Gå direkt till textinnehållet

Skandinaviens mediejättar satsar i Baltikum

De skandinaviska mediekoncernerna har sökt sig över Östersjön. Med kapitalet kommer även en utveckling mot en pressfrihet á la nordisk modell. Men alla är inte lika förtjusta.

De skandinaviska mediekoncernerna har sökt sig över Östersjön. Med kapitalet kommer även en utveckling mot en pressfrihet á la nordisk modell. Men alla är inte lika förtjusta.

Jag undrar en sak, säger nyhetsreportern Diana Odumina på Bonnierägda lokaltidningen Dzirkstele långt ute på den lettiska landsbygden.

Och fortsätter:

– Är det så i Sverige att en tidning inte får skriva något negativt om Posten för då delar de inte ut tidningarna längre?

Nej, försäkrar jag. Så är det inte i Sverige. Posten kan inte hämnas för negativ publicitet genom att vägra befatta sig med en kritisk tidning.

Detta svar blir på något sätt facit. Svenska Bonniers dominerar genom sin rikstäckande morgontidning Diena den lettiska tidningsmarknaden. Särskilt sedan Diena köpt upp tretton landsortstidningar varav fem ges ut av Dzirkstele där Diana jobbar.

rad

Dzirkstele betyder Gnistan. Det är kul i Sverige men kräver en lång förklaring och blir aldrig särskilt skojigt i Lettland.

Själv har 38-åriga Diana varit på Ystads Allehanda på studiebesök. Nya ideal har behövts. Dianas tjugo år som reporter på Dzirkstele har bjudit på tvära kast. Först ett censurerat decennium på en statsägd tidning under Sovjettiden. Sedan en yrvaken och vilsen fullständig frihet när tolv anställda köpte tidningen och drev den på egen hand efter privatiseringen 1991.

Sedan tidningen Diena köpte 51 procent av aktierna 1997 har svenskt tidningstänkande sakta sipprat ner via Dienas tidningshus i Riga till Dzirksteles redaktion i kommunhuset i lilla landsortsstaden Gulbene.

Men än är det skillnad på teori och praktik. Och detta förbryllar Diana Odumina aldrig så lite.

– Vi lärde oss i Sverige att man ska skilja på det redaktionella och på affärerna. Men det fungerar inte alltid så.

Sen berättar hon historien om hur hennes undangömda tvåspaltare i systertidningen Madonas Zinas den 24 februari i år retade det statliga lettiska postverket till vansinne.

rad

Om hur hon nu är förbjuden att skriva ett ord om Posten. Och om brevbäraren Mariete Ozola på postkontoret i Ergli som blev av med hela bonuslönen den månaden som straff för att hon pratat med en reporter.

Historien börjar med ett riktigt snöoväder som gör vägarna på den lettiska landsbygden snudd på ofarbara. Reportern Diana ringer postkontoret och frågar hur det går.

Hon får veta att vägarna är oskottade men att brevbärarna pulsar fram och att ingen har klagat hittills. Det betyder att alla har fått sin post även om den kanske kommit lite senare än vanligt.

All post måste fram, säger chefen, men hon är bekymrad för sina anställdas hälsa eftersom det inte finns några vikarier och poängterar att en brevbärare för sin lilla lön också måste vara trevlig och helst stanna och prata.

Men Diana nöjer sig inte med att intervjua ett par chefer. Hon får tag i den nyanställda brevbäraren Mariete Ozola som förklarar att hon inte är rädd för snön. Det är värre med halkan och hundarna.

”Om en hund anfaller har brevbäraren bara sin väska som vapen för att mota anfallet ”, refererar Diana på de sista raderna i artikeln.

Det och det där med lönerna är det enda kritiska i den artikeln. Och inte ens det är särskilt kritiskt.

rad

Flockar med halvvilda hundar är ett stort problem i Lettland. Varje vinter blir folk ihjälbitna.

Men att brevbärarna är rädda får man inte skriva för då hotar Posten med repressalier, förklarar Diana:

– Jag jobbar också för nyhetsbyrån BNS men de ville inte ha någon artikel om det. De hade redan problem med Posten sa de.

Nu säger Diana att hon från sin VD fått skriftligt på att hon är förbjuden att skriva mer om Posten. De anställda på postverket i Lettland får inte prata med journalister utan tillstånd då kan de få avdrag på lönen, tillägger hon.

– Jag ville skriva om det också men chefredaktören sa nej. Hon hade pratat med direktören på Posten och han sa att de som arbetar där kunde gå till alla hem och prata illa om vår tidning, säger Diana.

rad

Att Dzirksteles VD Guntar Sube förbjudit henne att skriva om Posten betraktar hon inte som något övergrepp.

– Han förstår vad det handlar om och tycker också att det är bedrövligt. Och han har köpt teaterbiljetter till brevbärarna och betalat löneavdraget. Men han kan inte göra något annat, säger Diana.

