Polisens kommunikationsstrategi ”systemhotande” visar ny rapport

Den nya rapporten ”Hur hanterar poliser journalister?” (Linköpings universitet) av Stefan Holgersson, polis och professor i polisvetenskap, samt juristen och journalisten Ossian Grahn, bygger på intervjuer med 62 journalister, samt med 30 polisanställda med erfarenhet av att verka på strategisk ledningsnivå eller av att arbeta på polisens kommunikationsavdelning.

Rapporten avslöjar graverande uppgifter om polisens kommunikationsstrategi och hur chefer och kommunikatörer inom polisen försöker styra medierapporteringen om såväl händelser som myndighetens egen verksamhet.

– Jag menar att det finns problem som är så allvarliga att de på sätt och vis är systemhotande. Stora redaktioner som har resurser att både granska och att bygga upp egna bra kontakter inom polisen har större chans att klara bevakningen, men mindre redaktioner och lokalredaktioner får det svårt, säger Stefan Holgersson (bilden).

95 procent av journalisterna i rapporten upplevde inte polisen som en transparent myndighet. En av journalisterna säger:

”För mig tog det ganska många år att förstå hur genomtänkt polisens strategi är. Från början trodde jag att det rörde sig om misstag och annat, men nu när jag granskat polisen i olika ärenden under cirka tio år har jag sett ett tydligt mönster. Det har varit en isande insikt. Jag tror att det är många journalister som inte har förstått hur genomtänkt polisens kommunikationsstrategi är för att ge en positiv bild av polisen, för att parera kritik och för att försvåra insyn.”

Journalisterna uppger att polisens transparens försämrades i samband med den stora omorganisationen 2015 och att den negativa utvecklingen har ”eskalerat de senaste åren”.

”Som det är nu bör journalister betrakta polisen som ett företag som säljer en produkt eller en tjänst.”

Samtliga intervjuade journalister som har erfarenhet av att begära ut allmänna handlingar från Polismyndigheten uppger att myndigheten många gånger i praktiken sätter offentlighetsprincipen ur spel.

Ett flertal av de intervjuade journalisterna ansåg att polisens kommunikatörer utgör en ”kommunikationsvägg” som journalisterna måste tränga igenom.

Vid 92 procent av intervjuerna framkom att det råder ett ”osunt maktförhållande”, bland annat eftersom Polismyndigheten har ”en stark position i förhållande till media och kan styra den bild som förmedlas om polisens verksamhet och om brott”.

Flera journalister uppgav att de känner att kritiska reportage medfört negativa konsekvenser för dem eller den redaktion som de arbetar på.

En journalist berättar i rapporten att hen fått reda på att ”presstjänsten sagt att man inte ska ställa upp på intervju med mig för att jag gör så hårda intervjuer”.

”Det blir väldigt svårt att göra ett bra jobb om man är en lokalreporter och gör kritiska reportage som inte uppskattas av den lokala polisen”, säger en annan av journalisterna. 

Andra journalister berättar i rapporten:

”Jag har erfarenhet av att arbeta på en lokal redaktion där det fanns ett intresse av att inte stöta sig med polisen eftersom polisen var en så viktig leverantör av information. Lokala redaktioner har ett förhållande till polisen som gör det svårare att ha en kritisk vinkel på reportage. Det finns en rädsla att göra sig ovän med polisen för att man riskerar att bränna viktig informationskanal.”

”Man är så beroende av polisnyheterna och polisen är den myndighet som är sämst att ha att göra med när det gäller insynen. Detta i kombination att polisen är en viktig informationsförmedlare är potentiellt en väldigt farlig cocktail för ett samhälle. Det gör att det finns en risk att man som lokal reporter medvetet eller omedvetet undviker att ställa de jobbiga frågorna.”

”Man hör hur polisen pratar negativt om vissa journalister och att dessa journalister aldrig skulle få den information som jag får eftersom jag kanske är lite mer smidig än dessa journalister.”

Flera av journalisterna uppger också att kritisk rapportering om polisen ofta leder till hat och kränkningar i sociala medier.

Flera av journalisterna berättar att polisen aktivt försöker hindra journalistiska granskningar av myndigheten genom att bland annat förhala utlämnande av information, göra sig otillgängliga, och underminera trovärdigheten hos journalisten eller redaktionen.

”Åtgärderna som Polismyndigheten vidtar handlar om att medveten förstöra arbetet med att göra en kritisk granskning”, säger en av dem.

