DNs USA-korre Martin Gelin: ”De tycker man är lite exotisk”

Martin Gelin är Dagens Nyheters New York-korrespondent och författare till fem reportageböcker om USA, varav två nominerats till Augustpriset. Han har även skrivit och kommenterat amerikansk politik för BBC, NPR och Harvard’s Nieman Lab bland många andra.

Martin Gelin kom till USA 2001 – sedan dess har intresset och rapporteringen om amerikansk politik exploderat här i Sverige, inte minst med Donald Trumps inträde på scenen.

Martins analys av vad det ökade intresset beor på är dels att det varit tre presidenter på raken som har varit starka personligheter. Dels en rad händelser med stor effekt på världspolitiken, som terrorattackerna 2001 och finanskrisen 2008.

– Men främst handlar det om att hela det globala medieklimatet har amerikaniserats, på gott och ont, med de sociala mediernas genomslag. Den amerikanska vardagens samtalsämnen diskuteras nu även i Sverige medan högerpolitiker i hela Europa imiterar Trump, vänsteraktivister i hela världen pratar som Black Lives Matter-rörelsen och Bernie-vänstern. Alla delar samma memes, säger Martin Gelin.

Samtidigt som det har blivit en klyscha att påstå att USA är ”på dekis” är landets genomslag medialt och kulturellt – ironiskt nog – starkare än tidigare.

– Jag har själv även skrivit mycket om relationerna mellan USA och Kina och gjorde reportage från Indien i fjol, vilket fortfarande måste vara det mest underbevakade landet i svenska medier. Det som händer där verkar inte engagera i Sverige på samma sätt. Orsakerna till det kan vi diskutera länge, det handlar bland annat om språk och kulturella kopplingar, men Trumps valseger ritade om kartan för europeisk politik på ett sätt vi knappast sett när det gäller exempelvis Modi (Indiens hindunationalistiska ledare, red.anm).

Hur skulle du beskriva en vanlig arbetsdag, som nu när du bevakar demokraternas primärval i USA?

– Det härliga med att ha hela USA som bevakningsområde är att det sällan finns vanliga arbetsdagar. En vanlig tisdag kan jag sitta hemma och ringa till tankesmedjor, intervjua en författare i Boston eller resa runt vid mexikanska gränsen med katolska hjälparbetare som ställer ut vattenflaskor till migranter, säger Martin Gelin.

Efter snart 20 år blir han forfarande överraskad när han reser runt i landet och pratar med folk.

– Under valkampanjerna blir det en del resor till välbekanta delstater, men USA är aldrig förutsägbart. Människorna man träffar säger aldrig det man förväntar sig att de ska säga. Det är därför det är så viktigt att resa runt i landet så mycket som möjligt.

När primärvalen i USA drog igång var hela världens blickar riktade mot Iowa, som visade sig få stora problem med räkningen av röster. Martin Gelin skippade Iowa i år, men han är på plats i New Hampshire där Bernie Sanders firar framgångar.

– Det är alltid något farsartat över början av primärvalen. Jag minns en video jag spelade in 2016 där 200 journalister desperat snubblade över varandra när de rusade över en jordåker i Iowa, för att få en bättre glimt av Hillary Clintons SUV när hon skulle lansera sin kampanj. Det finns kanske ett värde i att skildra själva spektaklet, men jag brukar hellre besöka platser som inte redan är överfulla av andra journalister. 

– De senaste veckorna har jag varit i South Carolina där jag lyckades träffa både Bernie, Buttigieg och Biden, och även i Kalifornien inför det oerhört viktiga primärvalet där i mars, där det fördelas 40 gånger fler delegater än i Iowa. 

Hur behandlas man som svensk journalist av politikerna och deras företrädare i USA?

– Det har både fördelar och nackdelar. En nackdel är förstås att vi inte prioriteras, det vore tjänstefel av en pressekreterare för en presidentkandidat att ge oss en schemalagd intervju helgen inför valet. Fördelen är att de inte ser oss som ett hot eller kalkylerar in oss i en mediestrategi, man betraktas som ganska oförarglig. Republikaner som aldrig skulle prata med New York Times eller CNN kan glatt ställa upp på intervju för att de tycker man är lite exotisk. 

– Sen finns det just nu två motsatta bilder av Sverige. Demokrater kan bli alldeles till sig och beskriva Sverige som ett progressivt paradis, medan republikanerna bemöter en som om man precis lyckats fly från Östberlin på 1970-talet.

Vad är det svåraste med ditt arbete?

– Det finns inte så mycket nytt att säga om Donald Trump vid det här laget. Många skribenter slår knut på sig själva för att komma på någon lagom provocerande vinkel på Trump, men det faller oftast ganska platt. Så utmaningen just nu är att hitta tid att skriva om allt annat intressant som händer i USA.

Kan ditt jobb vara ensamt?

– Det är ju något fundamentalt fel på alla människor som väljer att livnära sig på att skriva. Så om man redan har den läggningen är det ett utmärkt jobb, faktiskt, att  varje dag vakna och tänka vad är det mest intressanta som händer i hela det här landet just nu? Och sen få grubbla över det och prata med folk om det?

– Det är anledningen att jag fortsätter göra det här, trots att hela branschen dödförklaras några gånger om året, trots alla hot, aggressiva troll och trakasserier och ett allmänt förakt från de flesta sunda, vanliga människor. Som Bodil Malmsten brukade säga: att skriva är det värsta jobbet efter alla andra jobb.

Hur stor del av din research består av att läsa andra mediers rapportering och hur mycket egna källor har du arbetat upp under åren?

– En viktig del av jobbet är ju att absorbera och summera stora mängder information här, men jag blir ofta förvånad över hur få andra journalister som orkar ringa upp folk eller gå ut och möta folk. För DNs del är poängen med att ha mig på plats att jag lever och rör mig i USA, träffar människor, gestaltar miljöer och skeenden som förklarar hur landet funkar, inte bara sitter hemma och tittar på CNN.