Pressfrihet och yttrandefrihet är inget som bara inträffar. I de östeuropeiska länder som söker medlemskap i EU är det tydligt att dessa friheter är friheter som måste vinnas. Och försvaras.

Diana tvivlar något på vilket stöd hon har från moderbolaget Diena.

– De tyckte inte det var korrekt att skriva som jag gjorde. Men för mig var de som arbetar på Posten viktigare. Och även om moderbolaget vet att de postanställda behandlas illa så tycker de inte att det är bra att skriva det om det drabbar utbärningen av tidningen, säger Diana luttrat och tillägger att det inte bara är Posten som trampar på yttrandefriheten. Det förekommer i massor av lettiska företag och myndigheter och är ett stort hinder i hennes jobb.

När jag nästa dag berättar Dianas historia för Dienas chefredaktör Sarmite Ellerte så bekräftar hon att makt och monopol skapar stora problem.

Moderbolaget Diena har byggt upp egen distribution i Riga och fem andra städer men är beroende av Posten på landsorten.

rad

– Monopolen är en svag punkt för pressfriheten och i början reagerade Posten väldigt nervöst. De har varit monopolister i mer än hundra år. Då är det inte lätt att tåla konkurrens. Och har de all makt över leveranserna kan de manipulera pressen. Vi har ett alternativ, men Dzirkstele har inte det.

Tillbaka i Gulbene fortsätter Diana Odumina att berätta om sitt jobb. Vi sitter på ortens kombinerade nattklubb, restaurang och spelhåla tvärs över torget några hundra meter från tidningen. Klockan är halv tre på eftermiddagen. Ensamma mamman Diana ger åttaårige sonen Klavs ett mellanmål efter skolan så han klarar sig tills hon kommer hem.

När nu det blir.

– Jag vet när jag börjar men aldrig när jag slutar. Det beror på vad som behöver göras, säger hon.

Redigerare har mer regelbundna arbetstider och kan kompa ut övertid. Diana kan inte det.

Hon får lön två gånger i månaden. Först den fasta delen. Två veckor senare den resultatbaserade som bygger på hur många och hur bra artiklar hon har skrivit.

Därför vet hon aldrig exakt vilken lön hon ska få och hon är lite osäker på om hon får berätta hur mycket hon tjänar.

– Jag vet inte om jag får säga det. Men jag tror att jag är en av dem som tjänar bäst av reportrarna på redaktionen, säger hon.

rad

Enligt lettiska anställningskontrakt är lönen hemlig. Men Diana tjänar nog runt 200 lat i månaden (3 225 SEK) vilket är en hyfsad landsortslön, men en minimilön inne på Diena i Riga.

Inte bara lönerna skiftar kraftigt. Även anställningsförhållandena. Övertid och OB-ersättning existerar inte alls. Och en utredning som de nordiska frilansfacken gjort i samarbete med lettiska journalistfacket Latvijas Zurnalistu Savieniba, LZS, visar att en stor del av landets journalister inte är fast anställda utan år efter år arbetar på tidsbegränsade kontrakt.

Ofta börjar man med en provanställning som i lyckliga fall förlängs till ett ettårigt och senare treårigt kontrakt. Först därefter kan man få en tillsvidareanställning om redaktionsledningen tycker att man förtjänar det. Så är det i alla fall på den Bonnierägda storstadsdraken i Riga.

rad

Diana är inte säker, men tror att hon har en tillsvidareanställning. Hon har i alla fall jobbat sedan 1981.

Då gillade hon inte nyheter. Nu är det hennes favoritjobb.

– Vi fick lära oss hur vi skulle skriva när Diena kom in i företaget och när jag började jobba för BNS. Som att vi ska skilja på åsikter och fakta, att vi ska skriva kort och sakligt och undvika sånt som inte hör till saken.

Nu är Diana en av de få som skriver om brott i Dzirksteles fem tidningar.

– Ingen vill skriva om sådant.

Varför? frågar jag.

Då börjar Diana berätta om en psykiskt sjuk 21-åring som gick in på dagis i Gulbene och högg ihjäl en förskollärare med yxa och sen knivdödade tre barn. Det hände nu i våras.

– Det är självklart att ingen vill skriva om det. Det var mycket obehagligt.

Det blev Diana som skrev förstås. Just den dagen var hela redaktionen i Riga på utbildning. Diana fick tips via mobiltelefon och ringde nyhetsbyrån BNS som kollade med polisen i Gulbene.

– De var jättearga för att pressen fick veta det innan de hunnit berätta för inrikesministeriet.

rad

Diana är den enda journalist som fått intervjua 21-åringens mor. Dianas egen mamma har varit hans lärare och det tror hon var skälet till att modern pratade med Diana. Nu möter hon modern på stan ibland och hälsar noga varje gång. Man kan aldrig förneka sitt eget barn, säger modern.

