Sjuka av stressen

Monica Brundin Danielsson

Fredagen den 25 februari 2000 var Monica Brundin Danielssons sista arbetsdag på Skånska Dagbladets lokalredaktion i Sjöbo.

Måndagen den 28 februari brast allt.

– Jag hade kommit till en punkt då det bara inte gick längre. Jag vaknade på morgonen och kunde inte sluta gråta.

Monica blev apatisk, skrämdes av minsta ljud.

Hon blev sjukskriven för utbrändhet. Hon var deprimerad.

– Jag ville inte leva längre. Det var totalmörkt, nattsvart.

Hon hade kommit till Skånskan som vikarie 1995, men fick först 1999 fast anställning.

Hela tiden hade hon ansträngt sig för att motsvara bilden av den perfekta kvinnan, maka och mor, högpresterande reporter med tio mils pendlingsavstånd till jobbet, aktiv i skolrådet, ordförande i gymnastikföreningen.

Det gick under några år, men till slut tappade hon bort sig själv och förlorade förmågan att sätta gränser mot andra.

När man tittar i backspegeln är det lätt att vara efterklok. I dag ser hon varningssignaler som hon då var omedveten om.

– Flera av de klassiska signalerna fanns där, tunnelseendet, koncentrationssvårigheterna, paniken.

En morgon på väg till jobbet fick Monica sådan panik med hjärtklappning att hon körde direkt till vårdcentralen i tron att det var en hjärtinfarkt. Läkaren tog EKG och kunde konstatera att det inte var något fel på hjärtat. Då körde Monica till jobbet utan att ta notis om att det kanske var något annat som var fel.

– Det finns drag hos mig som samverkade med den dåliga arbetsmiljön och jag kunde inte se vila som en lösning. Det märkliga är att jag aldrig funderade över risken att jag kunde rasa ihop. Det var otänkbart. Innan jag bröt ihop snarare ökade jag än minskade på tempot.

En del av hennes beteendemönster grundlades under åren som vikarie.

– Särskilt när man är i vikariesvängen måste man hela tiden visa att man duger, vara duktig och visa sin kapacitet.

Som vikarie är man dessutom utanför, inte riktigt medräknad, varken när lönepotten ska fördelas eller vilka som kommer på fråga för att få gå kurser.

– Som arbetsmarknaden är i dag är alla journalister utbytbara. Därför behöver arbetsgivarna inte anstränga sig, som i vården, där det är brist på folk. I den bästa av världar skulle vissa av de dåliga arbetsgivarna inte få något folk.

– Vi behöver bli sedda och kunna känna att det är viktigt att just jag gör det här. Det är ett grundläggande behov för alla. Man kan inte bara kräva att folk ska producera och att någon annan annars får hoppa in. Det handlar om att återupprätta en mänsklig värdighet.

Layoutstyrning

Det layoutstyrda arbetssättet på Skånska Dagbladet bidrog till att Monica Brundin Danielsson upplevde arbetet som urholkat på mening.

– Jag kände mig förnedrad av att hålla på med att fylla i hålen och rutorna i mallen. Det gällde bara att gå ut och hitta en lämplig verklighet.

”Hålfylleri”, kallar hon det. ”Kvantitetsjournalistik”.

– Det stred mot min arbetsmoral. Vi måste sluta med multiredaktörskapet, att skriva för att fylla hål, och vi måste få stopp på vikariesnurren.

Hon, som alltid älskat journalistjobbet, vill hitta tillbaka till glädjen i journalistiken.

De senaste två åren har varit tunga, men hon har jobbat sig upp, steg för steg, bland annat med hjälp av terapi. Och så av familjen och de närmaste vännerna.

– Utan dem hade det aldrig gått.

Rehabiliteringen har övergått till att bli en del av hennes nya yrkesliv. Sedan augusti förra året utbildar hon sig till friskvårdsterapeut.

– Jobbet sökte mig. En granne tipsade mig om utbildningen till friskvårdsterapeut, som mycket går ut på att man ska lära känna sig själv för att sedan kunna hjälpa andra.

Meningen är att rehabiliteringen ska vara klar till jul och nästa år börjar det nya livet.

– Jag är skiträdd efter att inte ha arbetat på nästan tre år. Hur starkt är mitt nya fundament?

