Joachim Berner:”Expressen är mer självklar för mig”

Joachim Berner är den senast uppsuttne i den rodeo det är att vara chefredaktör på Expressen. Äventyret verkar så här långt roa honom.

– Expressen är mer självklar för mig än Dagens Nyheter, säger han. Den är mera jag. Här kan jag utgå mer från magkänslan.

När han kom till Expressen började han med att riva bort gardinerna som täckte hörnrummets glasväggar. Chefredaktören sitter nu här med möjlighet till ögonkontakt med medarbetarna på centralredaktionen.

Så vill han ha det, han vill ha feedback från medarbetarna och hellre få negativ kritik direkt öga mot öga än via mejl.

– Redaktionens inre liv ska präglas av ett ständigt samtal, säger han.

Det inre livet på Expressen sjuder just nu. Planer smids. Ett femtiotal projektgrupper diskuterar tidningens framtid.

– Det måste ske en stor förändring, ett paradigmskifte, säger Berner. Omvärlden förväntar sig det.

Det har talats mycket om allt som måste göras under de magiska första hundra dagarna. Det är som med amerikanska presidenter som under den tiden förväntas lägga grunden för vad som sen är möjligt att genomföra under resten av ämbetstiden.

Inget är heligt

Nu förestår en genomgripande renovering av tidningen. Inget är heligt, allt är under omprövning: utseende, innehåll, form och struktur.

Någon gång i höst ska det bli uppenbart för alla att något radikalt hänt med tidningen, men än så länge är Berner förtegen om vad som ska ske.

Han säger att kruxet för honom just nu är att härbärgera alla projektioner och förväntningar från omvärlden.

Berner tillträdde i mitten av mars efter en snabb ommöblering inom Bonniers stora dagstidningar.

Han fick genast klart för sig hur pass mycket Expressen blödde: tio miljoner kronor i förlust per månad. Februaris upplageresultat var minus 47 000 ex.

– Jag visste att läget var dramatiskt, men inte att det var så prekärt.

Det viktiga var att snabbt genomföra redan fattade beslut att höja lösnummerpriset med en krona och att lägga ner den sena upplagan.

Upplageminskningen har sen han tillträdde stabiliserats på en nivå runt 35 000 ex per månad (om man bortser från en kampanj i april förra året då 50 000 innehavare av ICA Kundkort fick tidningen gratis under två dagar).

Det kan jämföras med att Expressen vid varje tidigare krisläge och panikartade chefredaktörsbyte efter epoken Bo Strömstedt trappstegsvis tappade 40 000 i upplaga.

Bra utgångsläge

Berner inser att han tack vare den snabba tillsättningen denna gång fick ett bättre utgångsläge än de närmaste företrädarna.

Han slapp ta vid efter svajiga perioder med chefsprovisorier och spekulationer om nya chefredaktörskandidater. Den här gången rådde inte en sekunds tvekan.

Under sin korta tid på Expressen har Joachim Berner hunnit slås av hur ofta han nu hamnar i offentlig debatt jämfört med när han var på DN. Expressen är ett blåsigare ställe att vara på.

Men han är en aning förbryllad över en del reaktioner på hans utnämning och han visar ett klipp från Hänt Extra, en krönika där chefredaktören Bengt Gustavsson skriver:

”Och om man läser de små betraktelser som Berner nu gör i Expressen varje söndag, så kan man undra om han verkligen insett i vilken gren han nu valt att ställa upp. Det är ju vällovligt att försöka förbättra världen – men det säljer inga lösnummer. Det tvingas också herr Berner snart inse…”

Kommentaren förvånar Joachim Berner.

– Gustavsson raljerar över att jag vill något med tidningen. Men det handlar inte bara om att sälja lösnummer. Jag är framför allt intresserad av innehållet. Det är därför jag är här.

Driva kampanjer

Joachim Berner uppfattar Expressen som mer resultatinriktat politisk än de morgontidningar han jobbat på. Han ser det som positivt. Det ger tidningen en kraft som han uppskattar, han måste ta ställning och engagera sig.

Expressen var ju också från starten 1944 inriktad på att driva kampanjer och nå resultat. Ett av de första övergripande målen var att bekämpa nazismen.

Som chefredaktör på denna kampanjtidning måste han på ett mera direkt sätt än tidigare ut på banan när ställningstaganden ska försvaras. För all del också när mer eller mindre folkliga – en del föredrar att säga populistiska – grepp och vinklingar ska motiveras.

En aktuellt exempel på såna folkliga kampanjer är Expressens krav på att Sveriges Television ska låta såpaserien Rederiet få fortleva, vilket Svenska Dagbladet raljerat över på ledarplats.

– Svenska Dagbladet ägnar sig åt folkförakt. Rederiet har två miljoner tittare och för dem betyder serien mycket.

Joachim Berner säger sig älska kvällstidningar.

– De når längre in i folklagren än morgontidningarna. Jag är förvånad över föraktet för kvällstidningarna. Vi kan ha Agneta och Niklas skiljer sig på löpet samtidigt som vi skriver om Irene som riskerar utvisning, eller om hur villaskatten slår mot pensionärer.

Den mixen skulle man inte kunna ha i DN, tror han.

Expressen har en tung tradition med chefer som både kunde vara pragmatiska och fint bildade humanister, starka personligheter som Carl-Adam Nycop, Ivar Harrie och Bo Strömstedt.

