Bokmässan: När journalistiken inte räcker till

Vad gör man när journalistiken inte räcker till?
Man kan skriva romaner, som flera journalister väljer att göra när de inte längre tycker att de kan uttrycka sig i de vanliga journalistiska formerna.

När journalistiken inte räcker till, var namnet på ett seminarium som Journalistförbundet anordnade vid Bok & biblioteksmässan. Författarna Majgull Axelsson, Åke Edwardson och Per Wikström försökte förklara varför de gått över till att skriva skönlitteratur.

För Majgull Axelsson var svaret på frågan vad skönlitteraturen ger för möjligheter som journalistiken inte ger lätt: Alla.

– Jag kan välja berättarperspektiv med en oändligt mycket större frihet. Jag är allsmäktig, jag styr över den värld jag skildrar. Är det eländigt så regnar det, vilket det sällan gör när jag är journalist och ska ut och skildra något verkligt eländigt. Jag har alltså en frihet i språk och gestaltning och vad jag ska säga, som jag inte har haft som journalist.

Deckar gammeldags socialreportage

Åke Edwardson ansåg att han som deckarförfattare skriver gammeldags socialreportage. Men de är gestaltande, jag använder mig av karaktärer och olika lager i skrivandet. Den goda journalistiken är endimensionell i ordets bästa bemärkelse, medan litteraturen har flera dimensioner.

Edwardson påminde om att dagstidningar från början var informations- och kunskapsorgan och det är, enligt hans åsikt, fortfarande dagspressens uppgift. Den måste sträva efter den enkla, raka, okomplicerade rapporteringen.

– Problemet är ju att det är så svårt att göra det. Hunter S Thompson hävdade en gång att fiktionen är en brygga till sanningen dit journalistiken aldrig når. Om man adderar fakta, om man länkar ihop fakta, så bildar de ingen brygga, utan blir lögner i stället. Det är så många olika åsikter som kommer fram. Det är ett stort problem. Litteraturen, gestaltningen ger en möjlighet att skriva en form av gestaltad polemik i socialreportagets form, som ändå blir litteratur.

När Per Wikström skrev sin bok Det onda arvet hade han ett stort material som inte passade i vanliga medier eftersom den journalistiska dramaturgin kräver tydlighet; att folk ska vara renodlade skurkar eller riktiga hjältar.

– Så entydig är verkligheten sällan, även om man är journalist.

“Skönlitteratur påverkar lika mycket som journalistiken”

Majgull Axelsson trodde att skönlitteraturen är ett väl så bra redskap som journalistiken om man vill påverka.

– Skönlitteraturen väcker inte debatt på det sättet att man skriver debattartiklar. Litteraturen påverkar människor på ett annat plan än det omedelbart ytliga. Den påverkar bilden av världen. Det är skönlitteraturens makt, en makt som jag tror faktiskt är större än journalistikens makt, för det är den som berättar de bästa historierna som bestämmer hur världen ser ut.

Per Wikström gav ett exempel: Geijer-affären, som handlade om en justitieminister som köpte – eller inte köpte – prostituerade. Dagens Nyheter fick backa och göra avbön när den publicerade nyheten.

I boken Grisfesten gav Leif G W Persson sin version av affären. Det är den människor minns som ett slutgiltigt facit på hur det var.

Anledningen till att Majgull Axelsson gick från journalistik till skönlitteratur var inte i första hand för att hon ville bilda opinion, utan för att hon kände att de redskap hon hade som journalist var för trubbiga.

– Allt det jag skrev som journalist var sant. Det var tråkigt, men det var sant. Men på ett djupare plan upplevde jag det som falskt. Jag har aldrig kunnat beskriva för mig själv vad som var så falskt, mer än kanske att jag inte tog min egen upplevelse av mångtydighet och flerbottnade sanningar på allvar. Jag kunde inte göra det därför att journalistiken som den såg ut då på 70- och 80-talen inte gav mig utrymme för att ge uttryck åt detta. Det var först när jag började använda en litterär form – också – för mitt journalistiska arbete, som jag tyckte att jag kunde stå för vad jag gjorde. Detta att det kan vara på många sätt samtidigt.

Gunilla Kindstrand knöt an till de aktuella händelserna i USA. Hon påpekade att fiktionaliseringen av verkligheten är märkbar när ögonvittnen till attacken mot World Trade Center tar filmer och böcker till hjälp för att beskriva vad de sett.

“Inte okej att bruka levande människor i konsten namn”

Majgull Axelsson har reagerat mot att människor som inte bett om det används av konstnärer. Inom litteraturen, och över huvud taget inom konsten, har det varit en tendens att bruka levande människor, att utsätta dem för det ena eller andra.

Hon tog Pål Hollenders film Buy bye beauty om prostitutionen i Riga som exempel.

