Gå direkt till textinnehållet

Rättshaverister eller skarpa granskare?- Vem ska man tro på?

Att våga tro på udda tips och att ifrågasätta den etablerade sanningen, det hör till journalistyrkets allra svåraste uppgifter.I mitten på 70-talet tvivlade Kvällsposten på en uppgiftslämnare och missade därmed tidernas miljöscoop. I fjol ställdes TV4 inför samma problem med följden att Resumé hann före med avslöjandet om mutmisstankarna mot OS-generalen Olof Stenhammar. Läs om konsten att vara öppen för det osannolika, ett evigt journalistiskt dilemma

Att våga tro på udda tips och att ifrågasätta den etablerade sanningen, det hör till journalistyrkets allra svåraste uppgifter.
I mitten på 70-talet tvivlade Kvällsposten på en uppgiftslämnare och missade därmed tidernas miljöscoop. I fjol ställdes TV4 inför samma problem med följden att Resumé hann före med avslöjandet om mutmisstankarna mot OS-generalen Olof Stenhammar.

Läs om konsten att vara öppen för det osannolika, ett evigt journalistiskt dilemma

Den 20 september i fjol skulle scoopet äntligen presenteras. Redaktör Jan Gillberg som arrangerade presskonferensen var övertygad om att den sensationella nyheten skulle skapa rubriker över hela världen. Han hade uppgifter som enligt hans mening bevisade att den svenske finansmannen Ivar Kreuger inte begått självmord 1932 som tidigare påståtts. Istället tydde allt på att Kreuger fallit offer för en lejd mördare.

På plats inför den planerade presskonferensen vid Cercle Suédois i Paris fanns Eva Dyrssen, 90-årig systerdotter till Ivar Kreuger. Hon var beredd att vittna om hur en rättsläkare, när han fått se den döde Ivar Kreuger, utropat: ”Detta är inte ett självmord, det är ett mord”.

Men presskonferensen blev ett fiasko. Den enda journalist som dök upp skrev inget.

Jan Gillberg hade även skickat ut sin tidskrift Den svenska marknaden till ett 50-tal redaktioner. I tidskriften presenterade han sina bevis för mordet på Kreuger.

Där publicerades mördarens namn; ryssen Leon Birthschansky, det fanns en bild på mordvapnet och en redogörelse för hur mordet gått till. Tidningen hade också en del dokumentation, bland annat ett telegram, som visade att Leon Birthschansky mottagit 16 000 franc i samband med Kreugers död.

Men på nyhetsplats i de svenska medierna var det lika stendött som efter försöket med presskonferensen. Visserligen tog Veckans Affärer in en notis med rubriken ”Stor sensation!”. Men texten drev med Jan Gillberg och avslutades med orden: ”Det är väl inget snack om vem som borde få Stora Journalistpriset i år!”

I likhet med andra redaktioner valde Dagens Nyheter att strunta i Jan Gillbergs uppgifter utan att ha försökt kontrollera om det låg något bakom hans sensationella påståenden.

– Vi bedömde det som ett konstigt tips, att det inte var något att gå vidare på, säger Jan Lewenhagen, chef för nyhetsredaktionen på DN. Dessutom ifrågasattes Jan Gillbergs trovärdighet av någon på redaktionen som tidigare stött på honom.

De bevis Jan Gillberg presenterat i sin tidning lär knappast övertyga någon journalist. Själv är han säker på att många journalister är intresserade av mordspåret men tror att ingen vågar rota i saken av rädsla att stöta sig med det socialdemokratiska partiet och familjen Wallenberg.

Kanske gjorde DN en helt riktig bedömning. Kanske var det rätt att inte ödsla knappa reporterresurser på ett så osannolikt tips. Eller så missade man ett scoop.

Missade nyheter

Att tvivla ingår i jobbet som journalist. Men det gäller att tvivla vid rätt tillfällen och på rätt personer. Ofta riktas tvivlet mot dem som berättar sånt vi inte vill eller vågar tro på, sånt som avviker för mycket från den bild vi har av hur saker ligger till. Tvivlet är helt nödvändigt men det har ett pris.

