Det goda, det onda – och Inger Orre

Du har själv en bakgrund som reporter. Var det svårt att anamma vetenskapliga metoder och sätta ingressen sist?

– Ja, till en början fick jag anmärkningar från min professor om att inte skriva pamfletter. Min identitet är för övrigt fortfarande journalistens, det är viktigt att det finns journalister som forskar om mediekommunikation.

Arbetet har förstås fördjupat din syn på reporterskapet. Har den också förändrat den?

Annons

– En sak som förvånade mig var att reportrarna gärna ställde upp för många timmars samtal. Jag hade trott att det skulle vara svårt, men där hade jag helt fel. Reportrarna såg det som en bra möjlighet för dem att på ett avspänt och fördjupat sätt resonera om sitt jobb.

Detta om genomförandet, ja, men har din syn på själva yrket förändrats?

– Ja, när det gäller ansvaret, individens ansvar för sitt arbete och sig själv. Nu är jag helt övertygad om att det finns en inkonsekvens i dagspressens ansvarsfördelning eftersom dagstidningsjournalister inte får ta ansvar för sitt arbete. Tidigare insåg jag inte till fullo vad denna maktlöshet innebar. Tryckfrihetsförordningens kedja av ansvar gör ett undantag inför reportrar. Det är märkligt, och det återstår att bevisa om det är motiverat.

Du skriver att reportrarnas etiska engagemang visade sig i varje samtal under mötesserien och att det var undersökningens viktigaste resultat. Kan detta engagemang vara något som har aktiverats av undersökningen och i bästa fall ligger latent annars?

– Jo, det tror jag absolut. Till vardags bemöter man ofta varandra utifrån förutfattade meningar. Därför var det väl förlösande att komma i ett sammanhang där de slapp den där ballasten och det kan ha frigjort engagemanget. Att utgå från konkreta erfarenheter var en givande modell.

Kan man upprätta eller peka på några generella etiska ideal för journalister, bortsett från de yrkesetiska påbuden, utan att hemfalla till religiösa motiv?

– Idealen är och måste vara olika för alla. Jag tror att det främst handlar om att följa en inre röst. Men religiöst drivna motiv bör undvikas i yrket. Många av dem som talar om självständighet som ett ideal avser bara mediet och inte individen.

Du skriver att flera reportrar känt sig motarbetade i ambitionen att ta personligt ansvar. Vad kan man göra åt det?

– Man kan bara stå på sig. Ta strid. Det är bara den som intar skrivslavens position som kan räkna med en yrkesroll helt i harmoni. Har man andra ambitioner måste man räkna med kollisioner.

Är vi inte duktiga på att frontera, då? Jag tycker att man ständigt hör om principiella protester inför publiceringar.

– Nja, det är inte mitt intryck. Under min yrkestid tyckte jag nog att journalisterna förutsatte ramarna, deras placering och att deras existens till och med var en trygghet. I undersökningen har jag ett exempel där journalisten försökte ta ansvar men inte orkade. Hon tappade sugen. Jag har inga riktiga belägg men jag tror att det är vanligt att ge upp.

Studien kunde inte ge några exempel på redaktionella ledare med kunskap, intresse och engagemang för etiska eller moraliska frågor. Om det är en generell tendens att det är så, vad beror det på?

– Etiskt tänkande och kännande arbetsledare finns utan tvivel. Att de saknades i min undersökning kan bero på att reportrarna i undersökningen hade ett så stort behov av att lufta problemen att den bilden tog över. En av mina favorittänkare, Montaigne, skriver att det inte är av ens framgångar utan av ens misslyckanden man lär sig. När man försöker hitta etiska stödpunkter kanske man fokuserar på motgångarna och därför syns bara de i boken.

Du talar om en kontrast, eller kanske rättare sagt diskrepans, mellan branschens moraliska imperativ och ett utbrett ointresse för moral i vardagen. Vad innebär det?

– Det finns en tendens att tidningsledarna klär sig i moralisk högtidsdräkt och talar om samhällsansvar när det passar. Men till vardags är det en annan sak.

Men sen bollar du över ansvaret för vardagsmoralen till fotfolket, reportrarna, är det inte lite väl hårt?

– Jo, men det är ju ett val man har som reporter. En läkare kan inte arbeta utan personligt ansvar men som reporter kan man göra det. Jag skulle vilja se att reportrar ska ha möjlighet att ta ansvar och få inflytande. De svenska reportarna är mogna för det och det borde inte vara svårare för medierna än för andra branscher. I andra länder har reportern ett större juridiskt ansvar som delas med utgivaren.

Kan du ge en konkret typsituation där man måste ta ställning till moralfrågorna?

– Jag skulle säga att det handlar om mötet med medmänniskan som intervjuas. Att jag inte är någon stor vän av konsekvensneutraliteten tror jag att du har förstått. Jag tror att det är viktigt att ha mod till att se vad det leder till att man gör som man gör. Att måla upp en fiktiv typsituation är inte intressant eftersom det finns hundratals riktiga fall i boken. Men ur avhandlingen kan jag ju nämna situationen när en reporter erbjöds en Estoniaöverlevares skildring av räddningen. Hans föräldrar och flickvän hade alla dött, själv skrev han om historien ett halvår efter katastrofen. Här hade reportern ett stort ansvar.

Ofta talas det om ökad kommersialisering i medierna. Jag har en känsla av att det är ett mantra inför yrkeslivets eviga frågor, där föreställningen om ökad kommersialisering inte är styrkt. Har du någon åsikt om detta?

– Det nyhetsjournalister mest traditionellt värjt sig från är påverkan från ledningen. Det har skymt de ekonomiska villkoren. Jag tror att det här

talet om ökad kommersialisering är ett tecken på ett uppvaknande, man inser plötsligt att affärsverksamheten är grunden till driften av medierna. Visst, jag håller med om att det är som en klagovisa, och även ett sätt att skjuta bort ansvaret från sig själv. Men det är en dålig bortförklaring. Man kan påverka. Verkligheten visar att det är så.

Delar av din bok är svalt redovisande, vilket bitvis gjorde att läsningen för mig nästan framstod som en roadmovie – en svalt redovisad resa i ett landskap där färden inte tydligt pekar fram emot målet. Men samtidigt är din inställning ganska långt från den svala dokumentatörens, eller hur?

– Det finns ju ett avstånd mellan journalistikens praktik och medieforskningen som jag tror hänger ihop med att för få journalister forskar. I den medicinska världen rör man sig ständigt mellan teori och praktik. Mycket medicinsk forskning går ut på att förbättra behandlingar. Journalistiken behöver detsamma. Mitt yttersta syfte är att förbättra själva journalistiken. Jag är inblandad i detta projekt och är ingen objektiv betraktare.

Paul Frigyes

pf@sjf.se