Så berättar Diana hur varför-frågorna som hon tar med sig hem från jobbet förföljer henne. Den officiella förklaringen bakom tragedin var att mördaren ville bli känd.

– Igår läste jag för min åttaåring om Kain och Abel, om Kain som mördade av avundsjuka. Jag tror att han som mördade barnen också var avundsjuk.

Tidigare var Diana även rättsreporter. I rättssalen föddes ännu fler varför-frågor.

– Jag försöker att inte ta det personligt utan bara skriva men ibland kan jag inte göra det. Det händer att när jag läser sagor för Klavs så känner han vad jag funderar på. En gång frågade han vad ondska var. Jag kunde inte svara. Barn är smartare än vi, säger Diana.

Under senaste årtiondet har Dzirksteles läsare fått ta del av en del ondska. Den kommunistiska censurens avskaffande öppnade alla fördämningar. Efter några år av frihet hakade den då journalistägda tidningen på en trend med gula tidningar.

Vi lämnar nattklubben som också är lunchbar och traskar över torget till redaktionen. Där börjar Diana bläddra i gamla lägg.

Den gula tidningen hette Vakara ”Dzirkstele”. Nummer ett från 22 september 1994 toppades av en bild på en halvnaken mördad äldre kvinna. I sängen bredvid henne ligger sonen som i fyllan har mördat sin mamma. Båda namnges.

rad

När vi bläddrar vidare hittar vi en bild på en man som hängt sig och på kniven som användes vid ett mord. ”Kniven är fotograferad” som Nils Ferlin skrev i dikten Löpsedel från 1938.

Tidningen innehöll frosserier i lokala brott och skvaller och måste ha slagit ner som en social bomb bland Gulbenes 4 000 hushåll.

– Innan Diena kom in i företaget visste vi inte hur vi skulle göra. Vi skrev allt, hade ingen att fråga. Först då fick vi veta vilka bilder vi kunde använda, när vi kunde publicera namn och så.

Med Bonniers inträde på scenen har kunnandet ökat. Så svarar alla när jag frågar hur de ser på svenskarnas närvaro i den lettiska tidningsvärlden. Det gäller på riksnivå och det gäller lokalt i Gulbene där svenskarna verkar indirekt via Diena.

– Professionellt var Dienas köp bra. De var de enda som vi ville sälja till. Vi ville utvecklas, säger Diana.

Har det varit dåligt på något sätt?

– Från början var vi hungriga på att arbeta, men nu känns det för mycket. Vi orkar inte. Nu ska vi dessutom prova att göra en gemensam lördagstidning för alla tidningarna, säger hon.

Den som ligger bakom företagets affärsutveckling är nye VDn Guntars Sube. Han är född i närheten men ändå av en annan värld. På sin meritlista har han en agronomexamen, egen affärsverksamhet, två somrar på ett jordbruk i Mjölby, en USA-vistelse och ett par år på utrikeshandelsavdelningen i det lettiska regeringskansliet. Fortfarande äger han ett eget grossistbolag i livsmedelsbranschen vid sidan om VD-jobbet.

rad

Om det svenska ägandet är bra eller dåligt beror på situationen, säger han.

– Stora banker och medieföretag har mål och klara idéer för hur vi ska nå dem. Att det förbättrar affärerna tjänar både vi och de utländska företagen på.

Men det krävs en viss lyhördhet.

– Om de är här som våra partners är det helt OK, men inte om de är här som våra arbetsgivare. Men Bonniers är mer som en partner, säger han.

Chefredaktör Mara Matisone har inte heller några problem med svenskarna.

– Jag känner inte av dem. De styr inte mig. Men jag skulle vilja lära mig mer av dem.

Sakta försöker hon få annonsörerna att inse att de inte är försäkrade mot negativ publicitet bara för att de annonserar i tidningen. De största har förstått, säger hon, men det är långt kvar.

Den etiska policyn är som i Sverige, tror hon. Det vill säga att tidningen publicerar födelseår, förnamn och första initialen i efternamnet på en brottsling och bilder bara vid riktigt grova brott.

rad

Både Mara och reportern Diana är med i kulturarbetarfacket som funnits ända sedan kommunisttiden.

– De ger våra barn godis på jul. Det är det enda de gör, känns det som, säger Diana.

Jag frågar om de är med i journalistfacket LSZ.

– Det är inte ett fackförbund. Det är en yrkesförening, säger Mara tvärsäkert.

Själv skulle hon vilja ha ett starkt förbund som stöd i publicistiska frågor.

– Det känns som om det skulle behövas ett sådant nu. Om någon säger att det och det får du inte skriva, så har jag ingen som kan hjälpa mig. Det finns inget förbund för det, säger chefredaktör Mara Matisone.

