Nu ska SvDs redaktionslimmas ännu hårdare

2003 var året då allt tycktes vända för Svenska Dagbladet. Då kom beskedet: 25 personer, varav sju journalister, ska sägas upp.

De anställda på Svenska Dagbladet är visserligen vana vid ständiga kriser och tvära kast. Men det nya slaget sved. Det var lite av en ond déja vu.

Det var som hösten 2001 då personalen gladdes åt att få lämna Marieberg och flytta in i nyrenoverade lokaler inne i city, mitt i bruset bland människor, läsare. Men bara två dagar efter inflyttningen var det tal om nedläggning. Tidningen tvingades genomföra nya nedskärningar.

– Då var det ett bottenläge, säger journalistklubbens ordförande Klas Tägil. Vi hade haft ett stort sparpaket 2000. Så kom ännu ett.

Den krisvana redaktionen fick anstränga sig ännu hårdare. Slitet belönades när SvD kom in i en framgångsspiral.

Tidningen nådde under 2003 journalistiska, upplagemässiga och ekonomiska framgångar. Annonsintäkterna ökade 2003 med tio procent på en hårdnande eller krympande marknad.

Reportrarna Ulla Danné och Björn Hygstedt fick Stora journalistpriset och upplagan steg, med runt 10 000 exemplar. Nu är upplagan åter över 200 000 ex, efter att i tio år ha legat under.

bryt

I mitten av november firade SvDs personal framgångarna vid en stor fest. Sedan kom beslutet om det nya sparpaketet.

– Många kände besvikelse när vi efter framgångarna åkte på en snyting, säger Klas Tägil. ”Det här förtjänade vi inte”, var det många som tyckte. Men vi kastar inte in handduken. Folk biter ihop och gör sitt jobb.

Enligt det nya sparpaketet ska sju redaktionella tjänster bort. Klubben kommer att kräva att turordningsreglerna följs.

– Vår linje och grundhållning har alltid varit sist in först ut. Inget annat sorteringsverk är så accepterat och erkänt som det att anställningstiden avgör. Det är inte oviktigt att de flesta upplever det som relativt rättvist.

Klas Tägil betonar att enskilda journalister är beredda att ta större bevakningsområden för att SvD ska leva vidare. Men då behövs också stöd från arbetsledningen.

– Man kan få folk att gå genom eld och vatten om de får uppmuntran.

Nu talas det om frysta löner framöver. Kommer inte det att fresta på medarbetarna?

– Vi har inte sett något förslag än, men visst skulle det bli en påfrestning om det blev så.

Krönikören Lars-Georg Bergkvist har jobbat på SvD i drygt 30 år. Han har varit med om åtskilliga kriser. Efter att han hade anställts 1970 infördes anställningsstopp.

Hur påverkar det en mentalt att leva med en tidning som ständigt är i kris?

– Det är en nästan existentiell fråga. Man kan inte gå omkring och fundera på det hela tiden. Då skulle man bli handlingsblockerad.

Bergkvist är förvissad om att SvD ska klara även detta.

– Vi har inte tappat luften, utan tycker att det ändå finns hopp. Krismedvetande här innebär inte att folk springer omkring och river sig i håret.

Den prisbelönade reportern Björn Hygstedt började på SvD 1985.

– Det här är kanske det mest besvikelsefyllda paketet, säger han. Det är tungt, när vi för första gången på ett decennium vädrade morgonluft.

Hur mycket kan man skära ner utan att den journalistiska kvaliteten blir lidande?

– Jag trodde gränsen var överskriden för länge sedan. Men man ersätter resurser med fantasi.

Nu är dock gränsen definitivt nådd, anser Hygstedt. Han tycker att SvD borde ha en ”bragdmedalj” för de två senaste årens utveckling, men frågar sig ändå om de norska aktieägarna i långa loppet vill sponsra en svensk kvalitetstidning.

– Vi har ett uppskjutet vinstkrav på oss. Svenskan har en oerhört slimmad organisation. För att ekvationen ska gå ihop krävs att alla medarbetare anstränger sig extra mycket. Schemat är oerhört tätt och marginalerna minskar. Det är ett grannlaga läggpussel.

SvDs medarbetare märker av nedskärningarna även när de är ute på fältet. När DN skickar fyra personer har SvD en på plats. Då blir det större press på SvDs journalister att prestera.

– Vi är vana att spela i numerärt underläge och är bra på box play, säger Björn Hygstedt. Vi får ersätta bristen på resurser genom att tänka i egna banor.

Men han räknar med att det kommande året blir tufft. Det krävs publicistiskt mod, särskilt på desknivå, för att fatta de beslut som krävs för att vi ska kunna upprätthålla kvaliteten. Vi måste alltid satsa på rätt sak och välja och prioritera.

– Det kan paradoxalt nog bli bra. Vi får satsa mindre på vissa saker för att i stället satsa rejält på andra. Det dagliga, traditionella redovisningskravet kan man sköta genom webben.

bryt

Björn Hygstedt anser att SvD i sin hårdslimmade form har stor nytta av att ha kvar flera erfarna reportrar med exklusiva kontakter och tillgång till goda källor. De kan ta genvägar och snabbt hitta information.

Björn Hygstedt delade Stora journalistpriset med reportern Ulla Danné. Hon anställdes på SvD på sju månaders vikariat 2000 och har sedan kommit tillbaka på nya vikariat. I höstas blev hon inlasad.

– Som vikarie är man rätt så härdad. Vikariat går alltid att få. På sätt och vis tror jag att de fast anställda känner större oro.

I nästa ögonblick säger hon:

– Jag har stuckit huvudet i sanden. Det får gå som det går.

Vad gör du om ett år?

– För min egen del vet jag inte, men tidningen kommer att finnas kvar. Inställningen på redaktionen är att folk biter ihop och fortsätter jobba. Sedan får vi se vad Schibsted gör.

Håkan Lindqvist

hl@journalisten.se