TV-sofforna är de lustiga männens arena
Allmängycklaren är den halvunga mannens motsvarighet till de röststarka och skarpa kvinnor som fyller kultur- och ledarsidor. Men allmängycklarna befolkar mest radio och TV eftersom de inte uttrycker sig särskilt väl i skrift.
Föreställ dig att allt du drömmer om blir verklighet. Till exempel: Du startar inte bara bandet, du skriver klassiska rocklåtar. Du blir inte bara rockstjärna, du blir en rockgud.
Du toppar listorna på jordens alla kontinenter.
Killarna avundas dig, kvinnorna åtrår dig.
Du dricker champagne ur naveln på en oskuld i Tokyo. Påven vill träffa dig och Salman Rushdie vill pogodansa på efterfesten. Bara det att det inte händer dig utan din kompis. Det där med att dricka champagne ur naveln hittade jag på, men ni förstår bilden.
bryt
I boken Killing Bono skriver journalisten och författaren Neil McCormick om känslan av att vara bestulen på sitt liv. Det är hans hjärtas uppriktiga mening att det liv han borde leva istället levs av hans gamle kompis Bono, sångare i U2. McCormick skriver naket och med humor. Han jagade under många år både skivkontrakt och framgång, desperat men utan någon större framgång. Allt medan Bono var den som får se sitt namn i meterhöga neonbokstäver. Till slut är misslyckandets avgrund bara några meter bort och McCormick bestämmer sig för att byta bana och blir journalist. Genast ser det ljusare ut. Han vinner framgång som seriös kriminalreporter och blir senare upplockad av den konservativa, ärevördiga Daily Telegraph där han får en egen musikspalt. I slutet av denna rätt ljuvliga historia om drömmar och avund skriver McCormick exalterat och barnsligt om alla stjärnor han får möta. David Beckham, Elton John och Michael Stipe. Alla de superstars han nu har tillgång till.
bryt
Om journalisters svällande narcissism har det talats mycket på senare år. Och kanske skulle Neil McCormick kunna vara ett exempel på värsta sorten. Det blir han aldrig. Hans självupptagenhet flödar men hans historia är rörande och modig eftersom han blottar sin innersta pinsamhet. Som läsare tvingas man konfronteras med sin egen inneboende lättimponerade praktikant, tack vare att McCormick riskerar sitt eget cool.
Det skulle en medlem i den växande gruppen Allmängycklare aldrig göra.
Allmängycklaren är precis som Neil McCormick en person med överdriven självkärlek. Allmängycklaren börjar som journalist men blir satiriker efter första anmälan till granskningsnämnden. Blir i vissa fall snabbt humorist i största allmänhet. Allmängycklaren byter yrke efter konjunktur och efterfrågan och mobbar helst tjejer eftersom de inte vågar mobba andra allmängycklarkillar.
bryt
Allmängycklaren är den halvunga mannens motsvarighet till de röststarka och skarpa kvinnor som fyller kultur- och ledarsidor. Men allmängycklarna befolkar mest radio och TV eftersom de inte uttrycker sig särskilt väl i skrift. De beskrivs uppskattande som ”provokativa” men slipper helt det hat och förakt som med jämna mellanrum blossar upp mot deras provokativa kvinnliga kolleger i spalterna. Allmängycklaren får alla att känna sig lite cutting edge och blir sina äldre bröders och chefers kelgrisar. De är omöjliga att kategorisera och kan lika gärna få Stora journalistpriset som Guldmasken för årets skrattfest.
Men eftersom allmängycklaren aldrig blottar sig själv blir heller ingen annan riktigt berörd och åskådarnas skratt blir en skraj grimas.
Narcissim, absolut. Men långt ifrån den roliga och insiktsfulla sort som kan beröra också andra. Även om historien är så privat som att man en gång haft oturen att gå i samma skola som en superkändis.