Erik Hörnfeldt, som för många år sen jobbade på Expressen, berättar hur en kollega en fredagsnatt fick ett tips om att Tjörnbron blivit påseglad och rasat. Men tipsaren avspisades med orden: ”Dra den om de röda och de vita också.” Sju bilar störtade i djupet vid Tjörnbron och åtta människor dog.

Det verkar finnas rätt gott om missar som beror på att journalister inte varit tillräckligt öppna för att det osannolika faktiskt kan vara sant.

En kort tid efter Greta Garbos död ringde en person till Expressens redaktion och påstod att han var den stora stjärnans okände brorson.

– Han berättade att han alldeles innan hade varit i kontakt med Aftonbladet som sagt åt honom att dra något gammalt över sig. Men vi tog honom på allvar och det blev ett scoop som publicerades i tidningar över hela världen, minns Expressens redaktionschef Tommy Schönstedt inte utan skadeglädje.

Till Kvällsposten kom i flera år nattliga samtal från en alkoholiserad man som brukade tipsa om att Elvis låg bakom Palmemordet och liknande.

– En natt ringde han och berättade att Barsebäck haft ett mindre utsläpp men att man försökt mörka det, uppger Anders G Karlsson, reporter på Kvällsposten/Expressen.

– Alla trodde att fyllot fått i sig ovanligt mycket men nattreportern hade några minuter över så han slog en signal. Då visade det sig att Barsebäck faktiskt haft ett mindre utsläpp.

Ingen ville tro på Teckomatorp-skandalen

Våren 1975 var den då 22-årige Jan-Olof Bengtsson nyutexaminerad från Journalisthögskolan. Han hade just fått jobb på Kvällsposten när han en dag fick nys om en historia av en dignitet som en journalist bara stöter på en enda gång i livet.

Via en tipsare sattes han i telefonkontakt med en man som arbetat på växtgiftföretaget BT Kemi i Teckomatorp. Efter mycket övertalning berättade mannen att han varit med och grävt ner gifttunnor på nätterna.

Jan-Olof Bengtsson skrev ihop en artikel men Kvällspostens redaktion pratade med direktören för BT Kemi som dementerade saken och texten stoppades.

I sin desperation ringde Jan-Olof Bengtsson till Expressen. En reporter på Expressen skrev en artikel men återigen sa BT Kemi-direktören att allt var nys och läsarna fick ingenting veta.

Ett halvår senare grävdes 200 gifttunnor upp. Genom att tro för mycket på makten och tvivla för mycket på en uppgiftslämnare missade Kvällsposten och Expressen Sveriges största miljöskandal genom tiderna.

För ett år sen fick Lennart Ekdal på TV 4 ett tips om att OS-generalen Olof Stenhammar tagit ut 460 000 kronor från banken två dagar innan omröstningen om vilken stad som skulle få OS.

Pengarna hade sen flugits med kurir till Lausanne där omröstningen skulle hållas.

“Vi borde sänt mutaffären”

Lennart Ekdal intervjuade Stenhammar och kuriren men TV 4 ställde historien. En publicering hade medfört att Stenhammar indirekt anklagats för mutbrott och TV4 var osäker på om det höll.

Tidningen Resumé satt på liknande uppgifter men valde att berätta storyn. Resumés avslöjande ledde till att Olof Stenhammar delgavs misstanke om mutbrott.

– Jag tycker att vi borde ha publicerat, säger Lennart Ekdal. Men redan när beslutet fattades var jag tveksam, tipset kom från en andrahandskälla och jag var osäker på hans syften.

Anér får ingen respons

Att arbeta som journalist är ofta att famla i mörker. Vem kan man lita på? I ett sammelsurium av motstridig information är det bekvämt att låta sig förledas av titlar, makthavares auktoritära stil och andra yttre attribut.

Det gör att journalister har en benägenhet att vifta bort personer med fel framtoning. En som nästan alltid avfärdas som ointressant eller stollig är den 80-årige före detta DN-journalisten Sven Anér. Det räcker med att säga Sven Anér för att vissa nyhetschefer ska dra en trött suck.