Nästa dag knackar jag på i Journalisternas hus inne i gamla stan i Riga. Journalistfacket som inte finns håller till i ett vidunderligt vackert kulturhus fyllt med antika möbler, textilier och konst.

Det ser rikt och mäktigt ut, men det är en kuliss med rötter i Sovjettiden. Facket får disponera huset förmånligt av staten och har lagt ut all servering på entreprenad.

rad

Förbundet har drygt 240 medlemmar. Det torde vara en knapp tiondel av alla med journalistiska arbetsuppgifter i landet. Och fastän förbundet 1993 antog nya stadgar som förvandlade det från en publicistklubb till ett fackförbund, så har denna kunskap inte nått Gulbene år 2001.

Det är frilansen Inara Zukovska som har ordnat mötet. Jag skulle få träffa generalsekreterare Leonard Pavils men han ringer och förklarar att han inte kan komma. Hans uppdrag är rent ideellt. Till vardags är han pressekreterare åt Lettlands justitieminister och nu måste han ordna presskonferens åt ministern.

Men Inara och styrelseledamoten Dzintra Liepina tar emot mig och överlämnar en flaska vin som gåva. När jag tackar nej föreslår Dzintra att vi ska öppna vinaren på ort och ställe och så gör vi.

Hon har tidigare arbetat med översättning från ryska till lettiska på kvällstidningen Rigas Balss, som ägs av Bonniers lettiska huvudkonkurrent Preses Nams. Vid nyår fick hon och flera andra sluta. Nu är hon underbetald frilans.

Dzintra är inte överdrivet förtjust i Bonniers, säger att de skapar likriktning av den lettiska pressen.

Tycker du att Bonniers ska åka hem?

– Jag ska ställa en motfråga till dig. Vill du att Preses Nams ska komma till Sverige och köpa upp tidningar?

Dzintra Liepina tycker att det fackliga var bättre på Sovjettiden.

– Då var det mer demokrati. Då var chefredaktörerna ansvariga för att informera alla anställda om att det var fackligt möte så att de kom på mötet. Nu skickar vi fax till chefredaktören med kallelsen, men det händer ofta att redaktören glömmer att säga till de anställda att de ska ha fackligt möte, förklarar hon.

rad

Jag invänder att chefredaktören knappast kan ha ansvaret för att organisera de anställda fackligt. Invändningen är rätt obegriplig i ett land utan tradition av verkliga partsöverenskommelser och vår typ av fackligt arbete.

Men Inara Zukovska förstår. Hon har tillsammans med danske frilansen Jan Winslöw undersökt arbetsförhållanden på lettiska redaktioner och vet mer hur ett västeuropeiskt fackförbund arbetar.

Några planer på att starta journalistklubbar på arbetsplatserna finns det inte i år, säger hon:

– Vi har kongress i december. Då kan vi få en ny styrelse med nya människor och nya idéer om hur vi kan organisera journalister i facket. Men det är en ond cirkel. Facket har inga pengar så vi kan inte göra något som ger oss nya medlemmar. Jag vet inte vad vi ska göra, säger Inara på det fattiga journalistförbundet under kristallkronorna i Riga.

borge.nilsson@textra.se

Bonniers och Schibsted samäger landets största tidning

För ett år sedan kämpade Jaan och Urmo om läsarna på var sin kvällstidning. Den ena åt Bonniers, den andra åt Schibsted. Nu gör de tillsammans Estlands största tidning – ägd av både Bonniers och Schibsted.

För två och ett halvt år sedan påminde kvällstidningarna i Tallinn om sina kollegor i Stockholm.

Aftonbladets ägare Schibsted gav ut den större Sönumileht. Expressens ägare Bonniers lyckades mindre bra med sin Öhtuleht.

I dag är det bara en sak här som påminner om Stockholm och det är att en av reportrarna är märkvärdigt lik Expressens nya chefredaktör Joachim Berner.Annars är det mesta så olika det kan bli.

Ett intensivt priskrig sommaren 1999 fick Bonniertidningen Öhtuleht att dra ifrån sin medtävlare rejält.

Men framgången kostade på. Tidningarna förlorade nära nio miljoner vardera det året och det är mycket pengar i ett litet land med bara 1,4 miljoner invånare och två olika språk.

rad

Ju fler tidningar de sålde, desto mer pengar försvann det.

Tidningskriget slutade med att Aftonbladets ägare Schibsted och Expressens ägare Bonniers slog ihop sina bägge kvällstidningar till en enda som snabbt blev Estlands största tidning.

– Det är ju inte ett förstahandsval att lägga ihop verksamhet med en konkurrent. Men på en så liten marknad som Estlands blev det ingen lönsamhet om vi hade fortsatt att konkurrera. Vi såg att hur mycket vi än satsade skulle det ta väldigt lång tid innan det kunde ge vinst, säger Bonniers informationsdirektör Erik Månsson som tidigare varit chefredaktör för Expressen.

