Gå direkt till textinnehållet
Lisa Bjurwald
frilansjournalist & författare

Svensk journalistik mer än bara drakarna i Stockholm

Så har årets nomineringar till Bonniers Stora Journalistpriset utannonserats och bland dem återfinns många jobb av hög kvalitet, såsom Dagens Nyheters “Varför letade ingen efter försvunne Asad, 15?” och SVT:s granskning av mordet på Zaida Catalán (“FN och mörkläggningen”).

Ingen skugga över de nominerade, således, men av den nästan totala Bonnier/Schibsted/public service-dominansen att döma: skulle vi inte kunna instifta ett Alternativa Journalistpriset? Det finns ju oerhörda mängder god journalistik utanför den sfären som förbigås idag.

Se till exempel på ETC, Sveriges snabbast växande dagstidning med imponerande gräv och tongivande pennor. Sveriges Natur är landets största miljötidning och skrev insatt om frågan långt innan övriga redaktioner vaknade. Expo granskar den giftiga extremhögern med journalistiskt mod, Kvartal bevakar samhälle och politik med skarpa ögon, kristna Dagen skriver sedan 1945 för en omfattande men ofta glömd målgrupp.

Eller vad sägs om jobben i den tidning du nu klickat dig in på? Bara den senaste månaden har Journalistens bevakning av vad som sker bakom kulisserna på av folket finansierade SVT varit värt en nominering.

För att inte tala om de hundratusentals tecken högkvalitativa knäck som produceras utanför Stockholm varje år. Östersunds-Postens Linda Hedenljung har ägnat fem år åt att granska det lokala fotbollslaget. Eskilstuna-Kuriren har läsvärd krimjournalistik året om, UNT:s kultursidor blomstrar när kritiken skärs ned på många håll i landet och Västerbottens-Kurirens Plus-prenumerationer ökar med 900 (!) procent.

Av lokal- och landsortspressens osynlighet i nomineringarna att döma kan man dock få intrycket att god journalistik = storstadsjournalistik. Att Bonniers pris slår sig för bröstet och kallar sig ”landets finaste journalistpris” skaver också, när det handlar om så massiva ekonomiska muskler att inget annat pris har någon chans att dominera på samma vis. Delar man ut hundratusentals kronor om året till stora medieaktörer som sedan slår på stora trumman, är det klart att statusen blir skyhög. Men det är inte alls lika självklart att urvalet blir rättvisande.

 

Fler avsnitt