I snart 15 år har han sysslat med Palmemordet och med fantastisk ihärdighet legat på redaktionerna med ständigt nya uppgifter. Att han så gott som aldrig får genomslag kan delvis hänga samman med att han ofta drar långtgående, konspiratoriska slutsatser, skrivna med enorma bokstäver i sin tidskrift Palme-Nytt.

Sånt avskräcker journalister, för så agerar inte de vanliga, trovärdiga källorna. Men är det därmed rätt att kasta allt Sven Anér kommer med i papperskorgen?

Våren 1998 undersökte Högsta domstolen om det fanns skäl att ta upp Christer Pettersson-fallet. I samma veva kom Sven Anér över en dittills okänd vittneskonfrontation som polisen hållit med Lisbeth Palme tio år tidigare. Hon hade fått titta på en rad män för att se om hon kände igen mördaren. Ingen av dem som deltog i konfrontationen var Christer Pettersson.

Så här föll orden:

Förhörsledaren (F): Någon minnesbild, antingen från kvällen eller från något tidigare tillfälle?

Lisbeth Palme (LP): Nian.

F: Nummer nio alltså. På vilket sätt?

LP: …de har ju inte så mycket skägg och mustascher men jag tycker inte, inte fem heller, fem ser så lös ut. Han hade så uppdraget axlar och rörde sig på något sätt, men det är klart, det var ju uppjagat.

F: Det är ingen som du reagerar mer för än någon annan egentligen. Nummer fem och nummer nio för att de inte hade så mycket skägg och mustasch.

LP: Åttan sa jag också, de har inte det, men nian är storleksmässigt tycker jag mest.

F: Nummer nio tycks då i kroppsbyggnad och längd stämma något så när.

LP: Ja, han har mer hals men det är nog nummer nio egentligen som …

F: Det är den som påminner mest om mannen som du såg springa upp Tunnelgatan alltså?

LP: Ja.

F: Ska vi avbryta eller ska vi se längre?

LP: Ja, de här kan jag bara tycka nummer nio.

Sven Anér menar att Lisbeth Palme inte var trovärdig när hon senare pekade ut Christer Pettersson som mördaren eftersom hon i det här förhöret redan gjort ett utpekande av en annan man.

Med tanke på dels att Högsta domstolen hade Christer Pettersson-fallet under behandling när Anér kom med sina uppgifter, dels att biträdande riksåklagaren sagt att Lisbeth Palme aldrig pekat ut någon annan än Christer Pettersson borde kanske uppgifterna varit intressanta för medierna. Anér tipsade flera redaktioner men ingen brydde sig.

Enligt Sven Anérs uppgift har inte någon enda av de viktigare uppgifter han publicerat i Palme-Nytt dementerats av myndigheterna.

– Det intressanta är tipsen, inte tipsaren eller hur han uttrycker sig, poängterar han. Men jag möts alltid av nej från redaktionerna. De säger inte ens att det här ska vi titta närmare på. Bara nej. Redaktionscheferna är utleda på de stora frågorna som Palme och Estonia, de vill ha små låtsashändelser, kontokort, Freivalds bostadsrätt och liknande.

– Medierna borde vara den näve som slår utifrån men jag tycker att makten och medierna gått samman. När det gäller verkligt allvarliga saker är journalister rädda för att gå emot makten.

Sven Anér anser att medierna måste förmedla allt som pekar på att myndigheterna bör ifrågasättas, även om det inte rör sig om rena bevis. I exempelvis fallet Estonia tycker han att medierna undanhållit allmänheten mängder av märkliga uppgifter som tyder på att haverikommissionen ljugit.

Ska journalister verkligen spekulera och leka polis?

– Ja, det ska de.

Då riskerar journalisterna att förlora sin trovärdighet.

– Det viktiga är att bidra till debatten, nyheter ska ge uppgifter att gå vidare på.

Vänta och se-taktik

En vanlig taktik är att vänta och se hur andra redaktioner agerar. I synnerhet om de större redaktionerna går ut med kontroversiella uppgifter vågar andra följa efter.

Reiner Gatermann, reporter vid den tyska tidningen Die Welt, håller med Sven Anér om att svenska journalister är för rädda att avvika från den mediala konformiteten.