För de anställda på Sönumileht och Öhtuleht har de senaste åren varit minst sagt turbulenta.

rad

Jaan Väljaots, 33, är nyhetsreporter med rättsbevakning som specialitet och kom från Bonniers Öhtuleht. Han minns inte den hårda konkurrensen så mycket som ett upplagekrig reportrarna emellan.

– Det var mer chefernas och ägarnas. Jag var inte med i något krig. Jag jobbade på som vanligt och försökte göra mitt bästa, säger Jaan Väljaots.

Hans nuvarande nyhetschef Urmo Soonvald var tidigare chefredaktör för konkurrenten Sönumileht som ägdes av Schibsted.

Hans tidning skrev mer om politiska och sociala frågor, medan ÖL sålde på brott och underhållning. Men konkurrensen slätade ut deras profil. Mot slutet blev de allt mer lika och hade samma nyheter på etta och löp.

När beskedet kom i mitten av maj förra året att de båda skulle slås ihop hade redaktionsledningarna drygt en månad på sig för att skapa den nya tidningen SL Öhtuleht.

rad

Plötsligt fanns det två av allt. Två VDar, två chefredaktörer, två redaktioner. Den sammanlagda personalstyrkan på 190 personer skulle halveras.

Det blev Öhtulehts chefredaktör Väino Koorberg som tillsammans med VD Priit Leito från Sönumileht utsågs att leda den nya draken.

– Det är inget problem för mig. Han var bäst. Jag lär mig nya saker av honom varje dag och jag hoppas han lär av mig, säger Urmo Soonvald som fick bli nyhetschef i stället för chefredaktör.

Ingen fackklubb och ingen turordningslista komplicerade arbetet. Sånt existerar inte på estnisk arbetsmarknad.

– Vårt uppdrag var att fylla alla platser med de bästa personerna men alla ville ha så många som möjligt med från den egna tidningen, så vi hade stormiga möten, säger Väino Koorberg.

rad

Under tiden gjorde fotfolket tidning som vanligt, väl medvetna om att varannan skulle få gå. För Jaan Väljaots var det inte så tufft som för många andra.

– Sönumileht hade ingen rättsreporter så jag hade ingen personlig medtävlare. Men för de flesta var det en svår tid, förklarar han.

Normalt ska en arbetsgivare i Estland göra uppsägningen minst två månader i förväg.

– Men vi hade inget val. Vi gav beskedet en vecka innan den nya tidningen skulle ut och därför fick vi betala fyra till åtta månaders uppsägningslön beroende på anställningstid, säger Väino Koorberg.

Att behålla personalen under uppsägningstiden var uteslutet, säger han. Det hade inte varit bra för arbetsmoralen.

Torsdagen den 29 juni förra året gjordes sista numren av Sönumileht och Öhtuleht. Fredagen den 30 juni började de som valts ut från SL att flytta in sina prylar i ÖLs lokaler. Söndagen den 2 juli drog det nya gänget i gång. Dan därpå kom första numret av SL Öhtuleht ut.

– Jag var rädd att det skulle bli större slitningar, men det blev nästan inga alls, säger chefredaktören Väino Koorberg.

rad

– Det var väl inte så dramatiskt för oss egentligen. Det var värre för dem som sparkades ut, säger rättsreportern Jaan Väljaots.

– Vi stod inför en helt ny situation. Ingen visste vad som skulle bli av det och det tog några dagar innan vi förstod hur de andra tänkte och arbetade. Sen var det inga problem. Vi har alla samma mål, att göra en bra tidning, säger nyhetschefen Urmo Soonvald.

I siffror räknat är tidningen en succé. Upplagan i juli förra året var 7 900 ex lägre än bägge tidningarnas upplaga månaden före. I mars i år skiljde det bara 2 500 ex.

– Ägarna trodde på två miljoner estniska kronor i förlust första halvåret. När halvåret hade gått hade vi gjort lika mycket i vinst, säger Väino Koorberg.

Nu är SL Öhtuleht Estlands största tidning med 67 000 läsare och har gått om Schibsteds dominerande morgontidning Postimees. Fast det är en lite känslig punkt.

rad

– Det har gått över förväntan, men jag tror nog att Postimees fortfarande är lite större om man mäter såld upplaga som vi gör i Norden och inte tryckt som man gör i Estland, säger direktör Hans Erik Matre som leder Schibsteds verksamhet i Estland.

När det gäller utfallet för de anställda som förlorade jobbet, finns det ingen som kan svara på hur det blev.

– Men det blev inte så tragiskt som det verkade vid första anblicken. Först var det en chock förstås. Sen tror jag att de flesta tyckte att de fått rätt bra kompensation och vad jag vet så har alla fått nya jobb eller börjat studera, säger rättsreportern Jaan Väljaots.