Monica vill kombinera skrivande om hälsa, friskvård, kost och livsstil med att jobba som arbetsmiljö- och friskvårdskonsult.

– I dag köper sig arbetsgivarna fria med gymkort, men de som utnyttjar det är de som i alla fall skulle ha gått på gym. Det är inte de som äter dåligt och lider av fetma som motionerar.

Som konsult inriktad på arbetsmiljö ser hon en marknad, inte minst på tidningsföretag.

Under sin konvalescens har hon fått intrycket att både företag och det lokala facket saknar kunskap och beredskap för problem av det här slaget.

– Folk blir rädda. För omgivningen är det lättare att hantera situationen om en kollega bryter benet eller får cancer. Jag är mycket besviken både på facket och på arbetsgivaren. De har inte tagit något ansvar. Man blir ganska ensam med en sjukdom som faktiskt är väldigt allvarlig.

– Det är så små saker som behövs, som att de hör av sig. Både arbetsgivare och fack skulle med små medel kunna få sjukskrivna att må bättre genom att bara visa att de bryr sig.

Hon anser att ju mer folk vågar prata om de här problemen, desto bättre går det att hantera dem.

– Jag tror på att trollen spricker i ljuset. Det behövs människor som vittnar om det här. Vi kan skapa ringar på vattnet.

Monica Brundin Danielsson vill använda sina erfarenheter konstruktivt och så gott hon kan hjälpa till med att hejda lavinen med långtidssjukskrivningar.

– Jag har aldrig sagt att det här är det bästa som hänt mig. Helst hade jag velat vara utan det. Men jag har fått lära mig mycket om mig själv efteråt. Det finns ingen annan väg än att vara öppen. Man måste gå vidare framåt.

– Jag är inte en utbränd askhög. För mig handlar det inte om att komma tillbaka, utan om att gå vidare. Det enda jag skäms för är att jag inte tog hand om mig själv tidigare, säger Monica Brundin Danielsson.

Marja Andersson

Marja Andersson började i januari i år som reporter på nystartade TV4 GävleDalarnas redaktion i Falun.

– Det var drömjobbet för mig, chansen att få jobba med TV, säger hon.

Och jobba fick hon. Marja Andersson och en TV-fotograf skulle bevaka 15 kommuner. De inledde arbetsdagen med att mellan klockan åtta och nio spåna fram vilka inslag de skulle göra. Sedan åkte de runt i Dalarna och spelade in reportagen för att sedan återvända till redaktionen och redigera knäcken.

Senast klockan tre på eftermiddagen måste inslagen vara klara för att kassetterna skulle hinna skickas med bussen klockan 15.15 till Gävle och huvudredaktionen.

– Det var mycket stressigt. Vi hann till exempel aldrig delta i morgonmötet per telefon klockan nio och vi hann heller aldrig äta lunch.

Hon mådde dåligt av att inte hinna göra så bra inslag som hon ville.

– För att göra vettiga jobb på ett så stort område behöver man vara fem–sex journalister .

Efter några veckor fick Marja Andersson infektioner och utslag i ansiktet. Sedan drabbades hon av sömnsvårigheter, huvudvärk, yrsel och koncentrationssvårigheter.

– Efter fyra månader började jag känna ett tryck, som ett band av smärta över bröstet. Jag trodde att det var något fel med hjärtat och gick till en läkare.

Hon blev sjukskriven för överansträngning.

– Man tror inte att något sådant ska hända en själv, säger Marja Andersson, som aldrig hade några problem när hon jobbade på Dala-Demokraten och Nya Ludvika Tidning, där hon under olika perioder var reporter, redigerare och nattchef.

Hon hade heller inga problem när hon var sjuksköterska och arbetade med för tidigt födda barn, cancersjuka, alkohol- och tablettmissbrukare och på långvården.

Hon har alltså klarat av stressyrken tidigare. Men efter några månader på TV4 GävleDalarna sade hennes kropp och själ ifrån.

Läkaren som sjukskrev henne uppmanade henne också att sluta på TV4 GävleDalarna, vilket hon gjorde. Även fotografen slutade efter ett halvår.

