Gå direkt till textinnehållet

Marie Lundström: ”Jag har mer att berätta nu”

SR-profilen Marie Lundström ville bli författare redan för 30 år sedan – men det gör inget att drömmen sköts fram. ”Jag kan mer om livet nu, har mer att ta av.”

I februari kommer Marie Lundströms andra roman Alla måste söderut. Hon har blivit medlem i Författarförbundet och kan kalla sig författare på riktigt, en gammal dröm. Marie Lundström gick på skrivarskola i 25-årsåldern och hade två färdiga manus. 

Men responsen från förlagen var inte tillräckligt rungande, hon vågade inte satsa utan grät och beslutade att begrava idéer och texter. I stället sökte hon och kom in på Dramatiska institutets radio­linje och blev förälskad i radio­berättandet.

– Lite är det samma sorts energidepåer man använder: kreativitet och berättande. Jag har gått in i det med liv och lust, säger hon.

– Och jag kan mer om livet nu, har mer att ta av. Jag har inte varit så rädd, levt mycket.

1995 kom hon till Sveriges Radio där hon de senaste tio åren programlett Lundströms Bokradio i P1. Att hon måste läsa stora mängder i jobbet är ”helt centralt” för hennes eget skrivande. 

Huvudpersonen i Alla måste söderut heter Eva och likt ­Gällivarefödda Marie Lundström lämnar hon uppväxtens Norrbotten för Stockholm. När hennes pappa hastigt dör måste hon återerövra ­relationen till ursprungsbygden. Genom åren har Marie Lundström tänkt en del på flytt­vågen söderut och banden som delas av de som gjort samma resa, men tänkt att det inget är att skriva om jämfört med globala migranters öden och umbäranden. 

– Men nu tycker jag det. Jag trodde att det som vi lämnade bakom oss skulle krympa med tiden, men det blev i stället större. Stockholm är en praktisk och vacker stad, men den är inte jättevarm.

En självbiografisk läsning av romanen blir en begränsande läsning, tycker hon. Däremot finns stråk där hon ”bottnar i det som händer”.

– Journalistik är fantastiskt, men det är viktigt att vi behåller romanens frihet, att den får vara något helt annat. Den är ett rum jag inte kan tänka mig livet utan, där finns en frihet.

Boken har hon skrivit parallellt med heltidsjobb och familj, på tidiga morgnar, semestrar, midsommaraftnar. I förlängningen hoppas hon kunna växla mellan jobben, men det viktiga är att hon fortsätter skriva. 

– Nu får det inte sluta. Det har känts som att öppna fördämningarna, som att släppa älven loss om våren. Det går inte att stänga av igen. Inte med vatten och inte med så här starka drömmar som man till sist lever ut.

Fler videos
Fler avsnitt