– Hollender använder människor, förnedrar dem och säger sig ta sig den rätten i sin konstnärliga frihets namn. Det är en frihet som författare och konstnärer tar sig på levande människors bekostnad. Där menar jag att det går en gräns. Jag har som författare inte rätt att utsätta människor för förnedring, lidande och död för att jag ska kunna uttrycka mig. Det är en helt annan sak med fiktionen där har jag rätt att tänka mig precis vad som helst.

Åke Edwardson, som skriver i deckargenren där orden förnedring, lidande och död är allmänt förekommande, ansåg just därför att han måste ta ett stort ansvar för vad han skriver.

– Vad är det för sound, för stämning jag förmedlar, vilket budskap ger jag? För det gör man som författare oavsett om man vill det eller inte. Humanism och empati blir ännu viktigare när man skriver om brott.

– Okej, men den gränsen måste finnas inom dig, den kan inte dras utifrån, svarade Majgull Axelsson. Däremot anser jag att det kan finnas ett moraliskt krav på både journalister, författare och konstnärer när det gäller vad vi har rätt att utsätta levande människor för. Självklart går det en gräns inom var och en av oss för vad vi kan tillåta oss att skriva, vilka gränser vi kan överskrida och vad vi över huvud taget står ut med att skriva och står ut med att upptäcka inom oss själva.

“Journalister tar mer ansvar än författare”

Kanske något överraskande ansåg Axelsson att författares attityd till sitt ansvar mot andra människor är mer nonchalant än journalisters.

– Jag kan tycka att skönlitterära författare är mera uttalat konsekvensneutrala, detta förfärliga uttryck, än vad journalister är. Det är ganska hemskt.

Men det händer att hennes skönlitterära skrivande influeras av vad hon gjort som journalist.

I mitten av 90-talet publicerade hon en serie intervjuer med människor med mycket låga inkomster.

Vid ett tillfälle träffade hon då en kvinna som hade förlorat allt. Barnen var placerade i familjehem, den äldste satt i fängelse. Hon var frånskild. Fabriken var nerlagd.

– En kväll samlas tjejerna i huset och dricker vin och värdinnan blir full. Och så reser hon sig upp och går till telefonen och slår ett nummer och man förstår att hon ringer sin dotter som är placerad i familjehem. Och så säger hon: ”Hej min vän, det är mamma som ringer. Jag vill bara säga att i morgon får du inte träffa mamma mer. För nu har mamma en stor kniv framför sig. I natt ska mamma dö. Nu ska jag sticka den stora kniven i mig.” Och sen lägger hon på luren.

Majgull Axelsson kunde inte använda detta i sitt reportage.

– Jag blev så oerhört förbannad, så oerhört upprörd å den här lilla flickans vägnar. Jag kunde inte släppa det. Plötsligt när jag skrev Aprilhäxan ringer en telefon i min text och någon säger: ”Ja hej, min vän. Det är mamma som ringer. Det här är sista gången.” Då föds en litterär gestalt som jag kallar Birgitta. När jag kan få journalistik och skönlitteratur att befrukta varandra på det här sättet tycker jag att jag har fått ut det bästa av de två bästa yrkena i världen.

Edwardson intervjuar människor för sina böcker

Även Åke Edwardson använder sig som skönlitterär författare av sin journalistiska erfarenhet, vilket förvånar en del kolleger som säger: Menar du att du gör intervjuer, att du kontaktar en främling?

– Då förstår man vilken svår konst detta enkla journalistiska grepp är.

Enligt Edwardson handlar den goda berättelsen om brott om människor som lever i marginaliserade delar av världen som varken journalistiken eller den borgerliga romanen intresserar sig för.

Att kriminalromanen gör det är en förklaring till dess popularitet, tror han. Där försöker man gestalta de marginaliserade utan att närma sig dem med de mest omedelbara bilderna, som man gör i journalistiken eller i annan skönlitteratur.

– I deckare går en kommissarie före läsaren som en krockkudde som tar den första smällen. När inte det filtret finns blir det ibland svårt för en del att ta till sig budskapet. Deckarens dramaturgiska form gör att man kan det.

En krockkudde vore kanske också bra att ha när de före detta journalisterna ska möta sina forna kolleger för att svara på frågor om sin nya bok.

Fd kollegor ställer “ofina” frågor

– Det finns en utbredd ofinhet bland journalister, säger Majgull Axelsson. Det finns de som har ringt upp mig och sagt: Jo, hörrödu, jag har förstått att i den här boken som du skrev så avser du de och de personerna, skulle du kunna namnge resten. De tolkar mina böcker som någon slags nyckelromaner och ställer frågor om mitt kärleksliv, mitt sexualliv, mina depressioner och så vidare, som jag tycker att de ska strunta i.

Kan du säga det då? undrade Gunilla Kindstrand.

– Nej, det kan jag inte. Jag sitter väldigt rart och ler och så glider jag undan. Jag vet att journalisterna gör sitt jobb, men jag måste svara att jag bara gör mitt jobb när jag glider undan och inte svarar. För om jag skulle svara skulle jag förstöra de redskap som jag behöver i mitt arbete.

Håkan Lindqvist

hl@sjf.se