För honom är varken löner eller arbetstider några stora frågor.

– Många reportrar klagar på att jobbet är för hårt men personligen känner jag inte så. Kanske beror det på att jag är ung och äregirig och vill arbeta mycket, säger han.

borge.nilsson@textra.se

Estniska journalistförbundets ordförande:

”Skandinavernas intåg så illa det kan bli”

– Som representant för de anställda ser jag verkligen inga fördelar med skandinavernas intåg. Det är så illa det kan bli! säger estniska journalistförbundets ordförande Allan Alaküla.

Han är nyvald ordförande för ett journalistförbund med 640 medlemmar där mindre än hälften är yrkesverksamma och har journalistiska arbetsuppgifter.

Totalt finns högt räknat 1 400 journalister i Estland, säger han, och på sovjettiden var 1 300 med i facket. Då innebar medlemskapet klara fördelar, som möjligheten att semestra i Bulgarien eller att få lov att köpa bil.

Men Allan Alaküla, 32, hör inte till det gamla gardet. Han började 1992 som ledarskribent på morgontidningen Postimees, nu ägd av Schibsted, och blev 1997 chef för ledarredaktionen på Sönumileht – en av de två kvällstidningar som i dag utgör SL Öhtuleht.

rad

Vid sammanslagningen förra sommaren blev han utsedd till chef för den nya tidningens ledaravdelning, men slutade efter bara en månad.

– Jag fick inte lov att förverkliga min syn på vilken redaktionell inriktning ledarsidan skulle ha. Dessutom gjordes en omorganisation som begränsade min frihet och administrativt placerade mig under nyhetsredaktionen, förklarar han.

Där finns också kärnan i Allan Alakülas kritik mot svenska och norska tidningsägare. Själv är han inte med i något parti, säger han, men flera som Journalisten pratar med förknippar honom starkt med centern, det parti som ger ut den politiska veckotidningen Kesknädal där han nu är andreredaktör.

Han återkommer flera gånger till hur skandinavernas intåg ritat om pressens politiska mediekarta så att den inte stämmer med hur folk röstar. I dag är det färre tidningar som stöder centern och allt fler sålda exemplar stöder den sittande regeringskoalitionen. Detta bidrar också, tror han, till det minskade förtroendet för medierna.

rad

– Den politiska obalansen på ledarsidorna skapar allvarliga sociala risker. Och om antalet tidningar minskar blir obalansen ännu större, säger Allan Alaküla och talar med viss nostalgi om hur det var innan ”The Vikings” kom.

– Som representant för de anställda ser jag verkligen inga fördelar. Det är så illa det kan bli! Som yrkesman kan jag se saker som är bra. De har tagit med sig visst kunnande och en del ny teknik.

Fackligt har sammanslagningen av landets enda kvällstidningar lett till avstannad lönekonkurrens vilket fryst topplönerna för journalister i Estland. Allan Alaküla misstänker en direkt lönekartell, vilket chefredaktör Väino Koorberg på SL Öhtuleht förnekar.

Men särskilt klåfingriga som ägare vill Alaküla ändå inte påstå att norrmän och svenskar varit.

Den enda gång han själv utsatts för direkta påtryckningar gällde det att bryta mansdominansen på debatt- och ledarsidan.

– Jag gillade inte påtryckningen men kan uppskatta målet. Innan hade vi ett enda kriterium för kvinnor på bild och det var att de skulle se bra ut. Men nu tycker jag att ägarnas ingripande är lite lustigt. Det skedde för att det var en av de få saker som norrmännen kunde se och förstå, säger han.

En sak oroar honom mer. Att den lyckade sammanslagningen av kvällstidningarna ska bli exemplet som tar livet av krisdrabbade morgontidningen Eesti Päevaleht.

rad

– Det går massor av rykten, men inte ens de som jobbar där vet vad som händer. Man kan ju tänka sig att Bonnier och Schibsted kommer överens om att lägga ner den eller att den blir en prenumererad morgonutgåva av SL Öhtuleht. Det skulle vara mycket allvarligt för demokratin och yttrandefriheten, säger han.

Till de yrkesmässiga fördelarna med att nya ägare ger större branschkunnande hör synen på pressetik. Allan Alaküla sitter i pressens opinionsnämnd vars utslag för bara några år sedan helt kunde negligeras av tidningarna, men nu tas på allvar.

Fackligt ser han hur andelen frilansar ökar, särskilt i tidskrifterna som nästan helt ägs gemensamt av Bonniers och Schibsted.