– Under den här tiden fick jag aldrig något stöd från chefen. Han sade att om jag slutade så fanns det många andra som ville ha mitt jobb. Jag blev chockad över det cyniska sätt jag blev bemött på.

När hon slutade skrev hon ett e-brev till chefen för TV4 Norr (där TV4 GävleDalarna, TV4 Sundsvall, TV4 Västerbotten och TV4 Norrbotten ingår). I brevet, som hon också skickade till alla på redaktionen, frågade hon om inte ledningen var rädd om sin personal. Hon avslutade brevet med en uppmaning: ”Gör något åt situationen på TV4 GävleDalarna innan fler blir sjuka eller slutar.”

– Jag ser inte på mig själv som ett offer, utan anser att jag är en vanlig, duktig journalist som råkade hamna på fel plats.

Efter två månaders sjukskrivning återhämtade hon sig och började jobba igen, först som sommarvikarie på Dala-Demokraten, och nu på ett vikariat fram till sista december på Studio Vox (Dalarnas taltidning) i Borlänge.

Hon har inte tröttnat på journalistyrket, trots sina erfarenheter från TV4.

– Jag brinner för att skildra den lilla människan som knappt kommer fram i medierna. De bästa reportagen jag har gjort är om hemlösa, långa operationsköer, blinda, om kvinnomisshandel och orättvisor i allmänhet. Jag älskar mitt jobb och är en glad skit, säger Marja Andersson.

Anders Berge

I februari i år lämnade Anders Berge journalistyrket, två år efter den februaridag då hans världsbild och självuppfattning skakades om.

Det var onsdagen den 21 februari 2000 som han bröt samman i direktsändning för TV4 Sydost i Växjö.

Han fick lov att inse att utbrändhet kunde drabba honom själv, inte bara andra. Han, som alltid hade varit uppåt och energisk, var plötsligt nedstämd, apatisk och saknade självförtroende.

Anders Berge berättade i Journalisten (15/00) om sin kollaps, hur han när första morgonsändningen startade märkte att han skulle få svårt att läsa sin text. Panikångesten slog till. Han ville resa sig och gå mitt under direktsändning. Det var som om tiden stannat och ljuset slocknat.

Ändå lyckades han genomföra tre morgonsändningar, men alla, även tittarna, såg att något inte stod rätt till.

Efteråt vände han sig till företagshälsovården, som ville sjukskriva honom. Men han ansåg sig inte ha tid.

Tre dagar senare gav han upp.

Han var sedan sjukskriven i ett år, då han gick på behandling hos en stresskonsult som lärde honom slappna av och förstå varför han drabbades.

I november 2000 hade han kommit så långt att han kunde börja arbetsprövning som webbredaktör på TV4 Sydost. I januari 2001 var han tillbaka ”på riktigt” igen.

– Jag utsatte mig då inte för stressande situationer. Visserligen hoppade jag in ibland när det behövdes, men jag schemalade inga arbetspass som programledare, säger han.

Huvudsakligen jobbade han fortsättningsvis som webbredaktör.

Vilka råd har du till stressade kolleger?

– Lär er att säga nej. Gå inte med på att bli arbetsgivarens redskap. Glöm inte bort att leva. Det finns annat än jobbet.

Ett viktigt råd är att lära sig lyssna till sig själv och sina signaler och förutse vad som är på gång.

– Jag kan i dag hantera problemen inom mina givna ramar och vet när jag håller på att gå för långt. Märker man att man börjar sova dåligt, känner oro och ångest, och får magbesvär ska man se upp.

Många drar sig för att berätta om sin utbrändhet, som kan uppfattas som enbart ett problem hos individen. De är rädda för att bli stämplade som stresskänsliga och få det svårt på arbetsmarknaden.

Men Anders Berge ser det mera som ett strukturellt problem. Färre ska göra mer på slimmade arbetsplatser.

– Det finns företag som inte är värda att ha någon personal alls. Vi måste jobba mer fackligt med arbetsmiljön och inte bara för att trygga arbetsgivarens vinst. Mänskliga villkor måste gälla, inte marknadens. Facken måste jobba mycket mer med de här frågorna. Stress och utbrändhet är vår nya folksjukdom.

Före, under och efter sjukperioden var Anders Berge ordförande i journalistklubben på TV4 Sydost. Han har även haft centrala fackliga uppdrag och arbetat med att samordna facken på de olika lokala TV4-stationerna.