Reiner Gatermann har sammanlagt 17 års erfarenhet som korrespondent i Sverige. Efter att ha jobbat här 1968-84 återvände han för två år sedan till Sverige.

– Någonting har hänt med svensk journalistik sen jag arbetade här förra perioden. Det har blivit mer självcensur, mer gallrande av vad som släpps fram. Särskilt tydligt märks det i Estoniafrågan. Medan tyska medier redovisar alternativa teorier– givetvis utan att ta ställning – stoppas allt sånt i Sverige på redaktionsnivå. Antingen har svenska journalister blivit latare eller också blundar de medvetet.

Journalister som går emot den rådande verklighetsbeskrivningen kan få det rejält jobbigt, i synnerhet om det är myndigheterna som ligger bakom den gällande teorin.

I oktober 1982 jagade svenska marinen ubåtar i Hårsfjärden och gav presskonferenser som samlade över 600 journalister.

Anders Hasselbohm, som då var reporter på Dagens Industri, valde att göra egna efterforskningar. Han kunde snart lägga fram tunga belägg för att den officiella versionen, att sovjetiska ubåtar kränkte svenska vatten, knappast stämde. Fakta tydde på att Sverige genomfört hemliga samövningar med en Natoubåt i Hårsfjärden och sedan låtit den smita förbi avspärrningarna.

Dementimaskinen kom snabbt igång och Anders Hasselbohm möttes av enorm misstro, inte minst av medierna.

– När det blåser hårt och myndigheterna kommer med en störtsjö av sanningar är det svårt som journalist att stå emot, påpekar han. Medierna hade agerat papegojor åt överheten och inte gjort någon egen research. Det enda stöd jag fick kom från Dagens Nyheters ledarsida.

Situationen blev till slut så jobbig att Anders Hasselbohm flyttade till Cypern där han arbetade som DIs korrespondent några år.

Senare har hans avslöjanden bekräftats från flera håll. Bland annat har överstelöjtnanten Sven-Olof Kviman berättat att en främmande ubåt lokaliserades i Hårsfjärden. När Kviman begärde att få öppna eld mot ubåten fick han nej från försvarsstaben. Några timmar senare försvann ubåten från området.

Annorlunda i USA

Anders Hasselbohm tycker att svenska journalister i allmänhet håller en alldeles för låg profil när det dyker upp fakta som tyder på att den version myndigheterna vill trumpeta ut inte stämmer.

– Det är helt annorlunda i till exempel USA. Påstår Clinton att han inte haft något förhållande med Lewinsky, då säger amerikanska journalister: ”Den jäveln ljuger”. Men tittar en svensk statsminister in i kameran och försäkrar att något är på det ena eller andra sättet, då dör saken.

En annan journalist som har lång erfarenhet av att arbeta på tvärs mot den bild myndigheterna vill ge är SVT-journalisten Janne Josefsson. Han menar att kunskap är det helt oumbärliga verktyget för den som ger sig i klinch med makthavarnas verklighetsbeskrivning.

I fallet Osmo Vallo hade förundersökningen mot de inblandade poliserna först lagts ner. Vid obduktion nummer ett hade inga revbensbrott hittats trots att vittnen sett hur poliserna stampat på Osmo Vallos rygg.

Sedan fallet uppmärksammats genomfördes en ny obduktion. Då hittades plötsligt fem revbensbrott. Uppgifterna lades fram under en presskonferens på Rättsmedicinalverket.

– Där påstod experterna att revbensbrotten måste ha uppstått efter den första obduktionen genom att man tappat liket, berättar Janne Josefsson. Förklaringen var så osannolik att jag kände att nu är de ta mig fan inte kloka.

– Det blev ett skratt bland journalisterna på presskonferensen men mer än så blev det inte. I Rapport och i tidningarna refererades det sen som en trolig förklaring att de tappat kroppen.

Ändå vill inte Janne Josefsson klandra kollegorna.

– De var illa insatta i historien, men jag kan inte kritisera dem för att de inte kunde den lika bra som jag.

