Paul Hansen: ”Jag är inte den modiga”

För någon timme sedan landade Paul Hansen i Stockholm, fjorton timmar efter att han släpptes från den polisstation i Minsk i Belarus där han och ett 30-tal andra journalister tillbringat torsdagskvällen.

Paul Hansen befann sig på jobb i närheten av Frihetstorget i centrala Minsk när han på torsdagen såg demonstranter ställa sig en bit bort. Han förstod från tidigare dagar att det fanns en risk att polisen skulle slå till, och avbröt intervjun och lämnade platsen.

– Mycket riktigt, när jag satt mig på torget och beställt en cola slog polisen till, det var hundratals poliser. När jag gick för att titta togs jag av civila poliser. Min teori är att de sett mig med kamera tidigare.

Han sattes i en van med två andra journalister, kördes till en polisstation där det under kvällen satt ett 30-tal journalister, framför allt lokala. Sedan vidtog väntan.

– Poliserna kallade upp folk för att prata med dem i enskilda rum. Huvudsyftet, som jag uppfattade det, är att göra det besvärligt för journalister. Man använder inget våld, utan trakasserar på ett urtrist, byråkratiskt sätt, långsamt. Man tar bort journalister från gatan där det händer saker, stänger av allmänhetens ögon och öron, och visar samtidigt att de har ögonen på en.

Själv fick Hansen sitta i fred de fyra, fem timmar han var frihetsberövad. Han är tacksam för UDs kraftfulla agerande, och mot sina DN-chefer.

Paul Hansen kände sig inte rädd under kvällen, sådan var inte stämningen. Däremot var han ”extremt förbannad å allas vägnar”.

– De lokala kollegorna – som ofta jobbar för internationella medier – har ju inget annat land att åka till. Jag är tacksam och nästan jobbigt privilegierad som kan lämna landet. Jag är inte den modiga.

Han konstaterar att totalitära regimer vill skrämma journalister från att finnas på plats.

– Sanningen är farlig, särskilt den visuella journalistiken blir farlig. Jag blir så genuint förbannad, de får inte lyckas. Vi får inte vika ner oss!

Paul Hansen får inte resa till Belarus på fem år, men tänker fortsätta sin bevakning av utvecklingen i landet.

– Det sista jag sade när jag lämnade var ”I’ll see you in five years”. Det tyckte de inte var roligt.