Joachim Berner duckar för de namnen, vill inte bli jämförd med dem.

– Peter Kadhammar sa till mig att jag är den förste av Bo Strömstedts efterträdare som inte är upptagen av Strömstedt. Var och en måste forma tidningen på sitt sätt. Jag kan inte låtsas vara någon annan än mig själv.

Även på DN går redaktionella andar och vålnader igen i form av de ständigt åkallade och ouppnåeliga Herbert Tingsten och Olof Lagercrantz. Men inte heller där ställde Berner upp i något race med gudarna.

Som övriga medier har Expressen fått en alltmer välutbildad publik, läsarna lämnar downmarket och vandrar upmarket.

Berner har funderat över förändringen och blir ivrig när han ska förklara hur han ser på den.

Läsekategorier

Han griper efter pennan och skrivblocket men hejdar sig, vaksam på sig själv för att inte än en gång leva upp till ryktet om sig själv som fullproppad med managementgriller.

I stället börjar han tala om vilka olika läsekretsar medierna har.

Snart nog tar han i alla fall till penna och papper och listar upp olika läsarkategorier:

A. En intellektuell och ekonomisk elit

B. En trendkänslig, urban övre medelklass

C. Bredare lager av medelklass och motsvarande

D. De som är ointresserade av dagstidningar

Under kategori A hamnar SvD, som också vänder sig mot B, där hamnar också DN som Berner med DN City ville öppna mot B (men DN City sjösattes aldrig).

Expressens publik befinner sig normalt närmast C, men Berner vill öppna den mer mot B. Tidningen har famlat lite efter sin publik och har förhållit sig nyckfullt till de olika läsargrupperna.

– Expressen har längtat åt olika håll. När vi skriver om Kikki Danielsson är vi nästan på punkt D, men när vi kritiserar Lars Norén är vi nästan på A. Det ger ett nervöst intryck. En tidning måste nog vara på en plats och längta åt ett håll.

Den mångårige Expressenmedarbetaren Anders Ehnmark har skrivit om hur viktigt det i starten var för tidningen att hitta ett nytt berättarsätt. Med Joachim Berner som chef hoppas Ehnmark att Expressen åter ska hitta en berättarton i samklang med tiden ”och sätta i gång det gamla skillingtrycket igen, så är slaget vunnet”.

Berner är med på de noterna.

– Den tanken fanns från början hos Expressen och måste finnas även i fortsättningen. Så var det under storhetstiden. Vi måste ha råd att betala folk som ger sig ut i verkligheten och berättar om den.

Han anser för övrigt att Expressen redan har skribenter som kan dra ett skillingtryck i tidens tonart och nämner Peter Kadhammar som framträdde som en berättare med ett jag när han skrev avslöjande reportage om Icon Medialab.

Häri ligger en del av förklaringen till varför Joachim Berner inte är alltför skakad av konkurrensen från de snabbare medierna: TV, radio, Internet.

– Klarar vi av att hitta de aktuella berättelserna och ämnena, och en modern form för dem, är jag inte orolig. Jag tror på papperstidningen.

Vilka ämnen?

– Globaliseringen, till exempel. Det finns många sanningar om marknaden att berätta om. Vad blir följderna av att skola och vård privatiseras? Samhället är statt i förändring. Ett annat ämne är segregationen och de ökade spänningar den medför.

Berner pekar på en plansch där en av Expressens grundare, Carl-Adam Nycop listat punkter över vad Expressen står för.

Punkt 10: Tidningen ska vara allmänt vänster, vilket betyder vänster om folkpartiet.

Visserligen fann Åke Ortmark i TV8 i ett frågetest att Joachim Berner politiskt står socialdemokraterna närmast, men Berner själv värjer sig mot den beteckningen. Han har svårt för att rösta på (s) som han förknippar med en politrukmentalitet och pampvälde. Beteckningen socialliberal är nog riktigare.

Han har från början känt sig mera hemma på Expressen än vad han gjorde när han kom till DN. Där väntade honom inte ens eget rum och egen dator när han anlände.

“Jag fick många knivar i ryggen på DN”

Det var jobbigt, medger han, liksom det var att bli föremål för en förtroendeomröstning.

– Jag fick så många knivar i ryggen. Ärren är kvar. Jag kände mig hela tiden otrygg på DN och såg mig om över axeln.

Han jobbade som bekant upp sig på DN och övertog med tiden de högsta ledningsfunktionerna: chefredaktörskap, utgivaransvar och VD.

Men allt gick inte att styra ens utifrån den positionen.

– Det var synd att inte Ingrid Elam, som är vass och bra, ville fortsätta som kulturchef. Det ser jag som ett personligt nederlag.

Andra motgångar var att han inte fick styrelsen med sig på idén om att starta DN City, en snabbare eftermiddagstidning, och på att ge ut morgontidningen i ett smalare format.

– Båda sakerna skulle ha stärkt DN avsevärt. Men man får ta att en styrelse säger nej.

Och så frågan, den obligatoriska, om chefsposten på Sveriges Television. Var han någonsin intresserad?

– Om jag hade blivit erbjuden jobbet medan jag fortfarande var kvar på DN så hade jag gärna tagit det. Jag skulle vilja se SVT utvecklas efter BBC-modell med en mera seriös kanal och en mera tittarvänlig, kommersiell kanal. Nu kan jag inte sluta på Expressen efter bara två månader, men får jag sparken från Expressen kan jag tänka mig att bli chef på SVT.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se