I februari i år fick Anders Berge besked om att han fått anställning som ombudsman på Sif i Växjö.

– I dag har jag kontakt med folk i Sif som jag hjälper med rehabilitering. Det är viktigt att jobba förebyggande och se till individen. Jag har roligt på jobbet även om jag hanterar stora problem. I mitt nya jobb gäller mänskliga villkor, inte marknadens. Här tar vi hand om varandra. Jag har hamnat rätt.

Fakta/Stress

Stressforskaren Lennart Levi brukar säga att roten till stress är en obalans mellan vad vi behöver och vad vi förmår, mellan vad miljön erbjuder och vad den kräver av oss. Stress uppstår också i glappet mellan höga förväntningar och upplevd verklighet och när vi hamnar i rollkonflikter privat och yrkesmässigt.

Vi blir stressade av för mycket eller för litet information och av för låga eller för höga krav, till exempel både av överbelastning och av undersysselsättning eller arbetslöshet.

Den gemensamma nämnaren för dessa stressituationer är att vi saknar inflytande över vad som händer med oss.

I flera stycken kan de här definitionerna av stress användas som en beskrivning av journalisters vardag. I en undersökning om journalisters, författares och informatörers arbetsmiljö (Journalisten nr 25/02) uppgav sig fler än var femte lida av sömnsvårigheter och mer än sex av tio klarade inte av att på fritiden koppla bort tankarna på jobbet.

Gunnar Rylander, psykiatriker knuten till sektionen för personskadeprevention på Karolinska institutet, har hört journalister berätta om hur de tycker sig mista kontrollen över sin situation.

Det är i sig en anledning till oro i ett yrke med många stressfaktorer.

– För att må bra måste man ha kontroll över sitt liv och möjligheter till vila, återhämtning, reflektion. Ska man klara av att gå på gungflyn måste man ibland kunna landa på fast mark och vila, säger Gunnar Rylander.

Olika yrken har olika regler

Han påpekar att olika yrken har olika oskrivna, underförstådda regler för vad man förväntas stå ut med. Och journalistyrket drar sannolikt till sig personer som tror sig passa för det.

– De kör i 130 och är hela tiden riskabelt nära gränsen. En del driver sig själva ännu hårdare för att de vill visa att de är oersättliga.

Självförtroendet måste späs på med nya bedrifter.

– Det rör sig om personer som ständigt behöver utmaningar, nya berg att bestiga. Förhoppningsvis klarar de av det och får credit för det, säger Gunnar Rylander.

Individerna reagerar också olika på stress: För en del är den drivande, för andra är den skadlig.

Men även de som älskar sitt jobb och tror sig kunna jobba hur mycket som helst löper risker. De kan hamna i vad en norsk forskare kallat honungsfällan: folk som jobbar hela sin vakna tid, och är så motiverade att arbeta att privat liv och vila ses som irriterande avbrott i arbetet, riskerar att till slut bli utbrända.

– Journalister och folk i vårdyrken ger mycket av sig själva i jobbet och identifierar sig med yrket; det de gör är vad de är, säger Gunnar Rylander.

Många jobbar med osäkra anställningsformer, på vikariat och i projekt. De måste ständigt prestera för att skaffa sig nya referenser. De kan inte luta sig tillbaka utan måste hela tiden jaga.

I en tid när redaktioner bantas förändras också jobben och organisationerna.

– Talesättet är att den som sig in i leken ger får leken tåla. Men om spelreglerna ändras är det inte fair play, säger Gunnar Rylander.

Och för den som är ett med sitt yrke kan arbetslöshet innebära en katastrof, en identitetsförlust.

Varnar för identifikation med jobbet

Gunnar Rylander varnar för denna totala identifikation med jobbet.

– Var och en måste jämföra med sig själv och ha rimliga ramar för att kunna fungera som människor. Vi måste göra annat än jobba, som att umgås med familj och vänner eller till exempel motionera.

Han rekommenderar journalister att ge akt på vad forskarna på Karolinska institutet kallar utmattningsspiralen: en rörelse nedåt som ofta börjar med kroppsliga besvär som kan övergå i själsliga besvär: värk i kroppen och krånglande mage, sömnstörningar, energilöshet, minnesstörning, skuldkänslor, glädjelöshet och nedstämdhet. I svåra fall landar spiralen i en utmattningdepression med tillhörande självmordstankar.