“Svenska journalister för godtrogna”

Ekots reporter Jan Mosander tycker att svenska journalister i allmänhet alldeles för lättvindigt godtar vad makten vill föra ut.

– Till viss del handlar det om mod men framför allt om tid och kunskaper. Ofta hänger det samman. Ringer man ett förberedande samtal och någon ber en dra åt helvete är det svårt att gå vidare om man inte har kunskaper i ämnet. Tidigare kunde jag själv bli skraj när jag fick en utskällning av någon minister.

De senaste åren har Jan Mosander och ekots Christer Hillbom avslöjat mygel med den så kallade Östersjömiljarden. Myndigheterna har konsekvent satt sig på tvären när de begärt ut handlingar, deras uppgifter har i ett fall dementerats på en hemsida och hanteringen av Östersjömiljarden har från officiellt håll utmålats som fläckfri. Mosander beskriver det hela som oerhört tröttsamt.

– För 20-25 år sen hade jag varit för osäker och inte klarat av det. Det handlar mycket om att jag lärt mig sekretesslagen och offentlighetsprincipen. Om någon rättschef på ett departement vägrar att lämna ut en handling idag lägger jag mig inte på rygg.

Under sina 36 år som journalist har Jan Mosander lärt sig att ta tipsare på allvar. 1987 slet han med Bofors-affären och hade i ett skede kört fast när det en dag kom ett anonymt tips på telefon.

– Vi vet fortfarande inte vem tipsaren är men hans uppgifter gav plötsligt kolossal tyngd och en bra förklaring till annat som vi redan satt på. I vissa sammanhang kan minsta tråd vara värd att lyssna på.

Då och då får Jan Mosander samtal från rena rättshaverister. Han tror att en del av dem kan ha haft rätt från början men sen kört fast i sin kamp mot etablissemanget. Deras framträdande och kanske även desperation får journalister att värja sig.

– Ibland tycker jag själv att såna här personer kan vara väldigt besvärliga. De kan ringa och prata om någon detalj hur länge som helst och till sist måste jag säga åt dem att nu får du väl ändå lägga av.

Under åren har Jan Mosander kontaktats några gånger av Sven Anér. Han tycker att Anér kan ha haft poänger i vissa frågor men menar att han ser stora konspirationer i allt.

– Han inser inte att det görs administrativa misstag och att det faktiskt kan finnas naturliga förklaringar till sånt som händer.

Sen ett par år tillbaka har Mosander sällat sig till skaran av journalister som ignorerar det Sven Anér för fram. Bakgrunden är att Jan Mosander vid ett tillfälle uttalade sig negativt om en tysk film om Palmemordet som SVT vägrade visa.

– Sven Anér började bråka om mina källor och skrev klagobrev till radiochefen. Sen dess vill jag inte ha med honom att göra.

I somras arbetade Mosander en del med resultatet av den tyska journalisten Jutta Rabes dykoperationer vid Estonia.

Själv har han ingen bestämd uppfattning i frågan om det förekommit bomber på fartyget men tycker att det är rimligt att rapportera om den typen av misstankar om de inte är helt gripna ur luften.

Efter dykningarna lät Jutta Rabe analysera metallbitar från vraket för att se om de utsatts för någon explosion.

– I höstas var vi först med att berätta att de tyska analyserna visat spår av bomber men vi hade samtidigt reservationen att vi inte hade läst rapporterna.

Han tycker i och för sig inte att det är fel att gå ut med udda teorier kring Palmemordet, Estonia etc under förutsättning att journalisten då också uppträder som betraktare och redovisar hur teorierna bedömts. Även myndigheternas syn på saken i form av Palmekommissioner och annat måste givetvis refereras. Mosander menar att den springande punkten är den efterföljande granskningen, det är ofta där det brister. Journalisterna har helt enkelt inte tid att granska vad myndigheterna kommit fram till.

Mosanders recept för den som ska våga gå mot strömmen är alltså mod men framför allt mer kunskap och tid.

sw@sjf.se

Fotnot: Uppgifterna om BT Kemi är hämtade ur boken ”Varför fick vi inget veta?” av Torbjörn von Krogh och Claus Nowotny.

Fler avsnitt
Fler videos