Äldre kvinnliga journalister: Vi var gisslan

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag inte varit chef så länge, säger Birgitta.

– Jag skulle velat vara tuffare och modigare, säger Karin.

– Vi var gisslan, säger Monica. Ja, det var vi.

Först blir det svårt att komma igång med intervjun. Vi fastnar i köket i en diskussion om adopterade barns villkor med utgångspunkt från några TV-dokumentärer. Och alla har åsikter om TV4s Ursäkta röran!(Vi bygger om).

Även om damerna inte längre är aktiva producenter av journalistik så är de stora konsumenter. Med massor av åsikter.

Träffades på Sveiges Radio

Monica Boëthius, 74, Birgitta Rembe, 73, och Karin Wilhelmson, 69, träffades i Radiohuset på Familjespegelns redaktion i början av 60-talet. Programmet hade ersatt Husmorshalvtimmen och stod för något helt nytt.

Karin har sparat en artikel med programförklaringen: ”Vad som en gång var en spegling av ett statiskt och idylliskt husmorsliv är nu ett program som fungerar som väckarklocka, en av samhällets alarmklockor om missförhållanden och människor i kläm.”

– Så pretentiöst, småler de forna kollegerna runt Wilhelmsons kaffebord.

Men visst är de stolta över programmet. Efter Familjespegeln gick Monica, Birgitta och Karin vidare till andra jobb i medievärlden. Alla har varit chefer långa perioder. De var den första generation där kvinnliga chefer inte enbart var udda undantag. Monica har skrivit boken Insläppt på försök om sina erfarenheter. Titeln syftar på de bistra villkor som den första generationen kvinnliga chefer fick acceptera om de alls ville vara med och dansa bland de stora elefanterna.

Men vi börjar med dem som gick före. De kvinnliga journalisterna var få, men de fanns. Från tryckeriänkorna på 1600-talet, via den första kvinnliga yrkesjournalisten Wendela Hebbe på Aftonbladet, utrikesreportern Fredrika Bremer, publicisten Elin Wägner och ”wallraffaren” Ester Blenda Nordström. När Birgitta, Monica och Karin började sin journalistiska bana på 50-talet var Barbro Alving, ”Bang”, redan en levande legend.

Fick råd av Bang

Monica Boëthius, född prästdotter Palm, tror att hon fick sitt första journalistjobb som redaktör för Fredrika Bremer-förbundets tidning Hertha, för att hon såg ut som en herrgårdsflicka. Att den meriten inte riktigt räckte insåg Bang som satt i Herthas redaktionskommitté.

Monica berättar:

– ”Vet du hur du ska göra?” viskade Bang, och när jag erkände att jag inte visste sa hon: ”Följ med mig!”

– Och det gjorde jag. Jag följde henne på uppdrag och intervjuer, hon förklarade hur hon tänkte och varför hon gjorde som hon gjorde. Hon var rysligt schysst!

En sak som Monica försökte imitera var att – liksom Bang – skrynkla ihop de manuspapper hon var missnöjd med och kasta dem på golvet.

– Bang vadade fram i ett hav av papper. Ingenting blev bättre när jag gjorde så. Man kan inte imitera allt.

Karin Wilhelmson minns när Bang kom inklivande på Familjespegeln för att läsa in kåserier, kavat och käck med baskern på sned.

– Hon var beundrad, men med viss distans. En sorts journalistikens Birgit Nilsson.

Fram tills dottern Ruffa föddes levde Bang som sina manliga ogifta kolleger. Hade knappt någon bostad, bodde på krogen, gjorde långa farliga resor. När Ruffa föddes flyttade Bang ihop med Loyse Siööcrona – ”Viran” i kåserierna – som blev Ruffas ”mamma” och Bangs ”hemmafru”. Och arbetet kunde fortsätta ostört.

– Så var det med de flesta som gick före oss. De hade inga eller ett barn, barnsköterskor eller släktingar som tog hand om barnen.

Birgitta och Monica har fyra barn var, Karin tre. Monica skilde sig dessutom tidigt och har levt ensam med barnen.

“Jag tackade alltid ja, även när jag inte hade ordnat barnpassning”

Birgitta Rembe var konsumentreporter på Aftonbladet och kollega med en annan legend, Willy Maria Lundberg på Expressen. Willy Maria hade också tre barn och den unga Birgitta frågade hur hon klarade det, tillsammans med journalistjobbet:

– Skaffa aldrig ett nytt barn förrän det föregående kan snyta sig själv och sitt småsyskon! rådde Willy Maria Lundberg.

Det rådet har Birgitta följt med 14 år mellan det äldsta och yngsta barnet. Fungerande daghem och fritidshem, kommunala vårdare av sjuka barn, tillresta föräldrar – Birgitta tyckte inte det var så svårt.

– Jag tackade alltid ”ja”, även när jag inte visste hur jag skulle ordna barnpassningen. ”Vill du åka till Island och bevaka valet?” ”Ja!” och sedan fick Rolf och jag pussla. När vi båda skulle resa utomlands kom svärmor från Skåne.

– Rembe-barnen var osedvanligt pigga och friska! säger de andra.

Men inte alltid. Birgitta minns hur hon ringde Aftonbladet och meddelade att hon skulle skriva hemma en dag när ett av barnen var sjukt.

– Där satt jag och skrev och sedan sa jag till ungen att hon fick klara sig själv en liten stund, och så sprang jag nerför Drottninggatan, från Kammakargatan där vi bodde, till Vattugatan där tidningen låg, och kastade in mitt manus. Och så sprang jag hem igen.