Torbjörn Åkerstedt, professor vid enheten för arbetsmiljö och hälsa vid Karolinska institutet, forskar om människors sömn och återhämtning.

Han understryker att skiftarbete och stress var för sig medför kraftigt förhöjda risker för sjukdom. Om arbetstiderna ovanpå det är oregelbundna och man inte kan planera sitt arbete blir det än värre.

Stor risk för journalister

Journalister är en av de sex–sju yrkesgrupper som, tillsammans med bland andra lärare och vårdpersonal, löper störst risk att drabbas av stressrelaterade sjukdomar.

–Många journalister är konkurrensinriktade och vill ständigt visa sig duktiga. De som väljer yrken som journalist och skådespelare har ofta exhibitionistiska drag, de vill sälja sig själva. Det är inbyggt i systemet.

Vad kan man då göra åt stressen?

Mer personal, bättre arbetstider och möjligheter till vila och återhämtning är Torbjörn Åkerstedts grundrecept för att minska skadliga effekter av stress.

– Men det inte så enkelt som att ge folk mera ledig tid. Inom de här yrkena använder folk ofta fritiden till att skaffa sig försprång gentemot konkurrenter. Det är svårt att få folk att inse vikten av återhämtning, att vila sig och inte göra något.

Agneta Lindblom Hulthén:Det pågår en kompetensmassaker

Duktiga journalister lämnar yrket därför att de fått sin hälsa förstörd eller helt enkelt inte står ut längre. Det konstaterar Journalistförbundets ordförande Agneta Lindblom Hulthén.

– Det pågår en kompetensmassaker inom branschen, säger hon.

De tre drabbade journalisternas berättelser visar att många mediearbetsgivare betraktar de anställda som en slit- och slängvara, anser Agneta Lindblom Hulthén.

– Bristen på arbetsplatsdemokrati gör människor frustrerade, arga och sjuka. Ett tydligt exempel är när ny teknisk apparatur tvingas på medarbetare utan att hänsyn tas till vad som ska utföras och trots att lagen säger att tekniken ska anpassas till människan.

Orsakerna till problemen är flera och samverkande, anser Agneta Lindblom Hulthén:

* Arbetet är dåligt organiserat i anorektiska organisationer där alltför få ska göra alltför mycket.

* Utvecklingen mot multijournalistik har gjort generalisten till norm utan att resurser i tid och utbildning tillförts.

* Otryggheten i arbetet tar sig uttryck i utlasning och en visstids- och vikariekarusell som hotar både individernas hälsa och journalistiken.

* Dåligt ledarskap med chefer som inte ger feedback, varken positiv eller negativ, eller bara negativ.

Agneta Lindblom Hulthén har hört många unga journalister citera sina chefer precis som Marja i reportaget: ”Han sade att om jag slutade så fanns det många andra som ville ha mitt jobb.”

– Jag hävdar ett det inte bara är dumt, cyniskt och ohyfsat, utan att det är brott mot arbetsmiljölagen om chefer uttalar sig så.

Hon ser det som ett tecken på att man inte ser journalistiken som ett kärnvärde.

– Då struntar man förstås också i kvaliteten. Den journalist som aldrig får utlopp för sina ambitioner förtvivlar till sist. Av förtvivlan och hopplöshet blir människan sjuk.

Vad kan man då göra åt problemen?

–Rehabilitering i all ära, det vettiga är förstås att göra rätt från början, anser Agneta Lindblom Hulthén. Forskning visar hur man ska organisera människovärdiga och -vänliga arbetsplatser.

– Vi utbildar oförtrutet våra medlemmar, men det får inte riktigt det genomslag som vi hoppas, kanske därför att arbetstrycket är så hårt så när de förtroendevalda kommer hem till redaktionen orkar de inte ta kampen fullt ut.

– Jag hoppas mycket på samarbetet med Tidningsutgivarna som vi är ålagda av medlarna i kollektivavtalet. Gemensam utbildning för företrädare för medarbetarna och ledning tror jag är ett sätt att komma vidare.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se