– Det har varit en mycket snabb ökning, särskilt efter att skandinaverna kom. Och de flesta tror att frilansar får sämre betalt än fast anställda.

rad

Facket tror också att lönespridningen är stor. Allan Alaküla nämner ett spann från 860 svenska kronor (1 500 EEK) i månadslön i den ryskspråkiga pressen till ända upp till 23 000 svenska kronor (40 000 EEK) för stjärnorna på stora tidningar som ägs av svenskar och norrmän. Men det vet inte journalistförbundet Eesti Ajakirjanik Liit och ingen annan heller.

– Vårt fackliga huvudmål är att överhuvudtaget få en lönestatistik. Men problemet är att lönen enligt de flesta anställningskontrakt är konfidentiell. Det har väl aldrig hänt, men i princip kan man få sparken om man berättar för facket vad man tjänar. Och det är ett hot som fungerar, säger Allan Alaküla.

borge.nilsson@textra.se

Tidningsdoktorn Pelle Ekman förändrar baltiska tidningar

Om Sverige är en kulturimperialistisk stat som försöker tvinga på grannarna runt Östersjön vår syn på publicistik, så är det Pelle Ekman som gör jobbet.

Han har eget rum på Lettlands största morgontidning Diena och beskrivs av chefredaktören Sarmite Ellerte som väldigt duktig på att kombinera innehåll och layout.

– Allt går snabbare här. Det som tar tre år att genomföra på DN går på ett år här. Det sitter inte så mycket i väggarna. Väggarna är bara tio år, säger Pelle.

Han har att jämföra med. För tio år sedan var han utvecklingschef på DN. Han har varit featurechef på SvD, redigerare på Expressen och jobbat på TV4.

Nu är han redaktionell utvecklare på Marieberg International. Det betyder att han försöker plantera in svenska redaktionella kunskaper i lettiska Diena, polska Super Express samt estniska kvällstidningen SL/Öhtuleht, morgontidningen Eesti Pähvaleht och veckomagasinet Eesti Express.

rad

– Jag tycker att jag har bra idéer. Jag kommer inte hit för att sälja på dom någon skit. Då skulle jag inte hålla på, säger han.

Sen blir han lite högstämd. Visst är Lettland en demokrati, men press och yttrandefrihet sitter väsenligt lösare än i Sverige.

– Här förekommer påtryckningar så det är viktigt med starka medier och en fri press. Och jag är med och bygger upp en fri press, det känns väldigt bra. Målet är att öka upplagan. Om det är kulturimperialism eller inte bryr jag mig inte om, säger han.

Mycket får tas från början. Pelle kan vara layoutare ena dagen och jobba med redaktionella strukturer den andra. Men det går inte att försöka forcera fram förändringar.

rad

Vill Pelle puffa för en ungdomssida eller för infografi får han noga kolla vilka reaktioner han får.

– Får jag inte med mig dom på mina idéer så blir det inget. Då får jag försöka återkomma längre fram, säger han.

Men om det slår så slår det rejält. Diena leder utvecklingen i Lettland.

– Börjar vi med en hus&hem-sida så vet jag att Neatkariga kommer med en likadan nästa vecka.

Neatkariga är Dienas huvudkonkurrent. Namnet betyder “oberoende” men Dienas chefredaktör Sarmite Ellerte kan prata länge om dess politisering och knytning till ägaren, ett oljebolag, med många andra affärsintressen.

Konkurrenten har mer gemensamt med ryska mediehus, säger hon, än med hennes eget Bonniers som koncentrerar sig på sin medieverksamhet.

Överhuvudtaget, tycker Pelle Ekman, är det mer politisering och smutskastning mellan tidningar i Lettland än i Sverige.

Men mycket blir snabbt mer likadant.

rad

Just nu jobbar han mest med olika typer av texter. Att i förväg bestämma att det här ska vara en rak nyhetstext, medan det där ska vara en nyhetsanalys.

– Där finns det mycket att lära, säger han diplomatiskt.

Men jobbet har ett slut.

– Så småningom har vi gjort oss överflödiga. Det är själva idén. Då finns det ingen anledning för oss att säga vad de ska göra här, säger Pelle Ekman.

Ett rejält handikapp har han dock i jobbet. Ett avgörande.

– Det värsta är ju att jag inte kan läsa vad de skriver!

Det är också vad Sarmite Ellerte nämner som den bästa försäkringen mot att svenska ägare skulle bli allt för klåfingriga:

– De kan inte lettiska. Då är det inte lätt att styra oss!

borge.nilsson@textra.se

Skandinaver i Baltikum

Estland

Bonniers

* Äripäev, (daglig rosa affärstidning, helägd genom Dagens Industri) som också ger ut den ryskspråkiga veckovarianten:

* Delovoje Vedomosti.