– Det var svårare på radion för där måste man ju passa redigerings- och sändningstider.

Karin Wilhelmson hade barnflicka och ”en osedvanligt jämställd man” (säger de andra, och Karin håller med). Anders Wilhelmson arbetade först på Expressen och sedan på Sveriges Radio och de delade på allt. Fortfarande är det Anders Birgitta och Monica ringer när de vill ha hjälp med något recept.

– Dessutom var jag inte så ordentlig som ni, hävdar Karin. Jag skolkade mer och smet från jobbet.

Höga krav på dagens föräldrar

Monica har mer plågsamma minnen. Hon tycker inte hon hann med sina barn, hon har haft många stressrelaterade sjukdomar, hon tycker att det pris hon och hennes barn betalat är alldeles för högt. Hon ringde kraxande in egen sjukanmälan när barnen var sjuka – eller lämnade dem hemma ensamma. ”En generation till ska inte behöva ha det som vi, det kan jag känna med varenda fiber i kroppen” skriver hon i sin bok.

Hur är det nu då? Kvinnorna runt bordet är mormor och farmor många gånger om. Monica är mormorsmor. Hur har livet blivit för dem som kom efter? Är villkoren rimligare idag?

– Både ock. Barnomsorgen är ju mer utbyggd, man får vara hemma med sjuka barn och det finns fler jämställda män. Men konkurrensen på jobbet och kraven på föräldrarna har ökat. Vi skjutsade inte barnen till massor av aktiviteter hela tiden. Och våra ungar åkte tunnelbana själva på kvällarna utan att vi behövde vara oroliga. Samhället är mycket brutalare.

– Vi jobbade så mycket, alltid heltid, säger Birgitta. Prioriterade alltid jobbet. Det är de förebilder vi gett våra barn. Nu är det vår tur att ställa upp och hjälpa till med barnbarnen.

Hur kom det sig att just ni blev chefer?

– Kanske var vi lite annorlunda, tror Karin Wilhelmson. När jag läser om hur andra flickor uppfostrades på 40-talet känner jag inte igen mig. För mig har det alltid varit självklart att jag skulle skaffa mig ett bra jobb. Sedan tackade jag nog ofta ja för att jag blev smickrad. En del av de jobb jag haft tycker jag inte att jag varit kvalificerad för…

– Som om inte det skulle gälla karlarna också! protesterar de andra.

– När jag började på Aftonbladet 1958 var vi sex kvinnor i ett hav av män, säger Birgitta. Men jag tycker inte att jag diskriminerades. Jag tror inte att jag haft det lättare om jag varit karl.

“Man får aldrig ge sig”

Ändå vet de här kvinnorna det mesta om verklighetens bristande jämställdhet. Hur få kvinnor som, fortfarande, är chefer i medievärlden. Nyligen publicerades ”publicistiska bokslut” för 36 svenska dagstidningar. Där kan man se att det största journalistämnet är sport och den största kategorin intervjuobjekt manliga sportutövare. Trots att sportintresset hos den kvinnliga hälften av tidningsläsarna är begränsat. Och fortfarande är, enligt samma bokslut, 72 procent av alla omskrivna i dagspressen män.

– Man får aldrig ge sig! Så fort uppmärksamheten sviktar trillar allt tillbaka i gamla hjulspår. Vi måste fortsätta att räkna bilder och undersöka innehållet – och påpeka felen, säger Monica Boëthius.

Ändå har mycket förändrats. Fler kvinnliga journalister i yrket har förändrat mycket av den allmänna journalistiken, inte bara i reservat som Familjespegeln. Och kvinnorna runt bordet är imponerade av de unga journalisternas utbildning och kunskaper.

– Många skriver väldigt bra, säger Karin Wilhelmson. De unga tjejerna till exempel. Redaktionerna är inte så hierarkiska. Chefer kan ifrågasättas och får gå på ledarskapsutbildning.

– Mycket av den undersökande journalistiken är utmärkt.

– Det händer att jag tittar på något jag gjort och inser hur dåligt det var. Vi borde ha varit tuffare, bättre pålästa, modigare.

– Men vi var inte så oförskämda. Den nya sortens ”förnedrings-TV” tycker jag bara är förskräcklig.

Integritet var viktigare förr. Birgitta minns hur Familjespegeln gick ut för att intervjua ungdomar på en skolgård.

– På bandet var det en pojke som sa att han drack flera mellanöl på helgerna. Där satt vi och körde den sekvensen fram och tillbaka för att bestämma om hans röst gick att känna igen, så han inte skulle få problem.

– Integritetskränkning var förbjudet! De gränserna har flyttats alldeles för långt idag.

“Varje generation måste driva sina frågor”

Vi talar om dagens jämställdhetsdebatt. Hur Fittstims-generationen blivit utskälld av (främst manliga) medelålders debattörer för att den är utseendefixerad och inte bryr sig om de ”viktiga” frågorna som lika lön.

– Äsch, säger Monica, Karin och Birgitta samfällt. Så har det väl alltid varit! Vad man än säger så är det något fel.

– Varje generation måste driva sina frågor. Det var aldrig nån som kallade mig ”hora”. Dom höll bara upp hissdörren hela tiden. Det var fasligt opraktiskt.

Karin Alfredsson

Fotnot: Läs mer i: Insläppt på försök (Rabén & Sjögren1989) av Monica Boëthius och Tidningskvinnor 1690-1960 (Studentlitteratur 2000) av Kristina Lundgren & Birgitta Ney.