Fattar du, det är ostens blåsfisk!

Självhushållning och småskaligt samarbete är ett ideal för henne. Grönsaksodlandet är också en protesthandling mot att varje dag i mataffären tvingas välja mellan val någon annan redan gjort åt en.
Men mot längtan efter ett eget hus står Elin Unnes vagabondsjäl. Minst en gång per år kliar vandringslusten. Det brukar sammanfalla med den stockholmska vintern. Då sätter sig Elin Unnes och Stefan Fält på tåget mot Paris, det har de gjort sedan den ”extra oacceptabla” vintern 2012. Att åka tåg och låta resan ta tre dygn är inte bara en klimatmedveten handling utan främst en protest mot att ”allt” i samhället vill få henne att flyga.

– Och så vill man ju vara Hemingway.

Månaderna i Paris verkar gå ut på att äta ostron och dricka naturvin, att döma av Unnes superlativbestänkta guidebok Paris för foodisar. Samtidigt blir ingen rik på att skriva odlingsböcker i långsam takt, inte heller på att recensera musik i DN eller skriva krönikor i Allt om trädgård. Så hur gör hon?
– Jag gillar utmaningen i att äta gott, dricka gott, leva gott men inte vara en rik person. Ekonomiskt oberoende kan också vara att göra av med extremt lite. Jag lever i en självvald ekonomisk asketism, har inga barn, min man äger vår lägenhet. Och Paris är den ultimata staden för kryphål. Att dricka kaffe på uteserveringen kostar kanske 2,40, står du vid baren kostar det 1 euro.

Att våga maxa sin frihet – hennes djupaste drivkraft – kan bara den som kommer från ett tryggt sammanhang med föräldrar som kunnat förmedla kunskap om hur man klarar sig i samhället, menar Elin Unnes.

– Det är mitt privilegium. Jag har aldrig haft något krav på mig att skaffa ett jobb för att försörja mina föräldrar, eller känt någon osäkerhet inför att när som helst kunna komma hem.

När man läser hennes böcker känns det verkligen som att hon gjort dem helt efter eget huvud.
Vad säger din redaktör?
– Hon är fantastisk, och har många synpunkter. Jag skulle absolut anpassa mig om jag hade förmågan. Men det brukar inte gå så bra.

Om den svenska mediebranschen tänker Elin Unnes en sak: svenska redaktörer borde vara hårdare och mer egensinniga.

– Från när jag själv jobbade som redaktör vet jag att det finns en slokörad mentalitet. Man är hunsad av säljarna, av ägarna, de internationella ägarna… Det tjänar man inte på, man tjänar på att vara färgstark och högljudd.

Musiken finns kvar i hennes liv men är framför allt förknippad med jobb, vilket hon tycker är sorgligt. Hårdrock började hon älska när hon på Vice blev ombedd att bevaka det mest intressanta i svensk musik. I början på 00-talet var det tveklöst black metal.

– Det hände så mycket där då, med Dissection, Watain, senare Ghost, att det var omöjligt att stå emot. Det var det bästa jag hade varit med om – att få vara med när en genre återföds, att faktiskt vara på de där konserterna. Det trodde jag inte att jag någonsin skulle få uppleva.

Sinnesvidgande upplevelser är en stor sak för Elin Unnes. Det återkommer när jag ber henne beskriva vad växter egentligen är för henne. Från början, säger hon, drogs hon till en berättelse hon såg i dem men som inte berättades.

– Blommor, växter och natur beskrivs ofta som något ofarligt och puttenuttigt, men det jag såg var sex och död. Föröka sig och förtära. I efterhand har jag förstått att det där kanske mer var mitt mindset än vad naturen egentligen håller på med.

Idag är hon inne på växtkommunikation. Vad de uttrycker och kan kommunicera. Hon beskriver ett samtal med en kompis som blev djupt besviken över beskrivningen att en växt blir ”rädd” när den blir attackerad:

– ”Så växterna har funnits här i alla dessa år och känner fortfarande en så jävla simpel känsla som rädsla?” Då insåg jag att det språk som vi använder för att beskriva naturen inte räcker till för att faktiskt beskriva vad som händer. Det är jag väldigt intresserad av just nu. Att försöka förstå bara en promille av den nivå växter befinner sig på känslomässigt, rent evolutionärt.

Det är också klart för henne vilken sorts odlare hon vill vara. Insikten kom när hon skrev Herbariet, med ockulta inslag och aurafotograferade växter.
– Jag odlar för att förändra det vi uppfattar som verkligheten. Men det vill jag inte prata om än. Jag kommer säkert att skriva om det, fast kanske i skönlitterär form.

Böckerna. Idealet är att hon får tre år på sig att läsa om något hon är intresserad av, tycker hon. Och kan vänta in skrivlusten i stället för att pressa ur sig text. Men hennes titlar har gått så bra att hon nu har flera beställningar från förlaget på vänt. Processen måste gå lite fortare.
Att hennes man formger hennes alster tycker hon är härligt, ”ytterligare ett sätt få upptäcka vem man är med”. Men det är en dragkamp mellan en stram formgivare och en författare som alltid vill ha Courier New och ”att det ska ha stänkt färg någonstans”. Mest och bäst jobbar de i Stockholm; i Paris drar livet.

En tid efter intervjun kommer ett mejl. Elin Unnes har inte kunnat släppa frågan om varför odlingstrenden är så stark just nu. Hon ger ett kort svar – för att den ger en ny, bättre berättelse – och ett mer mångordigt som handlar om att industrialismen ännu definierar vad vi ser som framgång och lycka.

– Så om man inte tror på den historien, produktivitet som måttet på en människas värde, behöver man nåt annat. Och jag tror att det är där musiken och konsten och surdegsbakandet och allt det andra kommer in också. Det handlar inte om rockande odlare, utan det handlar om att bygga en vacker berättelse, med alla medel som finns.

 

FAKTA

Elin Unnes
Ålder: 39
Bor: Lägenhet i
centrala Stockholm. Hyr torp på Mörkö och lägenhet i Paris.
Familj: Gift med formgivaren Stefan Fält.
Bakgrund: Började som praktikant på Darling 2000. Blev musikredaktör, sedan chefredaktör på Rodeo och Vice. Idag musikkritiker i Dagens Nyhet­er, krönikör i Allt om trädgård samt författare på Natur & Kultur. Har gjort ”Elins Torp” i SVTs Gokväll.

Aktuell med: Senaste utgivna boken är I odödliga odlares sällskap (2018). Skriver på en bok om doft.

Drivkraft: ”Frihet. Att vara fri och kunna följa en nyck. Söka njutning och nya upplevelser.”

Unnes om …
… odling som anti­stress: ”Det fungerar för att du lägger fokus utanför dig själv, på något annat. Det är meditativt utan att vara tomt, som meditation. Odling kan bli en smitväg ur jobb- och konsumtionshjulet. Enda fallgropen är om det blir en livsstilsmarkör, ytterligare något folk känner att de borde göra. Det är att skjuta sig i foten.”

… bästa växten för stressade journalister: ”Valeriana, eftersom god sömn ger motståndskraft. Odla eller köp roten och brygg te – ritualen är viktig. Eller lavendel. Köp eterisk olja och dutta på handleden.”