* Eesti Päevaleht. Estlands näst största morgontidning genom delägda dotterbolaget:

* Ekspress Group (50 %. Resten ägt av estniske tidningsmannen Hans Luik). Förlaget ger också ut:

* Eesti Ekspress, Estlands ledande veckomagasin, samt äger tillsammans med ärkerivalen Schibsted:

* SL Öhtuleht, Estlands största tidning och enda kvällstidning, samt

* Eesti Magazine Group, som ger ut 18 tidskrifter med 75 % av landets tidskriftsmarknad. Bland annat veckomagasinet Kroonika samt damtidningar, herrtidningar, ungdomstidningar och nischtidningar.

Schibsted

Kanal 2. Kommersiell TV-kanal ägd till 96,4 % genom Schibsted Eesti, som också äger:

Eesti Media Group (92,5 %) med Estlands största tryckeri:

Kroonpress, och:

* Postimees. Estlands största morgontidning, samt

lokaltidningarna Sakala, Järva Teataja, Viru Press, Pärnu Postimees och * Valgamaalane, och en ägarandel i

* Radio Tarttu

* EMG äger också tillsammas med Bonniers:

* SL Öhtuleht, Estlands enda kvällstidning.

* Eesti Magazine Group, som ger ut 18 tidskrifter med 75 % av landets tidskriftsmarknad. Bland annat veckomagasinet Kroonika samt damtidningar, herrtidningar, ungdomstidningar och nischtidningar.

MTG

* TV 3

* TV1000

* Star FM (radio)

Lettland

Bonniers

* Dienas Bizness. Rosa affärstidning ägd genom Dagens Industri

* Diena, Lettlands största medieföretag med landets största tidning Diena och 13 lokaltidningar (se separat faktaruta).

Schibsted

* Ingen verksamhet

MTG

* TV 3

* TV1000

* Star FM (radio)

Litauen

Bonniers

* Verslo Zinios. Rosa affärstidning ägd genom Dagens Industri.

* LNK, Lettlands största TV-kanal.

* Marieberg Media, Vilnius.

Schibsted

* Ingen verksamhet

MTG

* TV 3

* TV1000

Löner

På Bonnierägda landsortstidningen Dzirkstele ligger lönerna på redaktionen mellan 80 lat (1 290 SEK) och 400 lat (6 451 SEK).

På koncernens rikstäckande huvudstadstidning, Diena, tjänar journalisterna mellan 200 lat (3 225 SEK) och 900 lat (14 516 SEK). De bäst betalda redaktionscheferna har 1 200 lat (19 354 SEK) i månaden.

I ryskspråkig press är lönerna väsentligt lägre.

Snittlönen på hela den lettiska arbetsmarknaden var 156 lat (2 516 SEK) under fjärde kvartalet 2000.

Dzirkstele

Dzirkstele (Gnistan) har 36 anställda varav 29 på redaktionen. Dessutom medarbetar 8-9 lokala frilansar.

Den ger ut fem tidningar. Den ursprungliga Dzirkstele med Gulbene som utgivningsort (4 500 ex), Madonas Zinas (3 500 ex), Jekabpils Zinas (3 200 ex), Valmieras Zinas (2 000 ex) och Aluksnes Zinas (1 500 ex).

Företaget ägs till 51 % av Diena (Bonnier), 13 % av VD Guntars Sube, 13 % av chefredaktör Mara Matisone och resterande 23 % delas av de journalister som tog över tidningen 1991 när den privatiserades.

Omsättningen (2000) var 220 000 lat (3,5 miljoner SEK).

Diena

Sexdagarstidningen Diena är Lettlands ledande dagstidning med 87 anställda på redaktionen och 170 anställda totalt.

Upplagan är cirka 59 000 på vardagar, 76 000 på fredagar och 73 500 på lördagar. Enligt statuterna ska den redigeras i en anda som aktivt arbetar för demokratiska värden och det fria ordet och vara oberoende av politiska och ekonomiska intressen.

Tidningen Diena omsatte förra året 77,7 milj SEK (4,8 milj LVL) och gav 7,4 milj SEK i vinst (460 000 LVL).

Den ingår i koncernen Diena som ger ut de tretton lokaltidningarna Zemgales Zinas, Novaja Gazeta (på ryska), Bauskas Dzive, Dzirkstele, Aluksnes Zinas, Jekabpils Zinas, Madonas Zinas, Valmieras Zinas, Staburags, Ogres Zinas, Ziemellatvija, Kursas Laiks och Neatkarigas Tukuma Zinas. Koncernen ger också ut en gemensam TV-bilaga som trycks i 130 000 ex.

I koncernen finns också tidskrifterna Darza Pasaule, Una, Agro Tops och Veseliba, samt Dienas nätportal Diena.net.

Egen distribution, tryckeri, servicecenter och butiker som bl a säljer Dunis pappersservetter ingår också i koncernen.

Koncernen ägs huvudsakligen av Marieberg International. Omsättningen ökade förra året med 9 procent till 232 milj SEK (14,4 milj LVL). Vinst före skatt var 3,3 milj SEK (207 000 LVL).

Fler avsnitt
Fler videos