Gräddfil till vänsterkrysset

Ingvar Hedlunds avslöjande av hur det kan gå till att skapa ett kändisupprop (Expressen den 11 mars) var förra veckans stora snackis (och ett stycke väldigt bra nyhetsjournalistik). Snacket efteråt har dock mest handlat om pengar och betald påverkan, mindre om debattsidornas funktion i allmänhet.

Enligt en enig debattredaktörskår finns det heller ingenting att diskutera. De hävdar nu att de, som Mats Bergstrand på DN Debatt uttrycker saken i det här numret av Journalisten, ”alltid varit mycket noggranna med att studera upprops tillkomst” och att de ”är och ska vara väldigt restriktiva när det gäller uppropsinlägg. ”De ”luddiga klasar av namnunderskrifter” som Kjell Häglund ondgjorde sig över i en debattartikel i Journalisten 5/03 – bland annat ett antal på DN Debatt – är alltså i själva verket journalistiskt motiverade och noga granskade, om man ska tro Bergstrand.

Det gör inte jag. Jag tror att den starka profilering av debattmaterial som i dag präglar dags- och kvällstidningarna lett till en mycket hård konkurrens, tidningarna emellan. Debattmaterialet har fått en allt större betydelse som nyhetsskapare – och kända namn och genomförda opinionsundersökningar, oavsett vem som står bakom dem, bidrar så gott som alltid till att öka nyhetsvärdet.

Därför har autograf- och rapportartiklarna haft så lätt att komma in. En ensam mamma eller pappa som skriver om föräldraledigheten skulle, sannolikt, ha det mycket svårt att ta sig in på DN Debatt – hur välskriven och angelägen artikeln än var – men om artikeln undertecknas av en klase kända mammor eller pappor är det betydligt lättare.

Samma sak om det finns en genomförd opinionsmätning att rabbla siffror ifrån. Förra måndagen publicerade DN Debatt en artikel om en ny Temoundersökning som granskade förtroendet för landets fackföreningar och centralorganisationer. Avsändare: ett konsultbolag som vill ha uppdrag från just fackföreningsrörelsen. Journalistiskt motiverat? Eller bara bra reklam, till priset av en opinionsundersökning?

bryt

Men den verkligt intressanta frågan att diskutera när det gäller tidningarnas debattsidor gäller inte detta, utan hur deras material används i nyhetsarbetet. Ett bra inlägg på DN Debatt, för att hålla oss till den största arenan, har sin givna plats på tidningens förstasida. Ofta som vänsterkryss, ibland rentav på löpsedeln. Mats Bergstrand, alltid rankad högt bland landets tyngsta opinionsbildare, är också alltid noga med att prata om DN Debatt som en del i nyhetsjournalistiken; som en nyhetsdrivande avdelning.

Men frågan är om den ska vara det.

Ta förra veckans medieutredning från LO, till exempel. Förstasidesnyhet i DN på onsdagen, i en puff för artikeln på DN Debatt, med vinkel på utredningens krav på en lag mot ägarkoncentration i medierna. Men nyhetsuppföljningen på utredningen kommer först dagen därpå i DN, där diverse politiker får kommentera detta krav.

Om man ser debattmaterialet som en del av nyhetsarbetet, vilket man uppenbarligen gör, varför gör man då inte – samtidigt – en egen redaktionell uppföljning och granskning av det som står i debattartikeln? Hinner man göra nyhetsbedömningen, att det platsar på ettan, borde man rimligen hinna med det. Att ge debattmaterial gräddfil in på vänsterkryss och löp – och därmed ge debattörerna en dags tolkningsföreträde i sitt eget ämne – är, självklart, bra reklam för tidningen som debattarena. Men journalistiskt motiverat? Sorry, men den ekvationen får jag inte att gå ihop. Inte så länge de får stå oemotsagda.

Martin Jönsson

mj@sjf.se

bryt

P.S.

”Digitaliseringen av radio och TV är den viktigaste journalistiska frågan just nu”. Det hävdade TV4s styrelseordförande Thorbjörn Larsson när han frågades ut på Sveriges tidskrifters årsmöte i Stockholm i torsdags. Det hade varit roligt om han bjudits in till Grävseminariet i Göteborg och torgfört den åsikten, då hade det kanske kunnat bli fart på diskussionen. Då hade han också kunnat få en annan bild av vad journalisterna själva ser som viktigast just nu – som att resurserna för djuplodande rapportering blir alltmer utarmade. Men debatten om journalistikens innehåll och medieföretagens ekonomiska verklighet fortsätter att föras i åtskilda salonger. För redan frälsta i den egna kretsen och döva öron utanför den.