Mer än var tredje intervjuad journalist framhöll att Polismyndighetens agerande ur olika aspekter är så allvarligt att det utgör ett demokratiskt problem.

– Det är beklämmande, säger Stefan Holgersson.

– Flera erfarna journalister säger rakt ut att de räknar med att de får felaktig information av polisen. ”Jag räknar med att de ljuger”, säger en. Det som gör mig brydd är att när informationen som polisen lämnar är missvisande och felaktig, framställer den nästan alltid polisen i bra dager. Om det alltid skulle handla om misstag borde utfallet vara mer blandat.

”Det är helt riskfritt för polisen att sprida missinformation och felaktigheter.”

Intervjuer med de 30 polisanställda bekräftar att kritiken från journalisterna har bäring i verkliga förhållanden, enligt rapporten:

”Ett mycket starkt skäl till den kritik som journalisterna förmedlar menade de polisanställda beror på att det finns en strävan inom Polismyndigheten att stärka och skydda polisens varumärke.”

Intervjuade polisanställda ansåg att många personer på Kommunikationsavdelningen inte förstår de grundläggande principer som ingår i att vara statstjänstemän:

”Det påtalades att de har tagit med sig ett varumärkestänk från helt andra organisationer in i en offentlig myndighet med stor makt och stora möjligheter att hindra insyn”, enligt rapporten.

Av rapporten framkommer också att chefer inom Polismyndigheten strävar efter att ”sätta narrativet i medier”. Ett exempel på detta återges i rapporten, och bygger på tre oberoende källor:

”Under ett internt möte hos Polismyndigheten i juni 2021 beskrev en hög chef sin medverkan i ett medieinslag med anledning av att två barn hade skottskadats. Han uttryckte att han ’ägde intervjun’. Han beskrev det som väldigt positivt att Polismyndigheten till stor del får sätta ’narrativet’ i media.”

Ett särskilt allvarligt problem är att det inte finns någon myndighet som har tillsyn över om polisen lever upp till lagkravet på saklighet och objektivitet, menar Stefan Holgersson.

– JO prövar inte saklighet och objektivitet, utan bara hur personer blir behandlade av myndigheten. Det gör att det är helt riskfritt för polisen att sprida missinformation och felaktigheter. Vanliga företag kan bli stämda om de ljuger om sina produkter, och man kan vända sig till Konsumentverket eller Allmänna reklamationsnämnden om man tycker att en vara eller tjänst inte lever upp till de löften och den information som säljaren lämnat, men det finns ingen instans som hanterar klagomål på polisens löften och information, säger Stefan Holgersson.

Hur tror du att din rapport kommer att tas emot av polisledningen?
– Frågan om polisens varumärke är oerhört känslig, så jag är orolig för att man kommer att vifta bort den. Andra rapporter jag har gjort, om till exempel polisens narkotikaarbete eller dialogpoliser har tagits emot väl. Men varumärket hänger ihop med förtroendet hos allmänheten, och det är polisens livsnerv. Därför är det väldigt känsligt.

Tror du att polisen klarar av att förändra den här kulturen på egen hand?
– Det finns många inom polisen som tycker att detta är djupt problematiskt och vill se en förändring, men jag har svårt att se att myndigheten klarar det själva. Man behöver sätta press utifrån.

Kan medieföretag eller journalister göra någonting?
– Kanske. Man kan till exempel enas om att när man inte får ut underlag från polisen, skriva just det. ”Vi har begärt ut underlag men inte fått det.” Exempelvis när polisen uppger att operation Rimfrost varit en framgång, och man vill få ut underlag om hur det såg ut föregående år och inte får det.

Som en markering? Borde man börja skriva att polisen ”hävdar” i stället för att polisen ”säger” eller ”berättar”?
– Ja, till exempel. Om flera medier börjar arbeta på det sättet kan det sätta press på myndigheten. Som det är nu bör journalister betrakta polisen som ett företag som säljer en produkt eller en tjänst – med den skillnaden att ingen instans hanterar klagomål på den missvisande beskrivningen, säger Stefan Holgersson.

Journalisten har i flera artiklar de senaste åren berättat om allvarliga problem med polisens kommunikation till journalister, bland annat i granskningen Så sluter sig polisen från i februari i år, och i reportaget Polisen mörklägger allvarliga brott från 2016.