Gå direkt till textinnehållet

Han fällde Macchiarini

Erfarenheter tidigt i livet lärde Bosse Lindquist att det inte går att lita på vad gruppen tycker. Och att onda handlingar sällan begås av onda människor – utan ofta av goda.

Han kommer på cykel. Som alltid, vet de som känner honom. Röd hjälm och rymlig ryggsäck. Lunchrestaurangen ligger enligt önskemål längs sträckan mellan TV-huset på Gärdet i Stockholm och Karolinska i Solna. Universitetssjukhuset och dess forskningsinstitut har en stor roll i Bosse Lindquists dokumentär ”Experimenten”, om stjärnkirurgen Paulo Macchiarini som med dödlig utgång använde människor som försöksdjur. Programmen har – hittills – lett till tretton utredningar och tre polisutredningar. KIs rektor Anders Hamsten avgick redan i våras, sedan har en efter en tvingats gå och svidande kritik har uttryckts i de utredningar som hunnit presenteras.
– Jag tror att det pågått en strid bakom kulisserna på både KI, KS och i de andra länderna sedan en tid, om vem som ska falla. En positionering. För Macchiarini har helt rätt i att han var långtifrån ensam.

”Experimenten” har plötsligt gjort Bosse Lindquist till kändis, efter 30 år i yrket. Folk stoppar honom i Konsumkön för att diskutera och berömma. Det är nytt, trots att han sedan tidigt 90-tal konsekvent valt kontroversiella ämnen till sina dokumentärer.
Ett kort urval: han har berättat om tvångssteriliseringarna i Folkhemssverige och om genteknikens möjligheter och faror. Belyst sekterismen i den revolutionära vänstern och rest djupt in i Kambodjas djungel för att intervjua överlevande Röda khmerer. Han har visat hur Folke Bernadotte och Vita bussarna till en början valde bort att rädda judar 1945 – i strid med den hjältebild som svensk historieskrivning tecknat.

Dokumentärerna har prisats och rosats på kultursidor, men sällan nått ut brett eller fått omedelbara konsekvenser. Det gjorde honom besviken till en början.
– Sedan såg jag mönstret, att det är svårt att nå ut med komplexa skildringar av verkligheten. Jag insåg att det för samhällelig förändring behövs många små stenar. Att vara en av dem har räckt ganska långt för mig.

Återkommande har Bosse Lindquist riktat ljuset mot utnyttjande i olika former, och mot samhällets dogmer och myter. Misstron mot flocken grundlades under uppväxten, i en ”kvävande” medelklassmiljö i Stockholm. Bosse Lindquist var ”ganska ensam och ganska mobbad”. Han hade åsikter och var nördig (helt insnöad på akvariefiskar, med ett helt rum fullt av akvarier och diverse föreningar som han drev), vilket räckte för att hamna utanför. Mobbningen ledde till insikten att gruppen inte går att lita på.
– Det finns mycket som de flesta påstår eller tar för givet som faktiskt inte stämmer. Det har retat mig sedan dess.
En drivkraft i hans journalistiska värv är revanschlust på de som ”sätter sig på sanningen och skapar sig ett falskt tolkningsföreträde”.
– Om man använder sin position för att befästa en uppenbar osanning. Som till exempel ett ledarskikt på KI gjorde en period nu. Det ger mig väldigt mycket arbetslust.

Läs hela porträttet av Bosse Lindquist i Journalisten nummer 11/2016. Teckna din prenumeration här.

Fler avsnitt