Gå direkt till textinnehållet
Bild på författaren
Julia Nilsson
Redaktionschef & stf ansvarig utgivare

”Upp flyga orden, gång på gång”

I Aftonbladet skrev jag att äventyraren Göran Kropp var en förbrytare i tre avseenden. Göran Kropps pressetiska oskuld ägnade jag dock inte en tanke, eftersom jag var helt koncentrerad på hans skuld.

I Aftonbladet skrev jag att äventyraren Göran Kropp var en förbrytare i tre avseenden. Han hade enligt min mening förbrutit sig mot folkrätten, det internationella avtal som fridlyser isbjörnar i Arktis, och han hade vidare gjort sig skyldig till olaga vapeninnehav och djurplågeri. Brottslighetens bakomliggande motiv var rent kommersiella, att höja intresset kring och inkomsterna till Kropps äventyrsaktiebolag.

Man kan förstås undra hur den texten skulle tåla att prövas mot den nuvarande lydelsen av pressetikens § 14: ”Tänk på att en person, misstänkt för brott, i lagens mening alltid betraktas som oskyldig om fällande dom inte föreligger”.

bryt

Göran Kropps pressetiska oskuld ägnade jag dock inte en tanke, eftersom jag var helt koncentrerad på hans skuld.

Emellertid har Kropp självuppoffrande hjälpt till att skapa klarhet i problemet genom att han stämde Aftonbladet till tryckfrihetsmål. I sin sakframställan grät han riktiga tårar samt lovade att för alltid lämna landet och emigrera till USA om tingsrätten inte tillmötesgick hans önskemål att fälla Aftonbladet för förtal. Trots dessa oerhörda hotelser, eller måhända just därför, tog juryn inte ens en timme på sig för att frikänna. Aftonbladet hade således visat att uppgifterna var sanna, eller att det i vart fall fanns skälig grund för dem, samt att uppgifterna var relevanta. Äventyrsaktiebolag må granskas.

Inte heller lär Gunnar Lindstedt ha ”tänkt på” att de misstänkta i Trustorhärvan var oskyldiga i pressetikens nu lydande mening när han skrev sin bok och, såvitt man kan förstå, rätt och rättvist utpekade ett antal smartnissar för svindleribrott.

bryt

Att Dagens Nyheter inte fälldes på ”tänk-på-regeln” för sin omfattande bevakning av förundersökning och rättegång mot Jesús Alcalá förefaller också rätt och rättvist. Eftersom det som stod i tidningen var sant och relevant.

Mer underligt är det förstås att Expressen fick löpa efter sitt utpekande av den oskyldige ”ABB-spionen” som fick sitt liv förstört av publicitet.

Den gamla pressetiska regeln, som ändrades under Olle Stenholms tid som ordförande i PK, dock utan någon föregående diskussion bland medlemmarna, löd:

”Föregrip inte domstols eller jämförbar myndighets avgörande genom att ta parti i skuldfrågan”.

Med en sålunda formulerad regel skulle man komma åt Expressens utpekande av den oskyldige spionen. Dessvärre skulle Dagens Nyheters behandling av Alcalá också kunna hamna i farozonen, eftersom DN naturligtvis kan sägas ha ”tagit parti”.

Det är det lättsinniga, oansvariga och olyckligtvis också riskfria, gissandet och spekulerandet i skuldfrågan vi borde komma åt – inte noggrann journalistisk i väsentliga ämnen.

bryt

Följaktligen kom jag, efter att ha diskuterat frågan runt om i landets olika kretsar av Publicistklubben och lyssnat på en mängd synpunkter, fram till ett förslag:

”Föregrip inte domstols eller därmed jämförbar myndighets avgörande genom att spekulera i skuldfrågan”.

Det vill säga, skall man skriva om skuldfrågan skall man ha rätt och inte som nu slippa undan om man har fel. Därmed ökar risktagandet för den som vill gissa eller tror sig tillfredställa en blodtörstig opinion. Effekten borde bli att medierna lade band på sig tills de visste mer och kunde skriva mer korrekt. Ingen väsentlig eller sann information skulle därmed undanhållas allmänheten, tvärtom.

I så fall skulle vi förbättra journalistiken och stärka rättssäkerheten.

Till min sorg måste jag emellertid erkänna att motståndet bland landets publicister blivit alldeles för stort. Och i så fall faller ju frågan.

Att förlora en viktig strid är förstås trist, men en självklar del av ett demokratiskt system.

bryt

Vad jag emellertid funnit mest svåruthärdligt är den ilska mitt modesta förslag har mött, samt alla invändningar som gått ut på att talaren är för yttrandefriheten och tryckfriheten. Till och med från min egen styrelse har jag fått lyssnat på försäkringar om yttrandefrihetens betydelse. Upp flyga orden, gång på gång.

Rimligtvis finns ingen enda publicist, i vart fall inte inom PK, som är motståndare till yttrandefrihet och tryckfrihet. Men alltför många publicister har svårt att hålla sig från middagstalande när vi skall pröva kniviga problem.

Fler avsnitt