Grattis Acke, men…
Den “fräcka” journalistikens pionjär har fått sitt erkännande. Resumés skojarredaktör Acke Fröberg får Bonniers Stora Journalistpris vid en högtidlig ceremoni i dag, torsdag.
Den “fräcka” journalistikens pionjär har fått sitt erkännande. Resumés skojarredaktör Acke Fröberg får Bonniers Stora Journalistpris vid en högtidlig ceremoni i dag, torsdag.
Frågan är om det är en seger för den folkliga röjarjournalistiken, med direkteffekt som drivkraft, eller ett genombrott för en mindre “moralistisk” syn på namnpublicering?
Naturligtvis är juryns motivering mer välskriven än så, men valet av Fröberg säger ändå en del om synen på pressetikens kanske mest omdiskuterade punkt — frågan om namn eller inte?
Och det är klart, också jag kan tycka att en oförbätterlig våldtäktsman eller svindlare i skojartoppsklass, gott och väl har förtjänat offentlig uppmärksamhet och ett dåligt rykte.
Precis som jag i mina sämsta (eller bästa?) stunder kan tycka att vi ska lista våra egna “rötägg” inom kåren.
Men nu är saken mer komplicerad än så. Det handlar inte bara om brottslingen, skurken eller skojaren. För också en svindlare, en knarklangare, en våldtäktsman eller till och med den mest förfallne mördare kan ha släkt och vänner; en mamma, en hustru eller kanske ett och annat barn.
Och det är här diskussionen kring namn eller inte blir svår. Vems intressen ska väga tyngst? Måste också de närmaste dras med i fallet? Får sonen helt enkelt “skylla sig själv” när den våldtäktsdömde pappan hängs ut i tidningen? Vem tjänar på att vi namnger allt fler i våra medier?
Spelreglerna (någon som kommer ihåg dem?) manar till nogsamt övervägande och att man ska “avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges”.
Till detta “allmänintresse” brukar till exempel räknas att berätta om — och varna för — farliga, förrymda brottslingar. Eller att rapportera om förtroendevaldas brott eller diskutabla leverne. Med namn och allt.
Men också “vanliga” brottslingars identitet tycks väga allt lättare i förhållande till detta luddiga begrepp.
Och kanske är vi också i det här fallet på väg mot en mer internationell syn på vad som kan/bör publiceras och inte? Mycket tyder på det:
En misstänkt och åtalad statsministermördare skulle i dag sannolikt inte ha kallats 42-åringen, utan vid namn. En dömd pedofil skulle hängas ut i Efterlyst om programledaren finge sin vilja igenom. Och småsvindlarna inom reklambranschen schavotterar redan i Resumé.
En tuffare, ärligare och slagkraftigare journalistik, kanske många tycker, men också en journalistik som måste veta vem slaget träffar.
För när snytingen väl sitter, när publiciteten är ett faktum, då ligger “offret” där med ytterst stora svårigheter att resa sig. Inte sällan med barn och familj bland spillrorna. Som gossen som fann sin våldtäktsdömde farsa på bild i Flashback.
Väger man inte in hänsynen till dessa i skålen när allmänintresset ska prövas, då är man inte bara “hård mot de hårda”, utan också mot dem utan eget ansvar för det skedda. Det är att förringa betydelsen av det man själv sysslar med som journalist.
Därmed inte sagt att vår ärade kollega Acke Fröberg inte är värd sitt pris. Tvärtom — också jag väljer Resumé för Skojartoppen. Grattis, Acke!
