I Thorbjörn Larssons skägg
Gratistidningar kan vara både bra och dåliga, det har varit självklart för alla utom Bonniers.
Vid Tidningsutgivarnas branschdagar i Helsingborg för tre veckor sedan talade TUs vice ordförande Tomas Brunegård om hur konkurrensen för dagstidningarna ökat, bland annat genom att gratistidningarna kommit för att stanna. Brunegårds recept för att bemöta detta var bland annat att uppmana TU-företagen att ”uppträda som en bransch och samarbeta på sätt som vi aldrig gjort tidigare.” Två veckor senare avslöjade Resumé att Bonniers ska lansera en gratistidning. Så var det med den enade fronten.
bryt
Exakt vad Bonniers gratisprojekt blir för slags skvader är fortfarande oklart. Trots att Sveriges mediereportrar ägnat huvuddelen av sin tid den senaste veckan åt frågan är det fortfarande väldigt lite som är känt kring projektet. Vilket väl egentligen är den riktigt stora nyheten: att Bonniers lyckas lansera en ny satsning utan att allt läcker ut i förväg. Se där, ännu en sak som importerats från Aftonbladet: förmågan att hålla klaffen om kommande satsningar.
Känt är följande: ett antal rekryteringsföretag håller just nu på att värva runt 250 kolportörer i Stockholm, för att dela ut tidningar på morgnarna fem dagar i veckan, med start i slutet av oktober. Värvning pågår också av journalister: ett antal personer på olika Stockholmsredaktioner har nyligen sagt upp sig med kort varsel och agerar musslor på frågan om vad de ska göra nu. Största musselskalet av alla har dock Expressens och TV4s styrelseordförande Thorbjörn Larsson, som är ansvarig för Bonniers projekt. Vid Bonniers interna mediedagar i veckan försökte alla möjliga personer dra ur honom information, utan att lyckas.
bryt
Att Bonniers ger sig in i gratistidningsbranschen är båda väntat och oväntat. Väntat därför att Metros höga lönsamhet varit som ett rött skynke för de blödande Dagens Nyheter och Expressen – och därför att Bonniers i dag är den enda av Nordens stora mediekoncerner som inte satsat på gratistidningar. Oväntat därför att motståndet till gratistidningar inom Bonniers varit passionerat och snudd på ideologiskt. Redan när Metro lanserades konstaterade styrelseledamoten Johan ”Joja” Bonnier att ”gratistidningar aldrig kan vara seriösa”. Joja är borta i dag, men det är knappast åsikten – och det ska bli väldigt intressant att se vilka piruetter personer i koncernens ledning tvingas göra för att försvara företagets inträde i gratiskriget.
bryt
Motståndet har ju i första hand inte handlat om affärsmässiga grunder, utan om publicistiska. Men att påstå att gratistidningar aldrig kan vara publicistiskt trovärdiga, är bara nonsens. Annonsörsberoendet är inte mindre i Dagens Nyheter och Sydsvenskan än i Metro, Mitt i-tidningarna eller Nöjesguiden. Att de redaktionella ambitionerna och resurserna sedan skiljer sig åt är en annan sak, men inte tillräckligt för att hävda att gratistidningarna skulle utgöra något kvalitativt moras. Gratistidningar kan vara både bra och dåliga, det har varit självklart för alla utom Bonniers.
Kommer då gratis-Bonnier att lyckas? Det kan vi först spekulera i när vi sett vad Larsson har i skägget. Något spektakulärt måste det dock vara, annars är risken uppenbar att det här får samma profil som Bonniers olika satsningar på webbmedier: sent, dyrt och snabbt nedlagt.
P.S. Samhällsgranskande journalistik i TV bedrivs inte bara med dold kamera. I veckan kunde vi se två lysande bevis på det. Först i Ingrid Haglunds reportage i Uppdrag granskning om resebolagens spritfester på Kos – men framför allt i Fredrik Laurins reportage i Kalla fakta i torsdags om Mehdi-Muhammed Gehzali, den svenske fången på USAs läger i Guantànamo. Ett reportage som gick betydligt längre än de tidningsreportage som gjorts om Gehzalis bakgrund, genom att följa hans väg från kompisarna i Örebro till koranskolor i Pakistan, bergsområdena där han greps och slutligen till fängelset i byn Kohat, där han överlämnades till amerikanska styrkor. En stark berättelse, som bör få sin fortsättning i en ökad bevakning av de insatser som gjorts och inte gjorts i den svenska diplomatin för att protestera mot den rättsvidriga behandlingen av honom.
Nu väntar vi bara på att Kalla fakta eller någon annan ska göra samma granskning av fallet med den svenske journalisten Dawit Isaac, som i drygt 400 dagar på liknande sätt hållits fängslad i Eritrea.
